Kanske var det mina fördomar som gjorde att jag ryckte på axlarna första gången jag såg KLH Model Seven. Ännu ett par högtalare som skulle locka publiken med en ogenerad retrodesign. Varför inte göra något originellt i stället för att kopiera det förflutna? tänkte jag.

Men ändå. Jag mindes vagt originalet, som på sin tid mottogs väl av både press och publik. Men det är mer än 50 år sedan och högtalare har utan tvekan blivit mycket bättre sedan dess.

Därför förstod jag inte alls poängen med att skapa en ny version av en gammal design. Men det var tills högtalarna placerades noggrant i vårt testrum.

Ja, de ser definitivt retro ut där de står. Fanerade i amerikansk valnöt, med beige frontar som täcker de svarta framsidorna. Ett par högtalare från farfars tid, så att säga, som står lätt tillbakalutade på låga golvstativ.

Men ljudet är definitivt inte från farfars tid.

Model Seven är flaggskeppet i den nya KLH-serien, som hämtar både designinspiration och de tekniska principerna från gamla KLH-högtalare. Men är byggda med moderna tiders material och elektronik.

De första KLH-högtalarna byggde på Edgar Villchurs patenterade princip med så kallad akustisk dämpning. Som först användes i Acoustic Research AR-1 1954. Henry Kloss – som i dag kanske är mest känd för Tivoli-radion – jobbade för Villchur på Acoustic Research och startade eget 1957. Då slog sig Henry Kloss ihop med Malcolm Löw och Josef Hofmann, och de första KLH-högtalarna använde samma princip med akustisk dämpning – acoustic suspension.

Det gör även den nya Model Seven – och den mindre Model Five.

KLH Model Seven

Ingen av dem är direkt baserad på en äldre KLH-modell. På sin tid var den ursprungliga Model Seven en kompakt tvåvägshögtalare med ett 12-tums baselement och två små koniska diskanter.

Moderna Model Seven är en mycket större trevägshögtalare. Fortfarande med acoustic suspension i ett välgjort kabinett med en distinkt retrokänsla.

Det går absolut inte att klaga på byggkvaliteten. Kabinett, faner och element är förtroendeingivande, detsamma gäller de tygklädda grillarna som sitter fast med osynliga magneter.

De låga golvstativen ingår.

Acoustic suspension

På stativen reser sig högtalarna en dryg meter över parketten. Den breda baffeln huserar ett 13-tums baselement med pappersfibermembran i en aluminiumkorg som sitter i ett slutet kabinett. Där acoustic suspension fungerar som en stötdämpare för baselementets rörelser. Till skillnad från ett basreflexkabinett, där elementet inte har något inre luftmotstånd att tala om.

Fördelen med detta sätt att dämpa baselementet är att man får en tight, kontrollerad och linjär bas. Nackdelen är att man tappar en del av känsligheten i de lägsta frekvenserna. Model Seven når ner till 38 Hz med en nivåförlust på 6 dB – och sträcker sig hela vägen ner 26 Hz, men då är förlusten stor: 10 dB.

Ovanför baselementet finns, asymmetriskt placerade, ett mellanregister med ett 12,6 cm pappersfibermembran och en diskant med ett 25 mm aluminiummembran.

Ett tredje ordningens delningsfilter delar vid 300 och 3500 Hz, och på baksidan finns en omkopplare för att dämpa frekvenser över 400 Hz med 1,5 eller 3 dB. Praktiskt om högtalarna står i ett rum med mycket efterklang, vilket kan ge en övertydlig diskant.

Känsligheten anges till 91 dB i ett normalt vardagsrum, och med en relativt plan impedans på 4 ohm är högtalarna ganska lättdrivna. Men det krävs fortfarande en del effekt för att åstadkomma ett ljudtryck som de flesta inte tycker är behagligt.

