TEST: Chord Electronics Alto

Det kan verka som rent vansinne att spendera nästan 50 000 kronor på en hörlursförstärkare som Chord Alto. Och för de flesta är det nog det. Men vi hifi-entusiaster är inte ”de flesta”. Och dessutom: Ett par väl avstämda hörlurar avslöjar mer av musiken än de flesta högtalare som kostar fem gånger så mycket, eftersom man slipper rummets akustiska begränsningar. För den som tar ljud på allvar – oavsett om det är på hemmakontoret, i studion eller sent på kvällen när resten av huset sover – är en dedikerad hörlursförstärkare en investering som ger direkt avkastning på lyssnarglädjen. Och tänk om den kan driva ett par högtalare också?

Brittiska Chord Electronics har hållit på med förstärkarteknik i mer än 35 år, bland hörlursanvändare är de förmodligen mest kända för sina kompakta DACar med förförstärkare och påkostade hörlursuttag. Från den bärbara Mojo 2 till den ikoniska Hugo 2 och toppmodellen DAVE. Men företagets rötter ligger i analoga förstärkare för högtalare, en kompetens som de faktiskt har fört vidare i Alto. Vi snackar om samma ULTIMA-teknik som används i Chords största och dyraste effektförstärkare – fast krympt till en låda du kan ha på skrivbordet.

En rent analog design

Alto har inga digitala kretsar. Ingen DAC, ingen digitalprocessning. Den tar emot en analog signal via antingen XLR (balanserat) eller RCA (obalanserat) och förstärker den – enkelt och okomplicerat. Eller rättare sagt: enkelt på papperet. I verkligheten är det mycket som kan gå galet när en svag elektrisk signal ska förstärkas tillräckligt för att man ska kunna höra musik från den.

ULTIMA-kretsen använder så kallad dual-feed-forward-felkorrektion, där två extra kretsar kontinuerligt övervakar och korrigerar signalen innan den når utgångssteget. Resultatet är liten förvrängning och stor bandbredd.

Principen är inte olik Hegels SoundEngine, och jag minns tillbaka till 2002 när jag som ung och lovande hifi-journalist, intervjuade Leif Ernstsen på Dynamic Precision, som förklarade varför han ansåg att nyckeln till ren musikåtergivning var att undvika negativ återkoppling. Han jobbade med det långt före resten av branschen tog konceptet på allvar.

Switchad ström

Förstärkarprincipen i Chord Alto är klass AB, men med en glidande bias som innebär att slutsteget arbetar i klass A vid normala nivåer och bara drar mer ström vid höga belastningar.

Många kommer förmodligen att höja på ögonbrynen över att Chord fortfarande använder en switchad strömförsörjning som en del av själva ULTIMA-tekniken, och inte en traditionell linjär transformator. MOSFET-transistorerna arbetar med 80 kHz, vilket Chord hävdar inte stör ljudsignalen. Det är just denna kombination av switching och klass AB som gör det möjligt att pressa ut 50 watt ur en låda ungefär lika stor som en pocketbok. Men tänk på att den blir varm.

Byggkvalitet och användning

Lådan är fräst ur massiv aluminium och allting känns gediget och välbyggt. På framsidan hittar du Chords signaturdesign: tre lysande glaskulor som visar effekt, ingång och utgång med färgkoder. Den motorstyrda volymkontrollen sitter till vänster och har ett litet spår för fingret.

Färgkodningen tar lite tid att vänja sig vid. Grönt betyder XLR-ingång, rött är RCA. För utgångarna betyder blått XLR, rött högtalare och grönt hörlurar. När du väl har lärt dig systemet går det snabbt – men jag måste erkänna att jag under testperioden var lockad att ha en utskrift av färgkartan liggande bredvid förstärkaren. Den medföljande fjärrkontrollen gör vardagen enklare tack vare separata knappar för varje utgång och ingång. Fjärrkontrollen är gjord av metall och känns helt okej, om än inte särskilt lyxig.

En sak jag märker är att volymkontrollen går ganska fort från tyst till högt. Mellan ”för lågt” och ”för högt” är det inte många graders vridning. Så var försiktig.

Anslutningar i överflöd

Alto designades ursprungligen för studiomarknaden, det märks på anslutningsmöjligheterna. Fyra hörlursutgångar finns på framsidan: en 3,5 mm, en 4,4 mm (pseudobalanserad, eftersom förstärkaren i sig är single-ended) och två 6,35 mm. Alla kan användas samtidigt, vilket gör den idealisk för A/B-testning av hörlurar.

På baksidan finns banankontakt-terminaler för ett par högtalare, en balanserad XLR-utgång som kan fungera som både förförstärkarutgång och linjeutgång, samt en 12-volts likströmskontakt. Den skickar igenom ström från den externa strömförsörjningen och kan till exempel driva en extra Alto eller annan produkt som inte kräver för mycket. Jag hade varit väldigt försiktig med att driva en digital produkt som en DAC eller streamer, sådana bör ha en egen strömförsörjning.

Så låter Chord Alto

Under merparten av testet har jag använt Chord Alto balanserat kopplad till Gold Note HP-10, som är både en DAC och förförstärkare. Det är en kombination som fungerar förvånansvärt bra. Gold Note har flera analoga processorfunktioner, inklusive crossfeed och anpassad dämpfaktor, och genom Alto är effekten av detta ännu tydligare och mer förfinad än genom Gold Notes egen hörlursutgång.

