Recension: DTF St. Louis

Nyligen såg vi den mångsidige Jason Bateman briljera i den mörka kriminalthrillern Black Rabbit på Netflix. Nu är New York-bon Bateman (Ozark) tillbaka med en ny HBO-serie – i en helt annan genre. Tillsammans med David Harbour (Stranger Things) gör han en djupdykning i helt vanliga pars turbulenta medelålderskriser.

Serieskaparen Steven Conrad (Perpetual Grace, LTD) har skrivit och regisserat ett subtilt, lågmäld och avskalat mellanmänskligt drama. Här möter vi de helt genomsnittliga förortsparen Forrest och Smernitch.

 

Clark Forrest (Bateman) är en framgångsrik väderpresentatör på en lokal TV-station i St. Louis. Alltid oklanderligt klädd och med ett smittsamt leende presenterar han det dagliga lokala vädret för Missouri på WTGK – samtidigt som han cruisar runt på sin fåniga trehjuling på fritiden. Hemma har han två döttrar och en vacker fru, men tyvärr har hans lust till sexuella eskapader sinat.

Hans nya parhäst är teckenspråkstolken Floyd Smernitch. Floyd är lite överviktig och var tidigare gift med en spådam och har inga egna barn. Hans andra äktenskap är med Carol (Linda Cardellini, Bloodline). Men mitt i livet är Carol mest upptagen med sitt eget jobb och föräldraplikterna i det lokala basebollaget – i en löjlig uniform, till Floyds stora irritation.

Floyd är en så irriterande artig toffel, som dessutom har en medicinskt sned penis, att det gränsar till självdestruktivt. Han gör alltid sitt yttersta för att inte förnärma människor eller skapa obekväma diskussioner och konflikter. Det är därför han konsekvent backar när han försöker tillrättavisa sin uppenbart introverta nördig styvson. Han tar över sin styvsons danslektioner för att inte slösa bort pengarna för kursen, och han kysser en transvestit för att inte såra någons känslor.

För att piffa upp deras (obefintliga) sexliv introducerar Clark Floyd för den nya dejting-appen DTF (”Down To Fuck”) – som egentligen är en app för tillfälliga sexuella möten mellan gifta personer. Till en början är han skeptisk, men efter att ha insett att Clark har en affär med Carol (som han inte alls konfronterar honom med) hoppar han på tåget. Naturligtvis går allt åt helvete, och ett dödsfall eskalerar kärlekstriangeln till nya höjder.

In på banan kommer den erfarne, fördomsfulle polisutredaren Homer (Richard Jenkins, Olive Kitteridge). Efter tio minuter är han övertygad om händelseförloppet och dödsorsaken, även om den lokala polisen, representerad av Jodie Plumb (Joy Sunday), vill gräva djupare. Vem skulle Floyd egentligen träffa på DTF-träffen och varför i hela världen tog han med sig en Playgirl-bild på en naken man med en Indiana Jones-hatt …?

Detta är en dramaserie utan dekor eller specialeffekter, den har knappt ens något soundtrack. Vi får se långa, utdragna scener där Clark och Floyd bondar och diskuterar sina hopplösa äktenskap och meningen med livet. Detta är definitivt inte en serie som kommer att tilltala en bred publik, men man måste ge historien och karaktärerna tid att växa.

Kameran är för det mesta helt stilla och det minimalistiska uttrycket förstärks av kala rum med antingen betong eller ingen dekoration alls. Belysningen är kall och nästan klinisk. Allting handlar om karaktärerna och deras inre demoner.

Conrad kryddar det hela med skarp och intelligent dialog, medan den ena helt vanliga scenen efter den andra avlöses av lätt absurd komedi och bitande sarkasm. I grund och botten är detta en mänsklig berättelse om människor som har gått vilse, som har nått en likgiltig punkt i sina liv som inte leder någonstans – och nu gör extrema saker för att få någon form av gnista i den outhärdliga tillvaron.

Det är bara att ta av sig hatten för samspelet mellan Batman och den sansade Harbour, båda två ger sina sorgliga karaktärer djup mänsklighet och empati, och tillsammans skapar de en helhet. Men oroa dig inte, det är inte tårdrypande, trist ”finsk TV-teater” vi utsätts för, humorn finns alltid i bakgrunden och skapar liv i dramaturgin. Fyra starka stjärnor.

Streamingpremiär är den 2 mars, med veckovisa avsnittsreleaser. Miniserien består av sju avsnitt, recensionen är baserad på de fyra första.