annons
annons
annons

Nyheter

Intervju med Mari Boine

Mari Boine har släppt en mycket personlig skiva. Och hon har bestämda åsikter om ljudkvalitet.

annons

Med See the Woman är Mari Boine albumaktuell för första gången sedan 2009. Detta är för övrigt hennes första album på 30 år som inte är på samiska, eftersom hon den här gången sjunger på engelska.

Lyssna på skivan ”See the Woman” på Tidal här.

Lyssna på skivan ”See the Woman” på Tidal här.


Du har sjungit på ditt modersmål i trettio år. Hur var det att sjunga på engelska?
– Jag har stor respekt för att när man har ett språk som modersmål så uttrycker man sig bäst. Annars har man bara hälften så stor vokabulär. Därför ville jag använda texter som andra skrivit. Det jag har jobbat mycket med är uttalet. Jag är nämligen stor perfektionist och vill inte ha något halvdant uttal. Vi hade en del diskussioner i studion, eftersom jag är så hemskt petig med att allt ska vara helt perfekt. Men producenten Tobias Fröberg och Conny Wall, Gig Studios tekniker, tyckte att det var viktigare med uttrycket än att det skulle vara perfekt. Så jag var tvungen att acceptera att vissa ställen inte var perfekta, så länge nerven fanns där. Det är ju en utmaning, eftersom när du sjunger i ditt modersmål så får du så mycket gratis, du slipper tänka på uttal och en massa nonsens. Men jag gillar utmaningar.

Du har rest runt i världen för att samla in berättelser till albumet?
– Jag har bland annat använt dikter av indianska författare, en kvinna och en man – John Trudell, som har skrivit massor av fantastiska dikter, inte minst ett par starka politiska dikter. Jag har inte valt de politiska i den gången, det finns väldigt få politiska texter på det här albumet. Detta är mer en historia om ett människoliv. Och eftersom jag är en kvinna är det historier om en kvinnas liv. Jag har valt texter som har något gemensamt med min egen historia, som ger genklang i mig själv. En del är självupplevt, en del är det inte.

Du har alltså skrivit mycket själv?
– Ja, jag har skrivit en tredjedel av texterna och gjort alla melodier, bortsett från tre som är covers. En del av har jag skrivit med olika musiker. Bland annat har jag skrivit två låtar tillsammans med David Roback från Mazzy Star. Han bodde i Oslo en tid och jag jobbade mycket i hans studio. Vi gjorde demos och detta är första gången jag tar fram de låtarna.

Mari Boine är definitivt inte färdig med musik på samiska. Foto: Gregor Hohenberg

Mari Boine är definitivt inte färdig med musik på samiska. Foto: Gregor Hohenberg

 

Mari lugnar oss med att hon inte är klar med musik på samiska.

– Det är ju inte en fråga om antingen eller. Jag kommer att fortsätta sjunga på samiska och spela med mitt band. Jag kan göra både och. Det är det som kallas för multitasking!

Men det är naturligtvis samiska språket som ligger närmast hjärtat?
– Jag har alltid gillat språk. Jag har ju vuxit upp mer med popmusik än jojk. Hemma hos oss var det förbjudet att jojka, och det var all annan musik också, men det var mer popmusik än jojk på radion.

Varför det?
– Missionärer och präster hade arbetat i generationer med att hjärntvätta folk till att tro att samiskan kom från djävulen. Efter otroligt hårt tryck och hjärntvätt var det en del av det samiska folket som anammade de åsikterna, och mina föräldrar och stora delar av min familj blev övertygade om att allt de hade kom från djävulen och det var viktigt att bli kristen och aldrig komma ihåg de gamla sagorna och jojkarna eftersom de var förknippade med shamanism och djävulskap.

Och detta inspirerade rebellen i dig?
– Jag var på väg bort från min egen kultur, jag uppfostrades till att tro att samiskan inte var något värd. Det gällde att bli norsk. Jag ville komma bort från det samiska. Men sedan studerade jag vid lägerskola och fick för första gången höra min egen historia, vad som hade hänt. Det var mitt under Alta-konflikten [om Altafloden 1968–1982, Norges kanske största miljökonflikt, reds anm]. Det var mycket diskussioner om det och plötsligt föll allt på plats, jag började se sammanhangen. Och jag som är den blygaste personen i hela världen börjar sjunga och stå på scen, och upptäcker att scenen är världens tryggaste ställe. Sedan började uppnystandet. Vad beror allt detta på? Vad var det som hände? Och sedan inser jag att samma sak har hänt över hela världen.

