Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

Årets högtalare

Oavsett om det är hifi, TV, mobil eller dator som intresserar dig så behöver du högtalare.

Av / 2018-11-08 - 09:19
Årets högtalare

Ingen annan produktgrupp tar så mycket plats i vår årskavalkad och innehåller så många utmärkelser som just högtalare. Så är det varje år och för en självutnämnd högtalarfanatiker som undertecknad är detta den bästa av världar!

Men det är inte konstigt att just högtalare får så stort utrymme. Du behöver nämligen högtalare nästan oberoende av vilket av Ljud & Bilds fackområden du är mest intresserad av.

Därför är högtalare också den produktgrupp som har störst variation när det gäller storlek och pris.

För stereolyssnarna är högtalarna den sista och mest krävande länken av ljudkedjan, och en tumregel säger att du ska lägga lika mycket på varje högtalare som på förstärkaren. Hemmabioentusiasterna är också storkonsumenter av högtalare. Tio eller tolv eller ännu fler behövs om man ska ha kompletta 3D-ljudupplevelser.

I motsatta änden av skalan finns en uppsjö av trådlösa högtalare som kan användas med mobilen, surf- plattan eller datorn. De minsta av dem ryms i fickan och de största tar lika stor plats som ett soffbord och kan mäta sig med en (liten) stereoanläggning.

Högtalaren blir digital

En helt ny grupp i vår kavalkad är aktiva högtalare. Alltså hifi-högtalare med inbyggda förstärkare. Tack vare avancerad digitalteknik och energisnåla klass D-förstärkare håller de på att fullständigt vända upp och ner på vad man kan förvänta sig av en högtalare. Inte minst när det gäller att spela djup bas från ett litet kabinett. Sådant är nästan omöjligt att åstadkomma med en konventionell högtalare, men i en aktiv, digital högtalare – där fysiska konstanter reduceras till matematik – är det bara en fråga om DSP-programmering – plus att ha sensorer inuti högtalaren för att förhindra att den tvingas göra något som ligger bortom dess förmåga.

Aktiva högtalare har varit vanliga i den professionella världen i åratal, men det är först de senaste åren som de har gjort entré för hemmabruk. Förutom tekniska fördelar med digitalteknik är de aktiva högtalarna lätta att möblera med. Man kan ju hoppa över den stora, klumpiga förstärkaren. Och en del högtalare finns med trådlös styrning och strömning så att de fungerar som en komplett stereo.

En annan högtalartyp som blir allt vanligare är multiroom-högtalare. Här är ledordet bekvämlighet. Med ett multiroom-system kan du fylla alla husets rum med musik genom att bara trycka på en app. I många år har Sonos varit dominerande på området, men nu väller det fram alternativ i alla storlekar och prisklasser.

Vinnare av Årets högtalare

ÅRETS BÄSTA TRÅDLÖSA HÖGTALARE

UE Megaboom 3

Tåligare och trådlösare

Vid första anblicken känns de väldigt bekanta med sin runda form och storlek, de övertydliga volymknapparna och de djärva färgerna. De nya högtalarna är dammtäta och tåligare mot nötning, förutom att som tidigare vara vattentäta och stöttåliga. Nytt är även att de flyter om man råkar tappa dem i poolen.

Volymknapparna har flyttats till framsidan, vilket både ser bättre ut och är en vettigare placering. På ovansidan har det tillkommit en ny ”magisk knapp” som man äntligen kan starta och pausa musiken samt byta spår med. Knappen kan även användas för att komma åt dina favoritspellistor i musiktjänsterna.

Den gamla Megaboom laddades under en lucka i botten, där även Aux-ingången fanns. Laddningsporten sitter nu istället bakom en lucka på baksidan vilket är betydligt smidigare. Men tråkigt nog har 3,5 mm-ingången försvunnit. Då botten nu är ledig så har UE infört stöd för induktionsladdning, vilket kräver en laddningsstation som är extra tillbehör.

