TEST: Bang & Olufsen Beo Grace

Så fort jag öppnar laddningsfodralet till Beo Grace, som Bang & Olufsen envisas med att kalla in-ear-hörlurar i stället för öronproppar, få jag associationer till den klassiska Zippo-tändaren. Den fasta, exakta stängningsmekanismen snäpper till på ett sätt som tar mig tillbaka till 90-talet när alla gick runt med en Zippo i fickan – även de som inte rökte. Nu sitter jag här och öppnar och stänger fodralet om och om igen, helt enkelt för att det känns så bra i handen.

Beo Grace har blankpolerad aluminium överallt, från öronpropp till fodral, det känns i handen långt innan du stoppar dem i öronen. Priset känns också. Trettontusen kronor.

Aluminium i varje detalj

Jag testade Beoplay EX, numera ersatt av Beoplay Eleven, för några år sedan och blev imponerad av kvalitetsintrycket. Men de var gjorda av plast med ett tunt lager metall på utsidan av själva huset. Beo Grace är något helt annat. Mikrofonskaften som sticker ut från öronsnäckorna är gjorda av massiv, polerad aluminium, med B&O-logotypen ingraverad. Själva husen är gjorda av hårdplast, men av det solida slaget. Det känns allt annat än billigt.

Fiffigt fodral – men ingen Auracast

Laddningsfodralet i matt aluminium skiljer sig från de flesta andra genom en smart funktion: du kan koppla det till en ljudkälla via USB-C eller analog 3,5 mm-kontakt och använda det som en trådlös sändare till öronsnäckorna. Praktiskt på flygplan, med en spelkonsol eller en enhet som inte har Bluetooth. En genomtänkt lösning i ett segment där de flesta fodral bara laddar.

Fodralet sänder musiken till öronpropparna med LC3-kodeken, som rent tekniskt är en del av LE Audio-standarden som också ligger till grund för Auracast. Men Bang & Olufsen har bekräftat att Beo Grace inte stöder den typen av sändning till flera enheter samtidigt. Detta är något som borde vara enkelt att åstadkomma, men som de därför verkar ha valt att prioritera bort medvetet.

NearTap är däremot cool nyhet: Du styr ljudnivån och funktioner genom att trycka på huden alldeles framför örat, inte på själva öronpropparna. En liten men elegant detalj som i praktiken fungerar nästan lika bra som om reglagen satt på själva hörlurarna. Som en bonus fungerar det även när det regnar.

Brusreducering i toppklass

Brusreduceringen är helt enkelt imponerande. Jag körde på motorvägen i 110 km/h med Beo Grace i öronen och vägbullret försvann nästan helt. Inget svajigt ljud, inga ojämnheter. Det är den typen av brusreducering som bara de bästa tillverkarna klarar av.

Som jämförelse kan mer generiska öronproppar i samma situation svaja och pumpa lite när mängden brus varierar – eftersom systemet inte fångar upp alla frekvenser lika effektivt på båda sidor av huvudet samtidigt. Det händer inte här. Beo Grace är lika bra som Sony WF-1000XM6, referensen för adaptiv brusreducering i öronproppar. Det säger en hel del.

Ljud som imponerar – till viss del

Ljudet är bra. Väldigt bra. Men inte spektakulärt. Mellanregistret är klart och transparent, röster och instrument presenteras nära och intimt – nästan som bra stativhögtalare i vardagsrummet. Unga Tenille Townes The Acrobat låter vackert, både rösten och hennes gitarr. Bill Calahans djupa röst kommer också fram fint i låten Why Do Men Sing. Diskanten är lenare än jag är van vid från Bang & Olufsen. Ingen vasshet, ingen hårdhet i toppen.

Ljudbilden är dock lite smal. Den drar sig mer mot mitten än öppnar sig utåt. Tori Amos Stronger Together får ett större ljudlandskap med såväl OnePlus Buds Pro 3 som Nothing Ear (3), som båda kostar ett par tusenlappar. Sony-propparna har också ljudmässiga fördelar. Basen i Beo Grace saknar djup och tyngd. OnePlus-propparna får bastrumman i Harry Styles Aperture att smälla till med märkbart mer fysik och tryck. Mer underhållande. Mer liv.

Att jag ändå berömmer ljudet i Beo Grace beror på att de låter väldigt bra med akustisk musik, jazz och sång. Men tyvärr är det inte så att ett par hörlurar för trettontusen kronor lyfter sig markant jämfört med de bästa för tretusen. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket mer att gå på. Varken dynamik, scenkänsla eller bas växer med prislappen. Det finns många fenomenala konkurrenter där ute som kostar en bråkdel.