Var det därför du ville berätta om urbefolkningar i andra delar av världen?
– Ja, det är ju samma historia, när vi möter varandra och jag lyssnar på människor som filmregissörer från maorikulturen, från indiansk kultur, från andra urfolk, så är det som att lyssna till vår egen historia. Det är så mycket som är likadant! Att barn placerades på internat, det var inte tillåtet att tala sitt modersmål. Man blev bestraffad fysiskt om man pratade sitt eget språk. Man skulle bli civiliserad, man skulle glömma det ociviliserade. Tänk dig att du är sju år och skickas till ett internat. Språket som är naturligt för dig får du stryk om du pratar. Det får allting att rasa inom dig. Sådana här saker har jag hållit på att bearbeta i 30 år. Det är trauman som människor har genomlidit.

Adine & Isak är enda låten på skivan som är på samiska. En slump?
– Det är till mina barnbarn. Texten är ur ett barns perspektiv. Jag ville gå tillbaka och ta med mig den unga kvinnan som jag var innan jag blev en talesman för hela det samiska folket. När jag började skriva de engelska texterna så handlade det mycket om: ”Vem är kvinnan bakom den här förkämpen?” Det är detta som den här skivan handlar om och av någon anledning var den tvungen att vara på engelska. Kanske för att den hade blivit för intim på samiska. Den enda samiska texten som fick vara med är den till mina barnbarn. De är 7 och 8 år gamla och att återupptäcka världen tillsammans med dem har varit riktigt intressant. De är så mycket mindre likgiltiga än vi vuxna. Jag tycker det är fascinerande att de kan glädja sig åt de små sakerna som vi glömmer alldeles för snabbt. Och jag vill inte förlora barnet eller den unga kvinnan i mig.

En givande samtal mellan Mari Boine och Gråbein. Foto: Ane Marte Skårdal Jonassen

En givande samtal mellan Mari Boine och Gråbein. Foto: Ane Marte Skårdal Jonassen

 

Dina skivor har alltid haft bra ljud. Är detta något du har en stark relation till?
– Jag älskar ljudet på den här skivan. Men det har varit en lång process. För jag fattar inte alltid varför saker och ting måste mastras. Först jobbade vi mycket med mixningen. Sedan kom mastringen. Och jag tyckte att ljudet blev helt fel. Så det blev en diskussion, jag sade: ”Vi måste gå tillbaka till det vi gjorde från början”. Jag förstår inte allt det här med att allt blir så övertydligt efter mastringen.

Och det låter ofta väldigt platt.
– Precis! Och nu för tiden är idealet jättemycket diskant. Jag fattar inte det ljudet! Allt ska vara så pressat. De säger att det beror på att alla tävlar om att bli hörda. Men det är också en ljudkvalitet som gör oss trötta. Och vem är det som bestämmer det här?
– Vi har gjort en kompromiss, jag och producenten Tobias. Han fick ha ljudet som han ville på vinyl. Men jag krävde att få det som ville ha det på CD. Så det finns två olika ljudkvaliteter. Och jag tror aldrig att jag kommer att lyssna på vinylen! skrattar Mari.

Jag blir glad när jag hör det här, för det är inte alla artister är medvetna om det.
– Åh! Jag jobbade länge med att vara petig, plötsligt insåg jag varför det har tagit så lång tid för mig att ge ut en skiva igen. Jag ägnar mycket tid åt mixningen, jag har massor av åsikter om ljudet och det tar massor av energi. Och när du har lagt massor av tid på mixningen så kommer mastringen och förstör allt. Vad fan är poängen? När kom mastringen? Vem hittade på den? Någon får vara vänlig och forska mer om detta, jag vill gärna veta mer. Detta är väldigt viktigt! Vi får inte bli trötta av att lyssna på musik.

Albumet See the Woman finns på både CD och LP, och på de största streaming-tjänsterna:

Tidal
Spotify
iTunes / Apple Music
Deezer

 

Foto: Gregor Hohenberg

Foto: Gregor Hohenberg

annons
annons
annons
annons