Enligt Ultimate Ears har de skruvat på ljudet för att få ut ännu djupare bas, och visst har den en bra basåtergivning för en liten högtalare. Framför allt är det bra kontroll, så att basen aldrig blir brummande eller får högtalaren att vibrera, vilket billigare högtalare ofta har problem med. Den har fortfarande en rejält stor ljudbild, med en fyllig klang och det finns dynamik så att det räcker.

Slutsats

Redan den gamla Megaboom var en av våra favoriter med sitt utmärka ljud. Den nya Megaboom 3 har fått ett marginellt bättre ljud, men det är snarare hanteringen och finesserna som är huvudnumret. Laddningsporten är bättre placerad och högtalaren kan nu laddas trådlöst. Den har blivit ännu tåligare och flyter nu även i vatten. Den trådlösa uppkopplingen räcker ännu längre, vilket är en fördel om man vill koppla ihop ett antal i partyläge. Vi gillar också den nya multifunktionsknappen som gör att man inte måste ha mobilen för att byta låt. Det är den perfekta högtalaren vid poolen med sitt rundstrålade ljud och vattentålighet. (JE)

Audio Pro Drumfire

Stora stygga Audio Pro

Drumfire är i själva verket två högtalare, en bordshögtalare som är något bredare än Addon C10, samt en lika bred men tre gånger högre subwoofer. Därmed kan man själv välja om man vill ha dem fristående, staplade på varandra, eller separera dem för att gömma undan subwoofern.

Anslutningen till nätverket är ytterst enkel. Man laddar ned Audio Pro Control-appen från Google Play eller App Store. I appen kan man gruppera högtalare, antingen som stereopar eller multirum-högtalare. Eftersom högtalaren har Spotify Connect integrerat är det ytterst enkelt att spela musik till Drumfire, eller en högtalargrupp den tillhör. Det finns även integration med tjänster som Tidal, Deezer och TuneIn. Från Apple Music får man köra AirPlay.

Det ska sägas med en gång att Drumfire spelar högt som en rockkonsert och har en bas som ett åskväder. Så pass att man bör akta sig för att dra upp volymen allt för mycket om man bor i lägenhet och inte vill bli vräkt. Jag blev tvungen att justera ned basen eftersom fönstren började skallra när jag försökte mig på riktig djupbas. Men det är inte bara dunder och brak utan finess, som var fallet när vi testade partyhögtalare. Liksom med de tidigare modellerna spelar nämligen Drumfire väldigt rent och klart. Man hör minsta greppbyte i akustiska konserter och även svagare instrument går att urskilja i bombastiska orkesterverk.

Slutsats

Audio Pros tidigare små högtalare har alla spelat bra och imponerat på oss. Men de har saknat lite hästkrafter och tyngd för att riktigt få fart på hemmafesten. Det löser Drumfire med råge. Med tillägget av en enorm bashögtalare spelar de på en ohälsosam volymnivå och fick bokstavligen våra fönster att skallra. Men även på normal volym och med lugnare musik imponerar den med klarhet och närvarokänsla. Det får inte glömmas att Drumfire även är del av Audio Pros multirum-sortiment, så man kan mycket väl komplettera med fler högtalare. Med en liten kökshögtalare och denna best i vardagsrummet täcker man hela behovet. (JE)

Dynaudio Music 7

In i fin-multirummet

Vi har testat multiroom-högtalare många gånger. När de är som allra bäst skulle man nästan kunna tänka sig att ha dem i vardagsrummet. Nästan.

Dynaudio Music 7 suddar bort alla sådana reservationer. För även om den bara ser ut som en förvuxen soundbar så kommer det äkta hifi ur den!

Mellanregistret framträder rent och utan betoningar, mycket bättre än man är van vid att höra från multiroom-högtalare med skal av plast (som i rättvisans namn kostar hälften så mycket eller ännu mindre). Diskanten har fin upplösning och även om stereoperspektivet aldrig blir lika brett som med traditionella högtalare så går det absolut att leva med. Man känner storleken på konsertsalen i Jean-Michel Jarres ”Fishing Junks at Sunset” (Concerts in China).

