Recension: Generation 56K, säsong 1

Strax utanför en av södra Italiens vackraste städer, Neapel, finns två pittoreska öar: Ischia (som är Angela Merkels favorit-semesterort, och där undertecknad tillbringade sin flirtiga smekmånad) och (lite närmare fastlandet) Procida.

 

I det sorglösa ösamhället växer pojkarna Daniel, Sandro och Luca upp på 1990-talet. I skuggan av miljonstaden Neapel växer de upp på ett klassiskt italienskt sätt, omgivna av storfamilj, vänner, kyrkan, pasta och traditionella familjevärderingar – men sedan får Daniels pappa, som en av de första på Procida, internet …

En ny värld öppnar sig, och framför allt kan kompisgänget plötsligt tävla med skolans mobbare genom att erbjuda hormonstinna tonåringar porr från den stora världen, nedladdad från ett hackigt internetmodem med (ytterst måttliga) 56 kbit/s.

Ögonblicket är fullständigt obetalbart när 14-åringarna, med ögon stora som tefat, laddar ner topless-bilder från Playboy – här skrivs det internethistoria, och världen blir aldrig densamma igen.

Pojkarna säljer bilderna i biktbåset under lördagspredikan i den lokala kyrkan, vilket är en mycket lukrativ affär.

Som vuxna håller de tre fortfarande ihop, har flyttat till Neapel och jobbar med app-utveckling på ett större IT -företag. I mitten av 30-årsålderna är de fortfarande som omogna pojkar, fritiden ägnas åt dataspel och dejting-appar. Sandro är gift, über-nörden Luca så gott som oskuld medan Daniel (Angelo Spagnoletti) har svårt att binda sig i förhållanden. Då träffar han den okända drömkvinnan, som visar sig vara hans ungdomskärlek, Matilda (Cristina Cappelli), som försvann ut i ingenstans.

Generation 56K kan betraktas som ett slags blandning av nördgänget i tech-serien Silicon Valley och hopplöst föråldrade Vänner – fast mycket charmigare och mer autentisk.

Visst finns det stereotyper och bitvis förutsägbar handling, vi pratar trots allt om en romantisk serie, men den är mycket mer autentisk, trovärdig och genuint charmig än dess amerikanska, välpolerade motsvarigheter. Dessutom är landet, kulturen och den italienska idyllen en stor del av serien. Man kan nästan höra Dean Martins sammetröst när han nynnar på klassikern ”In Napoli”:

In Napoli beside the sea
It happened on a night like this
In Napoli our hearts were free
And we surrendered to a kiss

 

Det lilla genidraget av Generation 56K:s skapare är hur de berättar historien dels ur unga mäns i 30-årsåldern perspektiv och dels ur de omogna, hormonstinna tonåringarnas. Det ger handlingen mer djup, på samma gång som vi som växte upp på 1990-talet, i internets späda barndom, får gott om nostalgiska referenser.

Det slår gnistor om kemin mellan Daniel och Matilda, birollerna är mer förutsägbara och platta. Men det är de unga 1998-skådespelarna som får ”charmpriset”, speciellt unga Daniel och Matilda är suveräna rolltolkningar av osäkra, sökande tonåringar.

Mittepartiet haltar en smula, särskilt avsnittet där Matilda återförenas med sin pappa känns långsamt och i otakt med seriens harmlösa, feelgood-stämning, men det får anses som en bagatell.

Generation 56K kommer att lysa upp sinnet en mörk sensommarkväll och få dig att drömma om Medelhavet, pizza, smörsånger, ungdomskärlen och den unika italienska atmosfären. 5 stjärnor.