Recension: The Crown, säsong 4

Den dysfunktionella kungafamiljen blir fullständigt avklädd

När Diana gör entré får vi på allvar en dyster inblick i den känslomässigt avtrubbade brittiska kungafamiljen.
Karakter
Drama
The Crown, säsong 4
Annons
Annons
forfatter

Med fjärde säsongen av tidernas mest påkostade TV-serie, The Crown, lyckas Netflix återigen bjuda på en fängslande skildring om riktiga (men ändå verklighetsfrämmande) personer i vår nutidshistoria.

 

Järnkvinnorna

Vi har kommit fram till 1980-talet, när ”Järnladyn” Margareth Thatcher (Gillian Anderson) gör sin debut i brittisk politik – och sätter en djup och varaktigt prägel på samhället.

Med sin stenhårda framtoning och orubbliga beslutsamhet är hon fast besluten att radikalt omforma det brittiska samhället. En kvinna som i en mansdominerad värld försöker vara mer man än de äldre herrarna hon umgås med i det gammalmodiga konservativa partiet. Som premiärminister har hon inte en enda kvinna i regeringen, helt enkelt för att hon inte anser att kvinnor är ”lämpliga” för högre positioner.

Annons
The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

I sin ”kollega”, drottning Elizabeth (Olivia Colman), hittar Thatcher efter en lite brokig start en bundsförvant som också har varit tvungen att kämpa för sin plats i en man-värld. De är inte lika i sinnet, men har ändå någorlunda samma utgångspunkt och historia. Det uppstår en fin dynamik mellan de två starka kvinnorna.

Maggie startar krig mot fackföreningarna och pampväldet inom partiet och gör hårda nedskärningar i socialbidragen. Hon går faktiskt så långt att den neutrala drottningen uttrycker sin oro för folkets välbefinnande. Och så långt att en av drottningens undersåtar bryter sig in till Buckingham Palace för att säga henne ett par några allvarliga ord om situationen för vanligt folk.

Andersson är så snyggt sminkad att hon är skrämmande lik Järnladyn. Hon imiterar hennes gester och gångstil perfekt, men tonfallet i rösten hon gett karaktären gränsar bitvis till det parodiska.

Känslomässigt avtrubbad

Colman är återigen helt lysande som den plikttrogna arbetsnarkomanen drottningen (vi kommer att sakna Colman de två sista säsongerna), som alltid sätter landet, folket och de kungliga plikterna främst – familjen verkar nästan vara ett slags ”nödvändigt ont” och en del av plikterna som monark.

En ståndaktig Drottning Elizabeth. The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

Barnen har hon knappt rört, eller sett, under deras uppväxt, vilket serien framställer som att framför allt den äldste sonen, prins Charles (Josh O’Connor) har lidit av. Han är extremt introvert, saknar empati och är en märklig blandning av en person som är mycket känslig men samtidigt känslomässigt avtrubbad.

Annons

När han äntligen inser att han inte kan få kvinnan han älskar (Parker Bowles) accepterar han att familjen i princip kommer att välja en lämplig brud åt honom. Den till synes perfekta drottningkandidaten blir 18-åriga Diana Spencer (Emma Corrin). Hon kommer från en högt ansedd familj, har en oklanderlig bakgrund utan vare sig besvärliga pojkvänner eller skilsmässor och är så ung att hon kan ”formas” in i sin absurda roll.

Problemet uppstår när Charles, direkt från första dagen, inte visar något intresse för sin unga fästmö alls och hon lämnas också att klara sig själv, villrådig på slottet. Samtidigt befinner sig hennes blivande make på resande fot eller i sängen hos sin älskarinna.

De två rivalerna. The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

Seriens skapare och manusförfattare, Peter Morgan, begår ett direkt karaktärsmord på Charles i den fjärde säsongen. Ännu en gång ställer vi oss frågande till etiken i en serie som nästan framstår som en dokumentär om nu levande människor.

De har garanterat bra källor inifrån hovet, men på samma gång har de garanterat tagit sig dramaturgiska friheter och hittat på privata samtal och händelser. Charles beter sig som rena rama skitstöveln när han behandlar den utsatta, känsliga och oskyldiga Diana – som inte vet vad hon ska hitta på för att hennes nya man ska ge henne uppmärksamhet och älska henne.

De psykiska lidandena som orsakas av försummelsen och det kyliga mottagandet av den slutna Windsor-familjen, toppat av extrema påfrestningar från pressen, leder till depression och ätstörningar.

Annons

Lady Di

Väldigt mycket av den fjärde säsongen ägnas åt det unga kronprinsparet, Dianas helt nya liv och det fullständigt misslyckade äktenskapet – där det alltid finns ett femte hjul under vagnen.

Lady Di. The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

Corrin är spot on som den livsglada, koketta och lite naiva, nyförälskade prinsessan, som kraschlandar mitt i den förstenade kungafamiljen. En familj som lever helt i sin egen bubbla, avskärmade från verkligheten.

Hon får varken förståelse eller vänner på slottet, bara hårda krav på att hon som Englands framtida drottning måste få äktenskapet att fungera (på något sätt).

Morgan betonar ibland så mycket att Diana är osjälvisk och blir så mycket ”Folkets prinsessa” att vi tycker att hennes karaktär känns lite onyanserad, trots att även hon (så småningom) träffar män utanför äktenskapet.

Det strålar faktiskt så mycket om henne att hennes make blir avundsjuk när hon stjäl rampljuset från honom, till exempel på en resa till Australien – det är ju han som är kronprinsen, hon är ”bara” ingift.

Annons
Läs också
Briljant! Bakgrundshistorien om den legendariska, iskalla syster Ratched är en perfekt inramning för en ovanligt lyckad TV-serie.

