De minsta och lättaste kamerorna brukar inte direkt ha bäst funktioner eller bildkvalitet. Men ända sedan Canon debuterade med sin PowerShot G1 (med 3,3 megapixlar!) för 11 år sedan har det alltid funnits så kallade proffskompakter, alltså små men bra kameror för erfarna fotografer, som alternativ till alla billiga kompaktmodeller.
De ”proffsiga kompakterna” känns igen på att de kan lagra bilderna som råfiler som kan efterbehandlas, att de ger full kontroll av exponeringen och att fotografen kan välja ljusmätningsmetod och ställa in vitbalansen manuellt.
Nio PowerShot-modeller senare är det G12 som betraktas som kungen av proffskompakter. Men eftersom den har en vridbar skärm och en (liten) optisk sökare är den förhållandevis stor och klumpig, faktiskt inte mindre än systemkameror som Panasonic Lumix GF2 och Olympus PEN E-PL2, båda med utbytbar optik.
Dessutom stöter G12 på tuff konkurrens från andra i stort sett lika bra modeller som Nikon P7000 och Panasonic Lumix LX5 – och inte minst Canons egen PowerShot S95, som tillsammans med Samsung WB2000 är de mest kompakta av alla proffskompakter. Om man inte räknar Leica X1, Sigma DP2 och Fujifilm X100, som alla har större APS-C-bildsensorer och som därför ställer upp i en annan klass. Och det gäller priserna också.
För- och nackdelar
Nykomlingen Olympus XZ-1 har 10 megapixlar och filmar HD-video, och tar plats mitt i startfältet när det gäller storlek och vikt. Den är mer kompakt, framför allt smalare, än G12 och P7000, och bara lite större än Lumix LX5. Men den är inte lika liten som S95.
Det innebär att ZX-1 är en bra kompromiss, även om det inte saknas utrymme för förbättringar. Med ett litet handgrep, som på Lumix LX5, skulle ergonomin ha varit förträfflig samtidigt som kameran fortfarande hade varit så liten att den enkelt får plats i jackfickan.
XZ-1 har 4x zoom, från 28 mm. Egentligen inte uppseendeväckande alls, men här får man en grym ljusstyrka, bländare f/1,8 vid 28 mm och f/2,5 vid 112 mm. Bara Samsung EX-1 kommer i närheten av det, den har också f/1,8 vid 28 mm vidvinkel, fast dess brännvidd sträcker sig inte längre än 72 mm, med f/2,4. Inte heller Canons lilla S95 kommer i närheten, den har f/2,0 vid 28 mm och svaga f/4,9 vid 112 mm. Panasonics LX5 med 24–90 mm zoom har f/2,0–3,3 som största bländare.
Med så bra ljusstyrka som f/1,8 kan XZ-1 ta bilder i sämre ljus än kameror som har f/2,8, vilket är en smalare ljusöppning. Då slipper man använda en högre ljuskänslighet, som orsakar störningar, och man kan kontrollera skärpedjupet bättre. För att kompensera för att kortaste slutartiden är 1/2000 sekund har Olympus lagt in ett ND-filter (Natural Density) som dämpar ljuset till bildsensorn med tre exponeringssteg. Det gör att man kan fotografera i skarpt ljus med stor bländaröppning utan att bilderna överexponeras.
Olympus-kameran har en vridbar funktionsring – som påminner om S95:s – runt objektivet. Den kan ställa in ljuskänsligheten för programautomatiken (P), bländaröppningen för slutarautomatiken och manuell exponering (A och M) samt slutartid för bländarautomatik (S).
Ringen kan även vridas åt olika håll och välja motivprogram och konstfilter (soft fokus, popkonst, grynig svartvitt, nyckelhål, diorama och drama). Ringen fungerar också när man har valt iAuto-läget som överlåter allting åt kameran. Då styr den en enkel skärmmeny där man kan ändra färgmättnad och färgton, göra bilderna ljusare eller mörkare, ställa in oskarp bakgrund och läsa förklaringar till de fem grundläggande fototips som Olympus har stoppat in i kameran. Man kan också skapa sina egen uppsättning inställningar och lagra den under C (som i Custom) på funktionsratten på ovansidan.
På vänster sida har Olympus placerat en popup-blixt som även kan fyra av separata blixtar som stöder trådlös aktivering. Under blixtskon i mitten sitter kontakten som används när Olympus briljanta LCD-sökare VF-2 är inkopplad. Traditionsenligt finns det både undervattenshus och undervattensblixt till XZ-1, som gör att kameran kan tas med ned till 40 meters djup.
