Recension: Jo Nesbøs Harry Hole, säsong 1

I många år har kriminalromaner betraktats som lite av en andra klassens litteratur. Inte helt ogrundat, tycker vi, eftersom förlagen vräker ur sig enorma mängder generisk, klichéfylld, ytlig och förutsägbar kiosklitteratur-krim.

Trots detta toppar deckarna bokhandlarnas försäljningslistor år efter år. En av de författare som verkligen har lyckats fängsla både läsarna i allmänhet och en nästan enhällig kritikerkår är den norske deckarkungen Jo Nesbø (66).

Nesbøs kriminalromaner har sålt i fler än 60 miljoner exemplar över hela världen och är översatta till 50 språk i 180 länder.

Den mångsidiga konstnären har skrivit 13 romaner (1997–2022) om den ambitiöse och ihärdige sanningssökande mordutredaren Harry Hole (Tobias Santelmann, Exit) i Oslo, som kämpar med inre demoner och ibland överdriven alkoholkonsumtion.

 

Från USA till Oslo

När vi fick nys om att Ted Sarandos kom med en praktiskt taget obegränsad budget, den säregne och kompromisslösa regissören Øystein Karlsen (Exit) ställde upp – och de fick fritt spelrum att leka med Jo Nesbøs fascinerande Harry Hole-universum – så gick våra förväntningar genom taket.

Netflix ursprungliga plan var att göra en amerikansk serie som utspelade sig i USA med amerikanska skådespelare. Lyckligtvis övertalade Nesbø dem att överge den idén. Under 2024 filmade Netflix-teamet på plats i och runt Oslo. Inspelningen ägde rum på mer än 160 olika platser i Oslo, inklusive ikoniska Harry Hole-platser som Harrys stamställe, ”Restaurang Schrøder”.

Nesbø och Karlsen har känt varandra i mer än 20 år och har tidigare samarbetat med bland annat Exit och So Long Marianne, där Nesbø var en av manusförfattarna. I Harry Hole är Nesbø själv både serieskapare, exekutiv producent och manusförfattare, medan Karlsen har tagit med Anna Zackrisson som medregissör.

På grund av vad som hände med Snömannen, som hade mycket begåvade och kompetenta människor både framför och bakom kameran, var vi en smula reserverade. Men efter att ha tillbringat över sju timmar på Oslos mörka bakgator kan vi glädjande nog konstatera att Jo Nesbøs Harry Hole är en av de bästa nordiska serierna som någonsin gjorts, och definitivt den mest framgångsrika kriminalserien – med potential att nå en bred internationell publik.

Seriemördare i en brännande het stad

Den första säsongen av den påkostade Netflix-produktionen är huvudsakligen baserad på Djävulsstjärnan (2003), men innehåller även inslag från Rödhake och Smärtans hus.

Nesbøs vassa penna kännetecknas av hans psykologiska insikt i mångfasetterade karaktärer, ett färgstarkt karaktärsgalleri och romaner som inte skyr explicit och grafiskt våld. En stil som serien definitivt bevarar och vidareutvecklar.

Vi förflyttas till Oslo mitt i sommaren, präglad av semestertider, tystnad på de smutsiga gatorna och en tryckande värmebölja. Hole befinner sig personligen och professionellt på botten efter ett uppbrott med sin flickvän Rakel (Pia Tjelta, Made in Oslo) och förlusten av en god kollega. Men så börjar kroppar dyka upp på olika adresser i Oslo, alla med ett avskuret finger …

Holes kollega, den hemlighetsfulle Tom Waaler (Joel Kinnaman, For All Mankind), får ansvaret för att utreda det intrikata seriemordsfallet. Han är känd för att tänja på lagen, men hans smått underdåniga chef blundar för detta på grund av hans goda resultat.

Hole är däremot fast övertygad om att Waaler är fullständigt genomkorrupt och att han också ligger bakom det brutala mordet på deras gemensamma kollega. Men när Hole tar med sig sina alkoholproblem till jobbet hänger hans trovärdighet och hans redan trasiga karriär på en skör tråd.

Två besatta män

Brottsfallet som utvecklar sig är invecklat, spännande och bjuder på flera överraskningar och oväntade vändningar. Men det är rollfigurerna som bär upp serien och driver dramaturgin framåt.

Kinnaman är briljant som den iskalle, cyniske psykopaten som bara tänker på sig själv, oavsett konsekvenserna för alla i hans omgivning. Han går lekande lätt från glatt pratsam och jovialisk till fullständigt rabiat galning på ett ögonblick.

De är uppenbara motsatser, både privat och på jobbet, där den ene stoltserar med sin rikedom i designerkläder och en skinande ny Lotus, medan den likgiltige Hole släpar sig runt i slitna jeans, alltid med en cigarett i mungipan, och tar sig från punkt från A till B i sin gamla Ford Escort.

En av de mest ingrodda klyschorna i deckare är den ensamma, trasiga och starkt alkoholiserade polisen. En klyscha som Nesbø verkligen inte drar sig för att använda. Men både regissören Karlsen och Santelmann gör Hole till en djupt mänsklig och trovärdig karaktär.