Innanför slottets fyra väggar

Somliga blir nog besvikna över att det spektakulära sagobröllopet mellan Charles och Diana inte återskapas, rent allmänt verkar det som om produktionen har haft en stramare budget än förra säsongen: den är mindre prålig och handlingen koncentreras mer kring kungafamiljens inre gemak, där vi bevittnar historiska händelser (som Falklandskriget) på avstånd.

Bortsett från kronprinsparets resa till Australien och Nya Zeeland utspelas det mesta av den fjärde säsongen innanför slottets fyra väggar. Det blir ett par avstickare till Balmoral och lite inifrån Thatcher-regeringens, men annars är det familjedrama i kungahusets inre krets som står i centrum.

Helena Bonham Carter. The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

Prinsessan Margaret vantrivs fortfarande med att konsekvent spela andrafiol, hon har inte heller någon framgång på kärleksfronten. Bonham Carter spelar henne mer nedtonad och autentisk än i förra säsongen och får fram sårbarheten i karaktären på ett helt annat sätt. Men det är Charles sorg som fascinerar. En terroristattack från IRA innebär att prinsen förlorar en av de personer han värdesätter mest i livet och det tomrummet kan Diana definitivt inte fylla – hon är mer ett konstant irritationsmoment.

Josh O’Connor gör den riktiga prins Charles helt på pricken när han går omkring lätt kutryggig, men blicken fäst mot marken och händerna i kavajfickorna. Han är osäker med ordvalet och obekväm med att träffa obekanta personer. Han porträtteras som en verklighetsfrånvänd tönt som saknar empati, förståelse och intresse för andra människor.

Halvvägs in i säsongen blir vi presenterade för Elizabeths två yngsta söner, men som bifigurer tillför de historien väldigt lite och känns mest som nödvändig utfyllnad.

Annons
The Crown S4 The Crown S4 The Crown S4 The Crown S4 The Crown S4 The Crown, sesong 4_3
<
>
The Crown, säsong 4 (Foto: Netflix)

Alla avsnitt är inte lika fängslande eller driver handlingen framåt, men för historiskt och politiskt intresserade är The Crown rena guldet. En riktigt smart skriven berättelse med fascinerande karaktärer som alltid spinns runt verkliga händelser från vår nära historia. Toppat med utmärkta skådespelare.

Rent tekniskt håller serien fortfarande en enastående kvalitet, med läckert och måttfullt foto och klippning samt kulisser och rekvisita som verkligen återskapar tiden och människorna. 5 stjärnor till ett – lätt omskrivet – drama av sällsynt kvalitet.

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
för att läsa vidare.

Prova Ljud & Bild i 30 dagar för 39 kr

Full tillgång till alla +artiklar, vårt testarkiv med tusentals produkter, Alla nyheter, recensioner och guider Se fler alternativ här
Fakta
  • Netflix
  • Release: 15 november 2020
  • Regi: Benjamin Caron
  • Med: Olivia Colman, Emma Corrin, Gillian Anderson, Tobias Menzies, Helena Bonham Carter, Josh O’Connor, Erin Doherty, Emerald Fennell, Charles Dance
  • Genre: Drama
  • Land: UK
  • År: 2020
  • Längd: 8:45
  • Betyg: 5
IMDB Rating
The Crown  | TV Series (2016– ) 3480min | Drama, History | TV Series (2016– ) Summary: Follows the political rivalries and romance of Queen Elizabeth II's reign and the events that shaped the second half of the twentieth century.
Countries: UK, USALanguages: English

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

Samsungs nya tv-tjänst erbjuder direktsända tv-kanaler gratis.
Norska serien Welcome to Utmark: briljant svart komedi eller bara konstig?
I dag är det tio år sedan världens största TV-serie hade premiär.
Den danska storstjärnan har fått ytterligare en internationell mega-roll.
Serieversionen av filmsuccén levererar mer av samma sak, i ett halsbrytande men så småningom upprepande tempo.
Att 40 % av de spanska männen går på bordeller var en chockerande nyhet för oss – men bannemej om inte Álex Pina lyckas göra hejdundrande underhållning av tragedin.
April bjuder på mycket godis från strömningstjänsterna, nu kan du också titta på innehåll från nykomlingen Paramount+.
Påsken blir definitivt bättre med en riktigt bra thriller eller deckare!
Nykomlingen Paramount+ lanseras med Maisie Williams som snabbkäftad eremit som plötsligt släpps lös i det fria. Roligt, men lite oförlöst.
Disney+ bevisar att det fortfarande finns mer spännande material att förmedla från Marvels rikliga universum.
Många filmer har ”finputsats” i efterhand av missnöjda regissörer – men ingen lika omfattande som Justice League.
Den efterlängtade uppföljaren till fräscha Wonder Woman är årets största besvikelse.
En av 1980-talets stora komiker, Eddie Murphy, försöker stenhårt att återuppliva sin klassiska komedi – men åstadkommer bara en mycket mindre charmig kopia.
Uppföljaren går i samma fascinerande fotspår som första säsongen – och det är inte negativt.
New Orleans mest respekterade domare hamnar i klammeri med rättvisan.
Under årets första vårmånad får vi ljusare dagar, mindre snö och massor av spännande innehåll från strömningstjänsterna.
Tänk om det om var Sovjetunionen som hann först till månen?
Big Sky ett levande bevis på att även en av branschens mest erfarna och välrenommerade kan misslyckas.
Två personer ägnar en hel natt åt att göra sitt yttersta för att såra och förnedra sin partner. Sådant blir det filmkonst av.
Tom Hanks briljerar i sobert western-epos som har hjärtat på rätta stället.