Recension: Peacemaker, säsong 2

DC:s superhjälteuniversum har länge tampats med ett lite pompöst och självupptaget rykte. Inte lika häftigt och (ibland) frisinnat som sina lite mer vilda och oortodoxa kusiner i MCU.

Sedan kom rebellen Zac Snyder med sin fantastiska remake av Justice League 2021 – och 2023 var det dags för den före detta fribrottaren John Cena att glänsa i rampljuset.

 

Fredsrebellen

Det har gått tre år sedan vi såg Cena som den ojämförlige ”fredsmäklaren” i James Gunns The Peacemaker. Att Gunn fick jobbet som serieskapare, manusförfattare och regissör var inte så konstigt, med tanke på att han ligger bakom den friskaste fläkten som kommit ut ur Marvel-universumet det senaste årtiondet: Guardians of the Galaxy.

Det var också Gunn som först introducerade oss för Peacemaker i The Suicide Squad (2021), ett slags reboot av 2016-fadäsen. Rena rama rövarhistorian och superhjälte-eskapism där själva handlingen absolut inte är det viktigaste, utan snarare alla de bisarra karaktärernas udda beslut och hysteriskt ironiska repliker. Detta är ett format som Gunn har fortsatt med i Peacemaker-serien.

Efter att ha räddat världen i förra säsongen befinner sig Peacemaker nu nästan på bar backe. Ingen vill veta av honom, hans vänner håller sig på ett lagom avstånd och underrättelsetjänsten ARGUS håller ett öga på honom.

Framför allt har byråns högsta chef, machon Rick (Frank Grillo) ett horn i sidan till den fallne superhjälten. Inte så konstigt med tanke på att Peacemaker tog livet av hans son (Joel Kinnaman, Harry Hole) förra säsongen.

Underfundig humor och karaktärer med djup

Humorn är listig, anti-woke, bitvis vass och alltid med en förtjusande ironisk och lekfull udd. Nej, man ska inte ta det här på allvar! Samtidigt är det långt mellan Peacemakers fåniga humor och den mer ”infantila” som bland annat kännetecknar Naked Gun-serien. Här får vi möta ett gäng intressanta karaktärer, som alla bär på personligt utmanande bagage. Hela vänkretsen har olika nyanser av sociala problem.

Peacemaker är särskilt präglad av sitt traumatiska förflutna, med en superrasistisk, våldsälskande mobbare till far (briljant porträtterad av Robert Patrick, 1923) och sin brors dramatiska död. Dessutom har han svårt med relationen till det motsatta könet och kan inte riktig navigera bland de blandade signalerna han får från den vackra (men hårtslående!) Emilia Harcourt (Jennifer Holland).

Helt plötsligt sker en omvälvande uppenbarelse när han upptäcker dörren till en parallell värld där hans liv är en evig dans på rosor. Här lever både hans bror (David Denman) och hans far fortfarande och tillsammans är de en superhjältetrio som alla hejar på och applåderar åt när de går nerför gatan. Dessutom anar han ett hopp om att reparera sitt havererade förhållande med Emilia.

Först måste han bara ta itu med sin hetlevrade dubbelgångare och skaka av sig en alltmer påfrestande underrättelseorganisation. Bordeaux (Sol Rodriguez) har fått vittring på”blod” och bitit sig fast …

En karl för sin hatt!

Visst, vi skulle aldrig kunna föreställa oss Cena i rollen som en Shakespeare-karaktär, men som den udda, småtöntige, tafatte, stökige och ovanligt charmige Chris Smith/Peacemaker passar hans skådespelartalanger som hand i handske!

Han kommer undan med att vara lagom goofy, samtidigt som han framstår som en rakt igenom snäll person, som ofta gör (oavsiktliga) misstag. En godmodig man full av mänskliga svagheter och utan sociala antenner. Och Cena har en oklanderlig komisk timing som passar hans joviala karaktär.

Som sidekick har han den smarta vithövdade havsörnen Eagly. En CGI-skapad rovfågel som ser pålitligt äkta ut och som har stridsförmågan och styrkan hos (minst) två vuxna män. Antagligen Peacemakers enda riktigt trofasta vän.

Kampen för att återställa självförtroendet och värdigheten är fängslande nog, men det går inte att komma ifrån att serien bärs upp av Gunns kvicka manus. Han har också en förkärlek för relativt explicit våldsromantik – ett våld som inte alltid passar serien.

Vänner med gemensam historia

Hoppen, och den förvirring som uppstår, mellan de parallella världarna fungerar fint och blir seriens dramaturgiska drivkraft. Peacemakers komplicerade relation med sina brokiga vänner (”11th Street Kids”) gör serien mer intressant än den tunna handlingen.

Här finns Emilia som medvetet söker upp tvivelaktiga barer för att få rejält med stryk, det introverta och osäkra teknikgeniet Economos (Steve Agee) som är lite rädd och fångad mellan sitt jobb och sin vänskap med Chris, och naiva Leota (Danielle Brooks) som försöker skapa sig en ny karriär som privatdetektiv. Femte hjulet under vagnen är nörden Adrian (Freddie Stroma) som bara dagdrömmer om att bekämpa brott och bli uppskattad.

Den här säsongen är det Tim Meadows som får riva av de mest politiskt inkorrekta, rasistiska och sexistiska replikerna – och han gör det med ett helt straight face.

Peacemaker är ett befriande komiskt avbräck från en annars envis superhjältegenre som har gått vilse i sin egen överlägsenhet och konsekvent upprepar intriger och skurkar. Dessutom har Gunn kryddat serien med ett häftigt soundtrack.

Visst, på ytan är serien rent trams, men Gunn & Co har lyckats fylla den med genuina karaktärer – vilket är en sällsynthet i den här genren. Det underlättar också att man bara behöver plocka fram popcorn och öl och träna sina skrattmuskler – för den här komiska actionserien vill du inte missa! Och inte det pampiga introt heller. 4 starka stjärnor.

Andra säsongen har streamingpremiär på HBO Max den 22 augusti. Recensionen är baserad på sex (av åtta) avsnitt.