Med det lite slitna uttrycket ”en avdankat boxare som har gått för många ronder i ringen” passar den mångsidige Santelmann perfekt som polisen som kämpar med sina inre demoner, sitt trassliga privatliv och sin vilja efter att ge offren rättvisa. Tuff på utsidan, men mjuk på insidan. Han bedövar sin smärta och ångest med alkohol, och när hans demoner blir för påträngande kan han alltid be sin gode vän, taxichauffören (Kristoffer Joner), om ett par piller som knockar honom helt.

Det slår gnistor om samspelet mellan Santelmann och Kinnaman, Waaler vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att reta Hole, som när han broderar ut hur underbart det är att känna på ett blodfriskt lik när energin sakta men säkert ebbar ut.

Jobbet är beroendeframkallande och uppslukande för dem båda – var och en på sitt eget dysfunktionella sätt.

Tekniskt briljant

Allt från foto, den exemplariska ljussättningen och klippningen till detaljerad rekvisita (i en tidlös nutid) och specialeffekterna imponerar verkligen genom att skapa en stämning i ett smått dystopiskt, nedgånget och förfallet Oslo. Vi tror inte att turistchefen i huvudstaden gnuggar händerna av glädje, om man säger så.

Det matta, sepiabruna ljuset genomsyrar de flesta scenerna och framför allt Oslos nattliv ser fult och skumt ut. Nesbø har själv sagt att de hade en ambition att skildra Oslo som mörkare än många är vana vid att se staden. Fotografen Ronald Plante (Reacher) ger den norska huvudstaden ett uttryck som är en korsning mellan ”Detroit-slum” och det dystopiska stadslandskapet i Blade Runner. Här är Oslo inte bara en kuliss, utan en egen karaktär – som konstant badar i skuggor.

I välbekant stil drar sig Nesbø inte för explicit våld, vilket det finns gott om i serien. Trots detta framstår det aldrig som spekulativt eller förhärligande, utan bara som en klinisk, kall observation av hur jävliga människor kan vara mot varandra.

Karlsen är inte direkt någon subtil regissör, han gillar att måla med bred pensel men har en känsla för detaljer, unika kameravinklar och att zooma in på personerna på nära håll – både med kameran och på det emotionella planet. Tillsammans med Nesbø tar han kriminalhistorien och förvandlar den till något mycket större, som handlar om människor av kött och blod och som vi kan bry oss om.

 

Och det mörka universumet kunde inte ha hittat en bättre musikalisk partner än ”mörkrets mästare”, australiensaren Nick Cave. Med Cave och Warren Ellis som kompositörer av seriens originalmusik har serieskapare Nesbø hittat sina perfekta ”partners in crime”. Duons melankoliska musikspår är som skapt för Holes universum.

För det mesta sitter de många specialeffekterna också som gjutna, fullt i klass med det bästa vi ser i amerikanska serier och filmer. Vissa av de många greenscreen-scenerna från Harrys terrass är dock inte helt hundra, samma sak gäller några av de nästan karikerade skottskadorna och den bisarra placeringen av en av huvudpersonernas hus mitt på järnvägen. En del av karaktärerna verkar också lite väl överdrivna.

 

Brokigt persongalleri

Det är många mord som ska lösas och många parallellhandlingar som ska flätas in i ett ovanligt brett och mångfacetterat karaktärsgalleri – och ett ymnighetshorn av olika dialekter.

Man hade med fördel kunnat minska ner på den imponerande rollistan en smula, det blir nästan en gissningslek om ”vilken skandinavisk skådespelare som inte är med”. Det är inte alltid så lätt att ”kill your darlings”, men ofta nödvändigt.

Det är dock befriande att äntligen se en ”normal” polischef, här i form av den sansade Anders Baasmo (Harald och Sonja), som inte följer klyschan om en vrålande, osympatisk skitstövel. Frank Kjosås är helt obetalbar som den djupt känslomässiga teaterproducenten som får sitt livs kärlek ryckt ifrån sig.

Mångsidige Kristoffer Joner är som skapt för rollen som den ljusskygga taxichauffören och langaren, medan karaktärsskådespelaren Jesper Christensen glimtar till med mörk humor. Och Dagny bevisar än en gång att hon har en mer mångsidigt talang och kan mer än att bara framföra fängslande poplåtar. Tyvärr får den duktiga Pia Tjelta för lite att jobba med, medan vi knappt har sett Anne Dahl Torp bättre.

Balanserar elegant

Serien har en bra balans mellan den intensiva maktkampen mellan två poliser på var sin sida av lagen, med diffusa gränser, och den spännande jakten på en bestialisk mördare. Allt kryddas av ett ovanligt fängslande karaktärsgalleri.

Klimax är kanske aningen överdrivet spektakulärt, men Nesbø har knåpat ihop en slående elegant lösning på mordmysteriet.

Harry Hole är inte helt felfri, men definitivt något av det bästa vi sett på krimfronten. I polisarbetet får vi en liten känsla av Harry Bosch, fast i ett mycket mer brutalt, komplext och fascinerande universum.

Med enastående produktionskvalitet på alla områden och en stjärnspäckad rollista där alla presterar över förväntan har Netflix förvandlat Nesbøs verk till en fullträff. Sex svaga stjärnor till Nesbø, Karlsen & Co. Vi ser redan fram emot den andra säsongen!

Serien blir årets påsk-krim när den lanseras med nio avsnitt på Netflix den 26 mars. Recensionen baseras på alla avsnitt.