Röstinspelning: Tydligt, men det finns en hake

Mikrofonskaften placerar mikrofonerna längre bort från örat än vanliga öronproppar. De ger också ett större avstånd mellan beamforming-mikrofonerna, vilket gör att processorn kan dämpa bakgrundsljud bättre utan att orsaka problem med rösten. När jag pratar i telefon låter min röst närmare och mer ”close-mic” än med flera konkurrenter.

Men det har sitt pris. S- och F-ljud låter digitala och konstlade. Inte plågsamt mycket, och samtalen är fullt begripliga. Men artefakterna finns där, som ett resultat av DSP-behandlingen som ska göra rösten närmare än den är i verkligheten. Det är ingen katastrof, men en liten besvikelse att inte ens en så påkostad produkt som denna lyckas undvika sådana artefakter.

Allt handlar inte om prestanda

Men Beo Grace handlar inte bara om prestanda. För även om en Montblanc-penna ligger bättre i handen och skriver bättre än en Bic-penna så är det inte därför stilmedvetna business-människor går omkring med en sådan för flera tusen i bröstfickan. En kollega som aldrig har hört talas om Montblanc lär inte ens se den. En penna är en penna. Men en annan kollega – en som vet – kommer att se det direkt.

En Patek Philippe-klocka fungerar på samma sätt. Den visar inte tiden mer exakt än en Casio för ett par hundralappar. Ett billigt digitalur är faktiskt mer exakt. Men det är inte poängen. Det är aldrig poängen med sådana saker.

Beo Grace är samma logik med ett par hörlurar, med ett viktigt undantag: ljudet är faktiskt bra. Det hänger med de bästa för 3 000 kronor. Men det slår dem inte. De flesta som ser Beo Grace i dina öron kommer att tänka att där sitter du med ett par öronproppar. Lite finare än vanligt, kanske. Men de som känner igen propparnas blanka aluminium, den graverade logotypen, proportionerna på mikrofonskaften – de förstår vad det är. För dem betyder det något. Och det är vad Bang & Olufsen vill förmedla.

Inget fel med det, så länge hantverket matchar prislappen. Och det skulle jag vilja säga att det gör med Beo Grace. Det blir ett annat sätt att tänka på värde. Problemet uppstår bara om du tror att du köper överlägset ljud. Det gör du inte. Men du köper något annat – och för en del är det mitt i prick.

Inte reparerbara

Det finns dock en viktig skillnad mellan ett par Beo Grace och en Patek Philippe: Klockan kan repareras av urmakare i generationer. Beo Grace är en Bluetooth-produkt med ett förseglat batteri. B&O uppger att den klarar 2 000 laddningscykler innan kapaciteten sjunker under 80 procent. Det är mer än vad de flesta konkurrenter lovar, och inom tre år garanti byter B&O ut hela produkten om batteriet eller någon annan elektronik slutar fungera. I Sverige har vi ändå tre års garanti, så det är ingen större skillnad. Men efter det är du på egen hand. Det finns inget officiellt utbytesalternativ, och om du öppnar propparna själv riskerar du att förstöra dem.

För en produkt som kostar trettontusen kronor är detta något som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Och för ett företag som pratar mycket om hållbarhet lämnar det en lite besk eftersmak. Speciellt som vi vet att Fairphone redan erbjuder reparerbara öronproppar i budgetklassen med sina Fairbuds.

Vem är Beo Grace gjorda för?

Det är lätt att föreställa sig vem som köper B&O:s in-ear-hörlurar. De som flyger business class och föredrar diskreta, exklusiva in-ear-produkter framför stora hörlurar som förstör frisyren. De som klär sig med omsorg, noggrant väljer sin penna och klocka, och vill ha samma standard på det som sitter i öronen.

För dem är Beo Grace en nästan perfekt produkt. Brusreduceringen är av högsta klass, designen är genomtänkt in i varje millimeter och det går aldrig att glömma det första intrycket.

Om du tvekar tillhör du inte målgruppen.

Slutsats

Bang & Olufsen Beo Grace är en lyxprodukt i ordets rätta bemärkelse. Brusreduceringen är bland de allra bästa jag har testat, designen är genomtänkt in i minsta detalj och fodralet och dess trådlösa sändarfunktion är genuint smart. Ljudet är bra och behagligt – men inte märkbart bättre än vad de bästa öronpropparna för 3 000 kronor levererar. Samtalskvaliteten är tydlig, med bara lite digital återgivning av s-ljud.

Trettontusen kronor ger dig inte bättre teknik. Det ger dig hantverk, material och en diskret exklusivitet som ett fåtal utvalda känner igen. Om du vet att du tillhör den gruppen är Beo Grace en lysande produkt. Om du är osäker finns det andra som ger lika bra ljud för en fjärdedel av priset.