: Leica X1

I en skog av kameror som blir allt mer lika varandra skiljer sig Leica-modellerna från mängden. Den klassiska Leican med ramsökare och manuell fokus används fortfarande. På senare tid som digitalkamera i form av M8.2 och M9. Som alltjämt ser ut ungefär som Leica-kameror har gjort i en mansålder.
De fina kompaktkamerorna med den välkända röda loggan bygger, vilket kännare vet mycket väl, på Panasonics Lumix-modeller. D-Lux 4, som är tvilling till Lumix LX3, är fortfarande en av de bästa småkamerorna man kan ha i fickan. Om än något dyr jämfört med konkurrenternas motsvarande modeller.
Leica X1 bygger inte på någon känd kamera. I stället är den en Leica-utvecklad modell i High End-klassen, med fast optik och en mycket större bildsensor än man hittar i (nästan) alla kompaktkameror bortsett från Sigmas mindre kända DP2. Men X1 kostar dubbelt så mycket som DP2. Den är till och med dyrare än Olympus PEN E-P2, för att inte tala om PEN E-PL1 som bara kostar 6 700 kronor med utbytbar optik.
För 17 000 kronor får man en behändig och smakfullt utformad kamera. Som har en Leica-märkt 24-mm-vidvinkel med ljusstyrka f2.8 framför en 12-megapixlars CMOS-bildsensor i så kallat APS-C-format. Alltså samma storlek som de flesta bildsensorer man hittar i spegelreflexer och som har en beskäringsfaktor på 1,5 – med andra ord motsvarar Leica-optiken (vars fulla beteckning är Elmarit 24/f2.8 Aspherical) 36 mm brännvidd om vi räknar om till klassiskt 35-mm-format.
 
Superb optik
Optiken, som vi får tro Leica har utvecklat själva, har inga inställningsringar för vare sig bländare eller fokus. När man sätter på kameran expanderar objektivet som på vilken kompaktkamera som helst. Utan zoom är räckvidden begränsad, men 36 mm ger ändå en användbar bildvinkel och är en bra kompromiss om man nu ska ha fast brännvidd.
Den innersta ringen kan skruvas av, vilket betyder att det finns utrymme för framtida påbyggnader med adaptrar eller telelinser som kan ändra brännvidden. Närgränsen är beskedliga 30 cm, och måste aktiveras i den missvisande makroinställningen i menysystemet. Manuell fokus går också att använda med ett par knapptryckningar. Sedan vrider man på det horisontella hjulet på baksidan av kameran, som för övrigt har väldigt grova steg och dessutom är fokuseringen väldigt långsam.
Det är autofokuseringen också, den behöver långt tid, ibland uppemot en sekund, på sig att låsa fokus. I dåligt ljus är den ännu långsammare och tar över en sekund på sig att hitta fokus, vilket till och med får Olympus PEN att framstå som en racerkamera.
Men den optiska kvaliteten är i särklass den högsta vi har sett från någon kompaktkamera. Lite brus och knappt synlig förvrängning i hörnen, i kombination med superb skärpa i hela bilden – särskilt från f5,6 till f11 – gör att objektivet inte drar skam över Leica Elmarit-namnet. Se bara upp för ströljus, det är objektivet känsligt för eftersom det inte finns något solskydd.
 
Användning
Skötseln är klassisk Leica. Från den välkända formen på Leicas M-modeller till slutartidsratten på toppen. Fast framdragningsarmen har bytts ut mot en ratt som väljer bländare från f2,8 till f16, i steg om 1/3.
Precis som slutartidsratten har bländarratten en A-inställning. När båda står i läge A har man full programautomatik, men ingen möjlighet att korrigera exponeringen så länge man inte vrider en av rattarna till en specifik bländare eller slutare. Det är en mycket överskådlig och praktisk lösning, om det inte varit för att klicklägena låser inställningarna väldigt dåligt. Går man med kameran dinglande i handen, som man ju ofta gör, eller lägger i och tar upp den ur en ficka, så kommer man lätt åt rattarna. Man får därför vaka som en hök över inställningarna så att de inte ändras.
Skärmen är inte större än 2,7 tum och har förhållandevis låg upplösning. Men den fungerar ändå bra, även i solljus. Och den kan släckas om man föredrar att använda den externa optiska sökaren. Den är extrautrustning som kostar 3 000 kronor och har markeringar för både bildytan och parallaxförskjutning. Eftersom den inte har någon fokusbekräftelse har Leica varit så klartänkta att de placerat en grön lysdiod strax under blixtskon som man lätt ser även när man använder sökaren, och som lyser när autofokusen har låsts på motivet.
De flesta operationer som inte är analoga går trögt. Kameran tar flera sekunder på sig att lagra råfiler, särskilt om man tagit en bildserie. Bildvisningen är också långsam, det enda som går fort och lätt är att ändra inställningar i den kortfattade och mycket överskådliga skärmmenyn. Man kan bläddra i menyerna med en vertikal ratt som sitter till höger om skärmen – som för övrigt kan släckas helt om man använder den optiska sökaren. Då sparar man dessutom ström, vilket är bra eftersom batteriet bara räcker till ungefär 260 exponeringar innan man måste ladda upp det igen. Laddaren är för övrigt praktisk att ha med sig – och kom ihåg ett extra batteri – eftersom den är liten och har en löstagbar kontakt så att den lätt får plats i fickan eller väskan.
 