Och så basen, som är enastående. De två 5-tumsbasarna levererar en fast och stabil bas ända ner till gränsen vid 40 Hz. Även när det trycker till rejält längst ner i Chris Jones ”No Sanctuary Here”. När Music 7 stod ovanpå en bänk, tätt intill väggen, gjorde RoomAdapt-funktionen inte så stor skillnad, fast gav lite mer kontroll över basen. Ställer man högtalaren på ”omöjliga” platser så blir förbättringen mycket tydligare.

Och så kan den spela dundrande högt! Till och med i ett riktigt stort vardagsrum på 30 kvadratmeter och på flera meters håll fyller den rummet med välljud – och når partynivåer innan volymkontrollen kommer upp i 50 %.

Att lyssna på Dynaudio Music 7 känns mer som att lyssna på ”riktiga” högtalare än på en multiroom-högtalare – eller en soundbar, för den delen.

Slutsats

Dynaudio Music 7 är en av de dyraste multi­room-högtalarna, men den har kvaliteten som behövs för att motivera priset. Den ska inte konkurrera med små billiga monomodeller utan med den ”riktiga stereon” i vardagsrummet. På grund av storleken är stereobredden och djupbasen begränsad, men man kommer faktiskt förvånansvärt långt på vägen. Även om Music 7 inte har ”äkta” rumskorrektion så är den automatiska anpassningen av ljudet efter plats och bakgrundsbrus ett litet genidrag. JAH)

ÅRETS BÄSTA SOUNDBAR

JBL Bar 3.1

Kraftpaketet

JBL Bar 3.1 är inte att leka med, det inser man när man ser subwoofern med det nedåtriktade baselement på hela 10 tum. Klart störst i vårt stora test – och i hela prisklassen.

Soundbar-högtalaren har inte bara en utan tre HDMI-ingångar som alla stöder HDCP 2.2 och därmed 4K-video från Blu-ray. Den har en stor och tydlig frontdisplay och fjärrkontrollen ligger fint i handen.

Ljudkvalitet

I Movie-ljudläget målas ljudbilden upp tillräckligt stor för att ge ett visst intryck av surround­ljud. Men desto viktigare är att filmljudet är kraftfullt, utan att det går ut över dialoger och filmmusik. Visst, Bar 3.1 har inte samma raffinerade övertoner som Samsung HW-N660, men det uppväger den mer än nog för med en slagkraftighet i baseffekterna som ingen annan soundbar kan matcha.

Det tjänar även musiken på, särskilt rytmisk musik återges med en dynamik som de övriga bara kan glömma. Detta är den mest potenta soundbar-högtalaren vi har hört i prisklassen. Dessutom låter den riktigt bra om man bortser från det aningen grovkorniga övertonregistret som inte gynnar den mest delikata musiken. JBL Bar 3.1 är kort och gott allt som Klipsch RSB-6 försöker vara. Om det även gynnar spelkänslan? Det kan du ge dig på!

Slutsats

De extra högtalarna på sidan av N960 integrerar surroundljuden ännu bättre än i föregångaren. Bakhögtalarna flyter ihop bättre med ljudet framifrån och tillsammans med de fyra kanalerna som spelar upp mot taket är detta den största ljudbilden vi har hört från någon soundbar. Lyssna bara på första den första scenen i Alien: Covenant, när David och hans skapare pratar kommer klangen från rummet till från alla sidor, och det känns som om vi har förflyttats in i filmen.

Musik låter också förträffligt. Subwoofern är dessutom en av de mest potenta och mest välljudande i klassen. (GN)

Samsung HW-N960

Den bästa har blivit bättre

Fram tills nu har vår klara favorit-soundbar varit Samsung HW-K960. Den imponerar med Dolby Atmos, med sammanlagt fyra högtalarelement som pekar uppåt, och har dessutom trådlösa bakhögtalare som omringar oss och placerar oss i en bubbla av ljud. K960 har bara en enda nackdel, bortsett från att den inte stöder Dolby Atmos via ljudreturkanalen (ARC), och det är att den inte klarar DTS HD-ljud eller tredimensionellt DTS:X-­ljud.