Crossfeed-funktionen ger en bredare, mer naturlig ljudbild. Rumsligt ljud, om man så vill. Med Gold Notes egen hörlursutgång är effekten mycket märkbar. Genom Alto är den cementerad. Stor och övertygande. Alto förstärker det som finns i signalen och lägger ett litet romantiskt filter ovanpå. Jag skulle vilja påstå att avsikten från ljudkällan är väl bevarad, fram till den sista lilla tolkningen som läggs till som en liten krydda ovanpå alltihop.

När jag byter till den dedikerade DACen Hegel D50 avslöjas flera lager i ljudlandskapet. Den är en av de allra bästa DACarna jag har hört, och gör något med ljudet jämfört med Gold Note.

Det är lite som att upptäcka att TV:n man har levt med i åratal fortfarande har kvar skyddsplasten på skärmen – man visste inte att den fanns där, men när den väl är borta ser man plötsligt fler detaljer, mer djup, mer liv. Gold Noten är en utmärkt DAC, men Hegeln avslöjar lager i musiken man inte visste fanns där.

Alto är tillräckligt transparent för att avslöja skillnaden mellan två DAC:er direkt. På samma gång har den sin egen lilla varma signatur. Som inte stör. Den bara finns där.

Vilken bas!

Basen är extra imponerande. I Marie Noregers ”A Little Shy” sitter bastrumman som gjuten, med full kontroll utan att det påverkar klarheten i mellanregister och diskant. Här sticker Alto ut från andra varmare förstärkare jag har provat, som Burson Soloist 3X Grand Tourer. Burson har också gott om detaljer, men inte på samma sätt. Den har också ett mer hörbart brusgolv tillsammans med känsliga hörlurar. Alto håller allt på plats bättre, även när låtarna blir komplexa och dynamiska.

Olivia Rodrigos ”Can’t Catch Me Now” sticker ut med stor klarhet i rösten, tillsammans med ett fylligt och stort mellanregister. Och på Ólafur Arnalds liveframträdande av ”Back to the Sky” från Sunrise Session kan förstärkaren återge småprat och omgivningsljud i början av låten på ett sätt som nästan skapar en surroundeffekt. Och rösten! Säg att du inte känner hur gåshuden sprider sig ner längs ryggraden en halv minut in i låten…

Konkurrenter

Till vardags använder jag bland annat den helt analoga Auralic Taurus och Sennheiser HDV 820 med integrerad DAC som referensförstärkare. Båda får tåla att mäta sig med Alto.

Sennheiser HDV 820 är designad för hörlurar med hög impedans, som HD 800 S, och gör ett bra jobb då. Men den har en mörkare, varmare karaktär som stänger in ljudbilden en smula. Om du ansluter den till tungdrivna hörlurar med låg impedans, som Audeze LCD-5, har Sennheiser svårt att behålla kontrollen. Alto är betydligt mer universell. Allting låter ”större” genom Chord-förstärkaren. Där Sennheiser sluter rummet för att skapa värme, öppnar Alto dörrar och väggar, men utan att gå överstyr och bli analytisk.

Auralic Taurus har mer rå kraft, särskilt med de krävande Sony MDR-Z1R. Dynamiken är nästan helgalen, med ett fysiskt tryck som överträffar Alto. Men det har sitt pris: Alto är mer upplöst i övertonerna. Taurus målar med en bredare pensel. För kritiskt lyssnande och insikt väljer jag Alto.

Högtalare på skrivbordet

Och så det extra ässet i rockärmen. Högtalarutgången. Alto kan nämligen driva ett par högtalare direkt via terminalerna med banankontakter. Det är inte huvudfunktionen, och med 50 watt i 4 ohm och 25 watt i 8 ohm är detta inte någon fullfjädrad vardagsrumsförstärkare. Den bör därför fortfarande betraktas som en hörlurs- och förförstärkare snarare än en integrerad förstärkare. Men för skrivbordslyssning med kompakta bokhyllehögtalare fungerar den mer än tillräckligt bra. Tänk DALI Rubikore 2, B&W 705 S3 eller KEF Q Concerto Meta. Till exempel. I närfältsposition. Större högtalare eller större rum kommer inte att låta lika kontrollerat eller inspirerande.

För ljudtekniker som föredrar att mixa i hörlurar men behöver byta till närfältsmonitorer då och då är detta däremot en genial lösning. Då slipper man en extra förstärkare på skrivbordet och kan växla mellan hörlurar och högtalare genom att bara trycka på en knapp – eller via fjärrkontrollen.

Slutsats

Chord Alto är en unik förstärkare som bevisar att kompakta mått inte behöver innebära kompromisser i ljudkvaliteten. Den kombinerar ett upplöst och engagerande ljud med en försiktig värme som ger musiken fyllighet, utan att tappa kontrollen i basen eller klarheten i diskanten. Mångsidigheten är oöverträffad: fyra hörlursutgångar, högtalardrift, förförstärkarutgång och strömförsörjning för extern utrustning – allt i en låda som är lika stor som en pocketbok.

Priset är styvt, men du får en förstärkare som kan vara navet i hela ditt system. För den som letar efter en varm, men ändå tekniskt briljant hörlursförstärkare i highend-klassen är Alto svårslagen. Och den gör sig lika bra i studion som på hemmakontoret. En tvättäkta allroundare.