TEST: Écoute TH1

Jonas Bryngelsson har beskrivit och testat den nya hörluren på redaktionen, kolla i slutet av artikeln. Men varför är Écoute så annorlunda? Som vi beskrivit så uppträder den här produkten i många olika skepnader. Jag, Michael Theander, har fått möjlighet att testa denna vackra hörlur i alla (andra!) situationer.

Bluetooth håller inte än

Vi börjar med det enklaste. Écoute fungerar som en Bluetooth-hörlur med uppkoppling till telefonen och även möjlighet att genomföra samtal. Inte imponerande. Även med de senaste Bluetooth-protokollen så blir det ingen riktig höjdare musikaliskt sett. Grötig rock fungerar lite bättre än mina Apple Airpods, men känns inte high-end. Men det har mer att göra med bandbredden på protokollet att göra mer än hörlurarna. Jag tillbringade en T o R-resa till Stockholm med Bluteooth och en T o R-resa till Värnamo. Mycket lyssning under mitt skrivande, men också många, långa telefonsamtal

Många sätt att lyssna 

Ett försök att göra ljudet bättre var att använda den medföljande hörlurssladden (3,5 mm). Och det blev genast bättre. Écoute har ju tre olika anslutningssätt. Bluetooth är ofta grunden för mobilitet men det fungerar rent ljudmässigt tveksamt, särskilt när det gäller telefonsamtal. Den andra anslutningsvägen är en traditionell (analog) hörlurssladd till en telefon eller en kraftfull förstärkare. Den tredje är att använda USB-C mot mobiltelefonens ljudkort, eller till datorns mer kraftfulla dito.

Det är kanske dags att förstå konstruktionen. Troligen är detta de första hörlurarna som har två inbyggda monorörförstärkare, LDAC och ”vanlig” Bluetooth. I korthet kan man säga att dessa hörlurar lever sitt eget liv ljudmässigt – eller ställer saker på huvudet.

Jag skall inte ställa under stol att det var min idé att få hit lurarna från New York. Redaktionen ställde upp och lurarna har varit i Stockholm och Lund under sommaren. Den unika konstruktionen var naturligtvis lockande. Vi enas alltid av företag som vill göra ännu bättre ljud. Och bättre blev det.

Hur tänkte egentligen Écoute när de tog fram konceptet?

Efter hårdtestning av hörlurarna Écoute TH1 fick jag en mängd frågor i mitt huvud och jag passade på att intervjua Kendal Little, som är en av två grundare till bolaget och som deltagit i konstruktionen av hörlurarna.

”Écoute började med en enkel men gnagande frustration: det bästa ljudet fastnade alltid i lyssningsrummet”, säger Kendal. ”Som musikälskare hade vi kompletta hifi-system hemma som levererade det ljud vi ville ha. Men mycket av vårt faktiska lyssnande skedde inte där. Det hände när du var på språng: på jobbet, på flygplanet, mellan de saker som fyller en dag. Det innebar att antingen kompromissa med vanliga hörlurar eller släpa runt på en hög med utrustning.” Inget av alternativen kändes rätt. 

Frågan blev uppenbar för Écoute: varför har ingen byggt en hörlur med samma arkitektur som ett riktigt hifi-system – varför inte sätta in hela systemet i headsetet? Bolagets tidiga experiment visade att det var möjligt, men inte praktiskt – traditionella vakuumrör blev för varma, förbrukade för mycket ström och var ömtåliga och kortlivade.

Det förändrades med ankomsten av Korg Nutube 6P1. Ett mini-vakuumrör som är kompakt, effektivt och behåller den karaktären hos traditionella rör som designteamet ville ha, men utan alla nackdelar. Plötsligt var idén om en fullständig signalkedja inuti ett headset inte bara fantasi – den var genomförbar. Att samtidigt bestycka hörlurarna med en LDAC blev lika självklart. DAC-kretsar har genom åren minimaliserats otroligt mycket.

”Dessa två faktorer blev inspirationen och motivationen för oss”, säger Kendal. ”Vi jagade inte några trender eller försökte göra ytterligare en livsstilshörlur. Vi byggde hörlurarna som vi önskade fanns, de hörlurar som vi som lyssnare ville ha. En hörlur som inte bara återger musik, utan ger den samma liv, dimension och närvaro som våra hemsystem. Vi förstår att vår produkt inte är för alla, men för oss som längtar efter sanningen i ljud och vill ha själen i vårt system med oss, var vi än faktiskt lyssnar.”

Lyxiga Écoute TH1, notera gallren för att leda bort värmen från de klass AB-kopplade monorören. (Foto: Écoute)

 

Plötsligt blev allt stilla

Efter ett par veckors måttligt och ointresserat lyssnande kom Écoutes verkliga storhet fram. Lyftet kom när jag kopplade ihop lurarna med USB-C till min MacBook Pros ljudkort. Likt de flesta nördar använder jag Qobuz för att kunna lyssna på masterkvalitet, 24 bitar och höga samplingsfrekvenser. Plötsligt tog tystnaden plats i musiken. Svårt att beskriva om man aldrig upplevt det. Det är ljudet efter en ton och efterklang som är så viktig för lyssnandet. Tänk att man går i en skog en snöig vinter. Varje fotsteg så krasar snön – men om man stannar upp får man uppleva en öronbedövande tystnad.