Samsungs nya flaggskepp heter HW-N960 och har fått båda dessa DTS-format, så nu finns det knappt någon film med 3D-ljud som inte stöds.

Fler högtalare

Utöver utökat formatstöd har N960 fått två extra element, ett på varje sida. Sammanlagt 13 högtalarelement i ljudlimpan och fyra extra i de två bakhögtalarna. Det ger 7.1.4-ljud, medan föregångaren ”bara” hade 5.1.4. Rent ljudmässigt ska det här binda ihop soundbar-ljudet bättre med de trådlösa bakhögtalarna, med ännu större övertygelse.

Ljudkvalitet

Så till det bästa, nämligen ljudet. För om föregångaren var snudd på felfri så är N960 ännu bättre.

Eller rättare sagt: ljudkaraktären är i princip densamma. Vilket betyder kraftfull attack, med en stor och stabil basåtergivning som ger massor av tryck i actionfilmer. Kombinera detta med tydliga och fylliga dialoger, helt befriade från maskerande svulstigheter eller missljud, så är detta kanske den allra bästa soundbar-högtalaren vi har hört.

De extra högtalarna på sidan av N960 integrerar surroundljuden ännu bättre än i föregångaren. Bakhögtalarna flyter ihop bättre med ljudet framifrån och tillsammans med de fyra kanalerna som spelar upp mot taket är detta den största ljudbilden vi har hört från någon soundbar. Lyssna bara på första den första scenen i Alien: Covenant, när David och hans skapare pratar kommer klangen från rummet från alla sidor, och det känns som om vi har förflyttats in i filmen.

Musik låter också förträffligt. Subwoofern är dessutom en av de mest potenta och mest välljudande i klassen. (GN)

ÅRETS BÄSTA HÖGTALARE

Klipsch R-14PM

Liten tunna krut

Lilla R-14PM är en av de allra minsta modellerna från amerikanerna och förkärleken till horn gäller lika mycket här som i andra Klipsch-högtalare. R-14PM har det patenterade Tractrix-diskanthornet plus ett 4-tums bas/mellanregister, alltihop i ett pyttelitet basreflex­kabinett. Tack vare en egen fjärrkontroll ­fungerar R-14PM utmärkt som en komplett stereo.

Ljudkvalitet

Klipsch föredrar hornladdade högtalare, bland annat för att det ökar effektiviteten och möjligheten att spela högt, rent och klart. Och fungerar, det gör det!

Mathias Eicks tjusiga trumpet klingar friskt i rummet. Och testpanelen blir faktiskt lite blank i ögonen när vi spelar Mercedes Sosas känslomässiga Kyrie. De små Klipsch­-högtalarna målar upp en massiv ljudbild och lyckas återge Mercedes breda röstregister utan att ”bromsa” dynamiken.

Med Eminem-klassikerna Without Me visar R-14P att de kan spela högt och rent utan tecken på stress. Eminems snabba och självsäkra repliker träffar precis som de ska. Syntbasen kan kännas lite tunn emellanåt, men det har sin naturliga förklaring.

En liten kompakthögtalare med 4-tums baselement har sina fysiska begränsningar i basregistret. Men i våra öron har Klipsch prioriterat helt rätt. I stället för att ”trixa” till ljudet med överdriven bas på låg volym har de gjort en högtalare med korrekt klangbalans. R-14PM passar också utmärkt ihop med en aktiv subwoofer, inte minst tack vare en särskild volymstyrd sub-utgång på baksidan. Då får du den bästa kombinationen av dem alla, för det är få andra i prisklassen som kan matcha Klipschs dynamiska egenskaper i diskant och mellanregister.