Exponeringskompensation styrs från ratten på baksidan, men det finns ingen särskild ISO-knapp. I stället får man använda funktionsratten. Exponeringslås och fokuslås har inte heller någon särskild knapp, man måste trycka ned utlösaren halvvägs för att låsa fokus och exponering. Det går inte heller att justera bländarvärdet eller slutartid i programläge, så kallad programförskjutning.
Bildkvalitet
XZ-1 är snabb. Autofokusen har en hjälpbelysning som tänds i dålig belysning, och till och med autofokusen klarade sig fint så länge ljuset inte var alltför dåligt. Att lagra både rå- och JPEG-filer tar naturligtvis lite längre tid, och allra längst tid tar bilder med konstfilter, uppemot flera sekunder. Man kan ändå trycka på utlösaren flera gånger i snabb följd, eller fyra av korta sekvenser med två bilder i sekunden – eller 15 i sekunden om man klarar sig med 2-megapixels upplösning.
Man får vara riktigt gnällig om man inte ska gilla Zuiko-objektivet som Olympus har tagit fram till XZ-1. Det är inte bara skarpt nästan oberoende av bländare och brännvidd, det är fantastiskt skarpt. I våra testbilder syntes det att skärpan är jämnast från bländare 2,8 till 8,0, även om förlusten av skärpan ut mot hörnen på bländare 1,8 är relativt marginell. Då är förvrängningen mer synlig mellan 28 och 35 mm, men även där är den marginell och aldrig irriterande. Bortsett från i makrobilder med vidvinkel, där föremål av naturliga skäl förvrängs lite mer. Ljusförlust – vinjettering – är inte heller något problem, utom i labbilder, men sådant är det bara vi nördar som bryr oss om.
Ett par av testbilderna uppvisade tendenser till kromatisk aberration – färgbrytningar i objektivet – men inte heller detta upplevs som någon väsentlig nackdel. Då är det snäppet värre att objektivet är känsligt för ströljus, någon form av solskydd hade underlättat, men när men vet om det så kan man kompensera för det genom att ändra vinkeln på kameran. Ofta behövs det väldigt lite för att undvika problemet.
Brus är något som många fruktar i kompaktkameror, men XZ-1 klarar sig fint i förhållande till de bästa i klassen. Och det är först från ISO 1600 som man bör tänka på att göra mindre förstoringar än A3+. I råfilerna syns svaga färgstörningar från ISO 800 och detaljskärpan sjunker inte synbart förrän vid ISO 1600. På detta område är XZ-1 fullt i klass med de bästa, som G12 och LX5, till och med ISO 3200, men till skillnad från LX5 lyckas XZ-1 få fram en bra detaljering på hög ljuskänslighet. Bortsett från vid ISO 6400, där detaljer försvinner i bilder när de gror igen av kraftigt färg- och kornbrus.
Inte oväntat är färgåtergivningen mästerlig, kanske den bästa vi har sett i någon kompaktkamera hittills. Hudtoner, röda bilar och blå himlar återges på ett stabilt sätt. JPEG-filerna har inte den aggressiva färgmättnad man ofta ser i kompaktkameror, vilket är ännu ett bevis på att Olympus fortfarande tillhör klassens bästa på JPEG-bearbetning.
Ljusmätningen och vitbalansen fungerar felfritt och har bara de sedvanliga avvikelserna inomhus som är enkelt att kompensera för.
HD-videokvaliteten är vi inte lika nöjda med. Det knivskarpa objektivet hjälpte inte när vi filmade, och videosnuttarna fick alltid en smågrumlig prägel. Men exponeringen satt som gjuten.
Slutsats
Nackdelarna är långt färre än fördelarna. XZ-1 levererar konsekvent skarpa bilder i nästan alla lägen, med en gnistrande färgbalans och enastående exponering. Tack vare att kameran har så stor bländaröppning är de kreativa möjligheterna stora, få av konkurrenterna kommer ens i närheten av dem. Lägg därtill att funktionsnivån är så hög att även de kräsnaste fotografer borde bli tillfredsställda, så är det inte svårt att inse att Olympus har en vinnare i XZ-1.
Kameran är tillräckligt liten för att den inte ska bli liggande hemma, och den har en bildkvalitet som inte ligger långt efter vad man får från bra systemkameror. Tillsammans med Canon G12 och Panasonic LX5 får man bäst bildkvalitet i klassen med XZ-1. Och de allra skarpaste bilderna tar man med Olympus.