 

Musiken som betyder allt 

Det är omöjligt, även för en medskribent, att inte relatera till en ljudprodukt utan att avslöja sina stora musikaliska upplevelser. Den estländske tonsättaren och Polarpristagaren Arvo Pärt har varit en mästare på att kombinera ljud med tystnad. Han är troligen också den ende tonsättaren som har en meteorit uppkallad efter sig. Arvo Pärts album ”Alina” (utgivet av ECM) innehå

ller några stycken som sätter alla ljudanläggningar på prov. Styckena Spiegel im Spiegel och Für Alina är lågmälda, krispiga och blev en fantastisk upplevelse med Écoute. Lurarnas dämpning och kvalitet blev ”öronbedövande” i kombinationen av toner och tystnad.

 

Fortfarande ECM 

Musikbolagsägaren Manfred Eicher, ECM:s grundare, har aldrig tvekat för ljudmässiga utmaningar. När jag låter musiken strömma i Écoute så hittar vi den märkliga kombinationen av saxofonisten Jan Garbarek och sångkvartetten Hilliard Ensemble. Albumet ”Officium”, inspelat i en kyrka i Schweiz, klarar inte bara lurarna men också Eichers sätt att hantera alla jobbiga efterklanger. Ett musiktips för alla ambitiösa ljudanläggningar.

 

Ècoute TH1 hanterar allt

Alla ljudälskare har sina favoriter. Förutom de klassiskt inspelade album jag testade fanns det också lite ljudligare musik. Ofta handlar det om en kombination av arbetet i ljudstudion och mediet. I mitt seriösa lyssnande plockade jag fram många album. Något som alltid står ut är givetvis masterversioner. En lite gammal men fantastisk inspelning är Eurythmics ”Revenge” med Annie Lennox fantastiska röst. Vissa album tröttnar man aldrig på.

 

Slutligen rock 

Musikgruppen Linkin Park gjorde en fantastisk inspelning. När sångaren Chester Bennington fortfarande levde, gjorde gruppen sitt första album ”Meteora”. Tuff musik med duktiga musiker. Härligt när man kan skilja basen från trummorna, och Chesters fantastiska röst. Även här står ljudtekniken i Écoute ut. Slutsatserna är enkla: Bluetooth-protokollet är fortfarande inte moget för ”riktig” high-end-musik. USB-C är underskattat. Plötsligt öppnar sig en värld av ljud och tystnad som är svår att nå med analoga anslutningar.

Jonas lyssnar & tycker!

De här hörlurarna är tunga men sitter skönt på huvudet, även under längre lyssningspass, om än inte särskilt hårt, nej, hellre löst, vilket kan ställa till det vid mer mobilt bruk.

Redan med ”vanlig” Bluetooth-uppkoppling, spelar Écoute påfallande fylligt men också detaljerat och storstilat.

Jag fortsätter med komprimerad Spotify, men går över till digital USB-koppling, vilket lyfter musiken och ger framför allt mer kontur och stadga till musiken.

Samma musik, Deacon Blues nya, men från Qobuz i 24 bitar/96 kilohertz, visar att det finns löjligt mycket mer att hämta från lurarna, som nu spelar betydligt fastare men framför allt mer dynamiskt slagkraftigt. Nu är all slags ”avrundning” borta, och musiken återges med alla hörn bevarade, mer som den en gång spelades in.

Samma sak förstås med Bowers & Wilkins finaste hörlur Px8, som också höjer sig avsevärt när man går från trådlös Bluetooth till digital USB-koppling, och gör ett jätteskutt när man går från 320 kbps OggVorbis på (gamla) Spotify till 24/96 på Qobuz.

Men vem av de båda låter då bäst, när de får bästa möjliga förutsättningar? Det är en hård match, ska jag säga, men där jag ändå upplever Écoute som lite öppnare och spänstigare i återgivningen, och ännu några snäpp mer detaljerade och skarpskurna i återgivningen. Och jämförelsevis inte alls så (över)fylliga som jag kanske tänkt tidigare under lyssningen. Ohälsosamt högt kan man också spela, så se upp med volymhanteringen.

Ja, ju mer jag lyssnar, öppnar verkligen ett hav av tidigare ej hörda, små produktionstekniska spetsfundigheter upp i återgivningen, som är så typiska för just Deacon Blue.

 

Några invändningar

Några påpekanden: här finns inget automatiskt stopp av musiken när lurarna tas av. Fullt märkbara och användbara såväl bullerdämpning- som aware-funktioner, om än bullerdämpningen långt ifrån tillhör det bästa vi hört, eller rättare sagt: inte hört…

Lurarna har inte den mest logiska placeringen av knapparna, med av/på i mitten, ANC/Ambient/Av längst ner och play/paus högst upp, men fälgkorset med volym och spårhopp fungerar mycket bra och är ju tämligen logiskt, om än man kanske önskat play i mitten, som brukligt.

De väger in på hela 433 gram, vilket är marknadsledande, jämfört med B&W Px8 som väger i sammanhanget så lite som 316 gram vid samma vågsejour, som i dessa sammanhang annars brukar anses som ganska mycket.

Priset är också högt, men inte högre än många av konkurrenterna på den här nivån, som just nämnda B&W men också Focal och Dali, för att bara nämna några av de stora märkena.

 

Slutsats

Écoute TH1 är ett par riktigt unika hörlurar, med dual-mono-rör som förstärkare av musiksignalen! Utöver det är design och finish på topp liksom ljudprestandan, inte minst om man kopplar digitalt via USB, men även analog trådad koppling och LDAC-uppspelningen håller hög klass, i alla fall fullt jämförbart med marknadens övriga topplurar inom segmentet. Användarvänligheten, vikten och ANC-prestandan lämnar däremot en del övrigt att önska, men på ljudkvalitet och finish finns i princip inget att anmärka mot!