Slutsats

Reference-serien från Klipsch är en av våra favoriter bland passiva högtalare, välkänd för sin pigga och energiska spelstil. Och den aktiva versionen vanärar inte släktskapet: här finns det massor av fart och fläkt i mellanregister och diskant, och fin sammanhållning i ljudbilden. Basen kan kännas lite tunn, men de som ställer högtalarna tätt intill väggen eller i en bokhylla får en fin basrespons. Klipsch R-14PM har ett fantastiskt ljud! (AH)

Bowers & Wilkins 705 S2

En doft av diamant

B&W 705 S2 briljerar speciellt när det gäller att återge en akustisk scen och återskapa en tredimensionell upplevelse av rymden kring musikerna. Detta gäller både när rummet är nästan oändligt stort, som i ”Moonlight on Spring River” med Zhao Cong, och i mer intima omgivningar som Hanne Boels version av ”The Ballad of Lucy Jordan”.

Även om basen är liten så är det fin kontroll på detaljerna längst ner, ända ner till gränsen vid 50 Hz där skillnaden mellan en kompakt stativhögtalare och en mycket större golvhögtalare gör sig gällande.

Högtalarelementen är nyutvecklade ”light-versioner” av de som sitter i 805 D3. Och utvecklingsarbetet har inte varit förgäves. Diskanten är lätt och detaljrik och detaljerna framträder fritt i rummet, vilket vi förmodligen kan tacka den toppmonterade Nautilus-kammaren för. Att lyssna på en gammal testklassiker som Terese Juels ”Time Just Goes” är ett sant nöje. Percussion-detaljer klingar viktlösa i rummet, och rösterna står helt tätt. Man känner sig förflyttad till gymnastiksalen där låten spelades in på sin tid med en enda stereomikrofon.

Bowers & Wilkins föreslår att man använder högtalaren med förstärkare på 30 till 120 watt. Med 30 watt till förfogande räcker det till tyst musik och i mindre rum. B&W 705 S2 är inte särskilt känslig. Ska det bli tyngd på sakerna så krävs en kraftfull förstärkare. Den mesta tiden använde vi en 180-watts NAD M32-digitalförstärkare som höll högtalarna i ett järngrepp. En mindre 2 x 70-watts förstärkare kan mycket väl ge tillräckligt med spänning, men inte med samma auktoritet – och den svettades påtagligt av ansträngningen.

Slutsats

Bowers & Wilkins 705 S2 är trots allt inte någon förklädd 805 D3. Men akustikerna har varit på hugget med Bowers & Wilkins patent. Och det som ”lillebror” åstadkommer är verkligen värt pengarna. Om lyssningsrummet är litet levererar högtalaren en stor ljudbild med massor av detaljer och röster som få andra i prisklassen. Gillar du akustisk musik får du en fin återgivning av inspelningsrummet. Du får dock räkna med att lägga lika mycket pengar på förstärkaren som på högtalarna. (JAH)

Sonus faber Sonetto V

Highend-fyndet

Det är klart, ett par Klipsch RF-7 III ger mer explosiv dynamik och spelar hårdare och högre. Mitt i prick för de som gillar sådant. Ett par B&W 702 S2 spelar inte lika högt, men är mer nyanserade och målar upp en öppnare ljudbild.

Sonus faber-högtalarna behöver lite mer plats i rummet än 702 S2 och har ett ljud som är mer åt samma håll, men de har också mycket av den livliga dynamiken som finns i RF-7 III.

Från första takten av Ryan Adams album Easy Tiger var jag fast. De två baselementen dundrade loss med en mäktigt potent bas som sparkade ifrån sig på allvar. Väldigt övertygande. Samtidigt hade högtalaren full kontroll över dynamiken. Även när jag drog på med öronbedövande volym.

I Paul Bleys In The Evenings Out There fick jag en flashback till de fyra gånger så dyra Sonus faber Serafino. Och Gary Peacocks bas i Portrait of Silence lät nästan så nyanserad och luftig att jag tänkte att Sonus faber Olympica III borde känna sig seriöst hotad av ljudkvaliteten som man kan få för under halva priset.

