Recension: Portobello

För att förstå den nya italienska HBO Max-serien bör man ha lite grundläggande kunskap om italiensk nutidshistoria.

Under 1970- och 1980-talen plågades det pastaälskande landet av en aldrig tidigare skådad brottsvåg, där lokala maffiagrupper, ledda av den napolitanska Camorran, höll landet som gisslan. Stora delar av samhället var infekterade av korruption, svågerpolitik och stölder av stora summor statliga medel.

Epicentrum för brottspandemin var den historiska, pittoreska miljonstaden Neapel. Polisen, ledd av åklagarmyndigheten i Neapel, genomförde massarresteringar av maffiamedlemmar i början av 1980-talet. Politikerna och rättsväsendet skull visa handlingskraft och vilja att ta itu med problemen – och rycka upp brottsligheten med rötterna. Det var åtminstone tanken …

 

1980 drabbades regionen av en fruktansvärd jordbävning och staten satsade miljarder och åter miljarder på att återuppbygga samhället – men naturligtvis stod Camorra-maffian och andra kriminella organisationer först i kö för att roffa åt sig.

Vid samma tid satt nästan alla italienska familjer som klistrade vid sina TV-apparater varje fredagskväll och underhölls av det muntra familjeprogrammet ”Portobello” (1977–1983). Programmets obestridde stjärna på den nationella TV-kanalen RAI var den charmige och populäre Enzo Tortora (Fabrizio Gifuni, My Brilliant Friend).

”Portobello” var ett program som var omöjligt att inte gilla. Det var lättsam familjeunderhållning kryddad med (italienska) musikinslag, glada danser, historier från verkliga livet, inringande tittare och en (motvillig) pratande papegoja. Detta var en tid när linjär TV var det enda alternativet och de flesta människor, i alla åldrar och sociala klasser, samlades kring ett enda program. På höjden av sin karriär lockade Tortora otroliga 28 miljoner tittare – han utnämndes till och med till ”Commendatore della Repubblica” av Italiens president.

Hans fall blev desto större och mer spektakulärt. Den 17 juni 1983 fick hans karriär ett abrupt och brutalt slut!

Anklagelserna gällde användning, försäljning och distribution av kokain, samt kopplingar till (och medlemskap i!) Camorra-maffian.

Nyheten slog ner som en bomb i Italien och splittrade befolkningen. Inte nog med att Tortora blev misstänkt och arresterad, han kastades in i ett av Neapels mest ökända fängelser, i en cell för sex personer.

Vi ska inte avslöja hela historien, men rättsskandalen var ett obestridligt faktum när Tortora (i september 1985) befanns skyldig och dömdes till 10 års fängelse efter en farsartad rättegång värdig en bananrepublik.

Serieskapare är den ikoniska italienaren Marco Bellocchio (Il traditore, Exterior Night). I Portobello är han han inte nådig när han skildrar ett inkompetent italienskt rättsväsende och en polis som arbetar utifrån fördomar och har enorma skygglappar. Det är inte heller första gången han tar upp detta känsliga ämne i en film eller serie. På ett subtilt sätt belyser han de enorma socioekonomiska skillnaderna mellan norra och södra Italien.

I Neapels ökända Poggioreale-fängelse sitter mängder av maffiamedlemmar, men en av dem, den litterära, excentriske Giovanni Pandico (Lino Musella), är snäppet mer maniskt intresserad av ”Portobello” och Tortora än resten av gänget. Han skickar honom spetsar som han hoppas ska visas i programmet – och blir sur när han ignoreras. Fröet är sått när han riktar anklagelser mot Tortora, anklagelser som sprider sig som en löpeld bland fångarna – som ser en chans att få bättre förhållanden genom att ställa sig in hos åklagaren och polisen.

Det kanske mest fascinerande med skandalen är att Tortora döms utan ett enda bevis – bara vaga anklagelser från ett, minst sagt, brokigt gäng yrkeskriminella.

Gifuni är perfekt i rollen som mannen som plötsligt och oväntat får mattan undandragen under fötterna och livet vänt upp och ner. På en natt går han från att vara en rik och respekterad nationalskatt till en simpel brottsling, utan rättigheter, i en ruttnande fängelsecell och omgiven av korrupta åklagare som vill ”statuera ett exempel”.

Gufini är inkarnationen av folklig och jovialisk och porträtterar Tortora som en komplex man som också bär på sina egna mycket personliga problem. Han är inte alls någon riddare i skinande rustning på en vit springare – och har dessutom en älskarinna som väntar i kulisserna – men han har en nästan oantastlig integritet och rättvisekänsla. Han blir ett mänskligt exempel på allt som kan gå fel i ett samhälle som är infekterat av korruption och misstänksamhet.

Berättelsen är härligt utsmyckad med en rad skandalösa maffiamedlemmar – i regnbågens alla färger. Bellocchio ger dem utrymme att blomstra när de skapar dramatiska och komiska ögonblick mitt i all tragedi.

 

Serien utspelar sig i ett skumt och korrupt moraliskt universum, där marken kan försvinna under fötterna på oskyldiga människor när som helst. Historien är som en absurd teater som lika gärna kunde ha filmats som en komisk fars, men Bellocchio serverar ett hårt rättsdrama som växlar mellan Tortoras förnedrande tid bakom galler och åklagarens groteska lek med maffiainformatörerna.

Tidskoloriten återges helt perfekt när vi förflyttas tillbaka i tiden till det ”oskyldiga” 1980-talet, både känslomässigt och visuellt. Och även om detta är ett drama som utspelar sig för mer än 40 år sedan så är serien också en föraning om det växande föraktet för politiker och misstroendet mot statsapparaten som har präglat Italien under hela efterkrigstiden – och som banade väg för populistiska politiker som Berlusconi.

Portobello har blivit en bitande, cynisk uppgörelse med (södra) Italiens tvivelaktiga tillämpning av rättsstatsprincipen, som trots sitt dystra tema inte på något sätt saknar förlösande humor eller stort underhållningsvärde. Filmiskt sett är den full av kvaliteter på alla områden och frontas av en stjärnspäckad rollbesättning med begåvade skådespelare. Forza Italia! 5 starka stjärnor.