Bildkvalitet
Leica har glatt hoppat över video. Man kan inte filma över huvud taget med X1, och HDMI-utgången används bara för att visa stillbilder på en flatskärm. Kameran är inriktad på stillbildsfotografering, inget annat. Den kan inte spela dina MP3-filer och har ingen inbyggd GPS. Detta är ett redskap, ingen leksak.
Efter den första veckan hade jag äntligen tid att titta på bilderna jag tagit med X1. Råfilerna i DNG-format och JPEG-filerna var inte precis identiska. Något annat hade jag inte förväntat mig, men JPEG-filerna var extra tillskärpta och hade ett snäpp häftigare färgmättnad och kontrast. Fast utan att bilderna påverkades i negativ riktning. Trots den extra färgmättnaden och kontrasten är inte JPEG-bilderna så överdrivet behandlade att de ser konstlade ut, som de ofta gör när man fotograferar med kompaktkameror. Nejdå, många av dem passade utmärkt i JPEG-format, till exempel färgglada gatubilder från Paris – motiv som mår bra av lite extra tryck i färgerna. Om man inte plåtar i svartvitt, förstås. Och känner för ett mer klassiskt snitt.
Upplösningen är mycket bra, väl understödd av den enastående skärpan från Leica-objektivet. Råfilerna från kameran är nästan färdiga att användas som de är, och har en betydligt mer neutral färgbalans än JPEG-filerna, samtidigt som skärpan känns mer normal. Leica skickar inte med någon programvara till kameran men man får en licens till och kan ladda ner Adobe Lightroom när man registrerar kameraköpet på Leicas hemsida.
Den inbyggda blixten har en mycket begränsad räckvidd och är egentligen bara avsedd som utfyllnadsblixt för att lätta upp skuggor, eller när alternativet är för mörka bilder. Kamerans bildsensor och processor producerar oerhört rena bildfiler, och upp till ISO 1600 är de fullt i klass med många spegelreflexer och Olympus PEN E-P2 som det är naturligt att jämföra med. ISO 3200 orsakar kraftiga bildstörningar och markerade förluster av upplösning och skärpa, så rent praktiskt kan man använda hela skalan bortsett från ISO 3200 utan att få störande brus.
Dynamikomfånget är mycket bra för att komma från en kompaktkamera och nästan i klass med de bästa spegelreflexerna. Jämfört med Olympus-kameran får X1 inte fram en lika djup svärta, och bränner ut högdagrar marginellt tidigare än PEN E-P2. Ett väl beprövat trick kan vara att exponera ett steg lägre och sedan kompensera för det i Lightroom efteråt om det behövs.
 
 

Fakta Leica X1
 

Bildstorlek
4272 x 2856

Sensorstorlek
23,6 x 15,8 mm

Bildformat
Adobe DNG (RAW), JPEG

Färgrymd
sRGB, Adobe RGB

Känslighet
ISO 100–3200

Seriefoto
3 bilder/s

Video
Nej

Slutartid
30–1/2000 s

Bländaröppning
F2,8–16

Bildstabilisator
Nej

Minsta fokusavstånd
30

Sökare
Extern ramsökare

Blixt
Inbyggd + E-TTL II-blixtsko

Anslutning
USB 2.0 Hi-Speed, HDMI-C

Batteri
Litiumjon, 260 bilder

Mått
124 x 60 x 32 mm

Vikt
286 g utan batteri (hus)