Jag fick ganska så snabbt en känsla av att detta kan vara ett av de bättre köpen i prisklassen, och när jag fortsatte med Walter Trouts bluesgitarr blev känslan starkare. På vad jag utan att skämmas kan kalla för konsertvolym fick jag Marie’s Moon rakt i magen och gick nästan ned på knä. Maken till dynamik får man gå till Klipsch för att hitta.

I musik med fler nyanser, till exempel Radka Toneffs Fairytales och Marianne Thorsen och Trondheimsolistenes Mozart-inspelningar, lät stråkarna lena som silke och Toneffs rös var gudomlig.

Sonetto V kan inte bara rocka med de bästa, de levererar en generös ljudbild med enormt fin transparens, oerhört bra fokus, särskilt i mellanregistret, och låter faktiskt mycket dyrare än de är. Hur det är möjligt för en högtalare som byggs i Europa, kan man ju alltid undra.

Slutsats

Bortsett från att de inte spelar någon äkta djupbas under 30 Hz är Sonus faber Sonetto V de mest kompletta golvstående högtalarna vi har testat hittills i den här prisklassen. Om man har plats – och råd – är detta ett högtalarpar som man kan ha glädje av i åratal. Oavsett om man diggar Metallica eller Mozart. Sonetto V klarar allt och det gör dem till nästan helt perfekta allroundhögtalare för folk som ägnar mycket tid åt att lyssna på musik. (LS)

KEF Blade Two

Unik klassiker

Man märker det ganska så snabbt. Först är det något svårdefinierat som gör att högtalarna upplevs som något speciellt. Till en början kan det vara designen som är förförande, innan hakan faller ner och man blir sittande som en idiot med öppen mun och bara lyssnar.

Efter ett tag är man fast. Man kan liksom inte få nog, utan sliter fram skiva efter skiva för att höra allt som för första gången igen.

Klassiska högtalare som Quad ESL-57, Rogers LS3/5A och Klipschorn har väldigt olika egenskaper, men har alla gett många lyssnare känslan av att höra något mycket speciellt. De har vissa egenskaper som gör dem enastående bra, och det faktum att de fortfarande är populära är ett bevis på deras klassikerstatus.

Samma sak kan absolut hända med KEF Blade Two.

Högtalarna har en design som inte liknar någon annan, utom den första upplagan av Blade, förstås. Blade Two är mindre och lättare att placera, men inte mindre potent för det.

De har KEFs unika Uni-Q-koaxialelement placerat i mitten av den smala fronten samt fyra 16,5 centimeter stora baselement – två på varje sida – så att de genererar extremt mycket basenergi. Och det märks.

De smala högtalarna målar upp ett enormt stereoperspektiv och ett djup som är sällsynt även för highend-högtalare. På samma gång går de så djupt i basen – med kontroll och dynamisk kontrast – att det känns som om njurarna ska lossna i kroppen när man spelar högt.

Det är svårt att höra någon förvrängning när man spelar högt. Ljudet är silkeslent och kristallklart, med en vokalpresentation som knappt en elektrostathögtalare gör bättre. Det finns så mycket ren energi i dynamiken att man känner för att spela högre än man kanske borde. Eller så beror det bara på att man är helt fast …

Slutsats

KEF Blade Two är inga nya högtalare. Det behöver de inte vara heller. Eftersom de omedelbart tar plats i raden av klassiker, och är högtalare som man helst vill behålla efter man har lyssnat på dem. De är inte billiga, men har man kvar dem i ett årtionde så slipper man slösa bort pengar på andra. Så bra är de faktiskt. Högtalare kan knappast bli mer lyckade än Blade Two. Klassiker. Definitivt. (LS)

Vill du läsa hela artikeln?

Med LB+ Total får du tillgång till ALLT innehåll på Ljud & Bild och LB Home

Redan prenumerant? Logga inn.

Vill du ha tillgång till enbart Ljud & Bild eller LB Home?

Klicka här för att beställa Ljud & Bild

Klicka här för att beställa LB Home

Nyhet

Dessa artiklar var de mest lästa under 2023

Läsarnas favoriter: Allt om Yellowstone, stora TV-apparater och retroljud!
Läs mer
Rulla till toppen