Saftig bas och enorm ljudbild

Detsamma kan sägas om MoFi Electronics Sourcepoint 888. En golvhögtalare i en liknande prisklass som levererar mycket av samma ljudtryck som Model Seven. Sourcepoint 888 har lite bättre dynamisk kontrast, men kräver en kraftig förstärkare för att trivas. Ett par Bowers & Wilkins 702 S3 kostar lite mer och har en mer raffinerad diskant, men kommer inte i närheten av Model Sevens energi eller bastryck.

Här får man nämligen en ovanligt stor ljudbild, med en energi som nästan påminner om ett PA-system.

Det första intrycket var minst sagt gediget, och efter några veckors inspelning var det äntligen dags för kritiskt lyssnande.

Den mesta tiden använde vi en Hegel H600, som är ett slags referens i sin klass. Men vi provade också med en integrerad hybridförstärkare från polska Circle Audio som gav oss flera värdefulla insikter.

Bland annat att högtalarna faktiskt går djupare i basen än man tror. Inte avgrundsdjupt, men mer än tillräckligt för att basen i James Blakes Limit To Your Love hotade att riva huset. Och utan de fula blåsljuden som kan uppstå i basporten på högtalare med basreflex.

Model Seven levererade bastonerna med utsökt precision, och både Geir och jag blev chockade över hur klockrent högtalarna kunde återge de djupaste tonerna. Snacka om tight kontroll!

De glänste också med musik av kanske högre musikaliskt värde, som Kari Bremnes Det kunne skjedd. Pianotonernas djup framträdde i all sin fylliga prakt och sången återgavs med naturlig värme. På samma gång var ljudbilden enormt bred. Kanske lite för att mellanregister- och diskantelementen var placerade asymmetriskt och att båda högtalarna var uppställda så att elementen var i ytterkanterna. Detta resulterade bland annat i att pianot på Mozarts pianokonsert nr 5 blev överdrivet brett. På samma sätt som Karis sång penslades ut på en duk i cinemascope-format.

Det var enormt effektfullt, men vi blev nyfikna och bytte plats på högtalarna så att mellanregister- och diskantelementen hamnade närmare mitten. Det fungerade. Fokus blev bättre och både sång och piano hamnade mycket närmare mitten av ljudbilden.

Detta resulterade till exempel i att Rage Against The Machine inte återgavs som en Wall of Sound, utan att ljudbilden fick bättre fokus och mer djup.

Harry Belafontes legendariska livekonsert i Carnegie Hall var en av många inspelningar som tjänade på den nya placeringen. Inspelningen från 1959 är urgammal, men låter ovanligt bra och livekänslan var skrämmande realistisk. KLH-högtalarna presenterade musiken med en tredimensionalitet som är sällsynt i den här prisklassen. Både Geir och jag häpnade över realismen som högtalarna återskapade med den gamla inspelningen.

Mycket nyare inspelningar, som Espen Eriksens trios 1974, återgavs med knivskarp precision och både pianot och Andy Sheppards saxofon fick ett fantastiskt trovärdigt klangdjup. Bastrumman återgavs med en auktoritet som vittnar om ett väl avstämt kabinett – acoustic suspension, anyone? – och bastonerna hade en precision vi sällan hör i den här prisklassen.

Man får alltså en enorm ljudbild, fullproppad av dynamisk lekfullhet som gör varje lyssning till en liten begivenhet. Det är helt enkelt enormt tillfredsställande att spela musik genom en högtalare som är byggd mer för spelglädje än monitorliknande, analytisk och kirurgisk precision. Om man prioriterar upplösning och detaljer kan ett par Dynaudio, Piega eller Audiovector vara intressanta alternativ, men de kostar mycket mer än vad ett par Model Seven gör.

Allt är naturligtvis inte perfekt, vi hade kunnat önska oss en luftigare diskant. Den kan ibland uppfattas som lite rå jämfört med en AMT-diskant i en Audiovector, eller diamantmembranet som B&W använder. Men intressant nog dämpar grillarna det mesta av den något kantiga diskantåtergivningen, så lösningen är kanske att behålla dem på. Högtalarna ser i alla fall bäst ut med dem på.