Recension: Hawkeye, säsong 1, E01/02

Hawkeye har blivit en lättsam kompisserie, där den rutinerade superhjälten Hawkeye (Jeremy Renner) tar den unga idealisten/protagonisten Kate Bishop (Hailee Steinfeld) under sina vingar; och tillsammans jagar de stygga (och enfaldiga) skurkar i ett julpyntat New York.

Efter att ha betalat närmare 32 miljarder kronor för Marvel-universumet kan vi mycket väl förstå att Disney Group vill få ut mesta möjliga innehåll (och intäkter) av sin investering.

Mediejättens konglomerat gör också sitt yttersta för att pressa ut så många serier/filmer som möjligt ur MCU-universumet – men de har faktiskt ett genomgående överraskande högt underhållningsvärde. MCU upplevs dock lite för ofta som för repetitivt, på det sättet är Hawkeye en frisk fläkt.

 

Handlingen i Hawkeye utspelar sig i dagens New York, några år efter ”domedagen”. Vi kastas rakt in i en rejäl actionscen, där vi befinner oss mitt i ”The Battle of New York”, som ägde rum 2012 (The Avengers).

I en mycket exklusiv takvåning mitt på Manhattan lär vi känna flickan Kate, och hennes förmögna filantropiska föräldrar. Utanför är världen i kaos och jorden är under attack från rymden – men metropolen räddas sedan av våra Avengers-vänner, av vilka Hawkeye har ett avgörande inflytande på Kates unga sinne.

Spola fram till nutid och vi hittar en lätt desillusionerad Clint Barton/Hawkeye på julshopping med sina barn i ett New York som är utsmyckat i vinterskrud. Kate har nu blivit en ung kvinna, och enligt henne själv en av världens främsta bågskyttar, och duktig kampsportare.

Men, som bland annat Die Hard I och II har visat oss, finns det alltid några ruttna äpplen som ska förstöra julidyllen. Och det verkar som om ”There is something rotten in the state of Denmark”, och det ruttna visar sig finnas i Kates närhet. Kate bestämmer sig, som rena rama vigilanten, att reda ut saker på egen hand; men situationen eskalerar utom kontroll när hon av misstag kommer över Hawkeyes gamla Ronin-kostym.

När Hawkeys stökiga förflutna kommer upp till ytan, tvingas det omaka paret att arbeta tillsammans.

Tonen i Hawkeye är lekfull, opretentiös och fräck. Det unga, och lovande, stjärnskottet Hailee Steinfeld fick sitt filmiska genombrott som en orädd tuffing i True Grit (2010). I Hawkeye tillför Kate befriande friskt och energiskt nytt blod till den pompösa superhjältegenren.

Hon är helt ny i gamet, men har ett självförtroende utöver det vanliga och är inte rädd för att säga vad hon tycker. Samspelet, och kemin, mellan den äldre, och lite livströtta, Hawkeye är seriens främsta styrka.

Humorn är inte på metanivå med Deadpool och inte heller lika enkel som i Loki-serien, men den driver med den stela superhjältegenren, en av höjdpunkterna är när slaget om New York förvandlas till en Broadway-musikal, med alla de ”rätta” elementen.

Skurkkaraktärerna är väldigt simpla, och det är inte alla repliker som briljerar. Men överlag håller serien bra, och ser lovande ut.

Tyvärr har Disney+ återigen varit ”giriga” mot pressen och bara gett oss tillgång till de två första avsnitten (av sex). Recensionen är alltså inte en fullvärdig bedömning av säsong 1, utan endast avsnitt 1-2.

Av det vi har sett kan vi enkelt dra slutsatsen att Hawkeye garanterat kommer bli en hit hos Disney+. Med två så charmiga huvudrollsinnehavare, och en lekfull/rolig intrig anpassad för julsäsongen, är detta förmodligen precis den superhjältemedicin vi behöver nu när året är som mörkast. 4 stjärnor.