TEST: Fiio K17

Fiio Electronics Technology Company, som är det kompletta bolagsnamnet, startades för snart 20 år sedan, 2007, i kinesiska Guangzhou. Målsättningen var, direkt från start, att utveckla och tillverka prisvärda men framför allt högkvalitativa produkter och därmed höja ribban för vad Made in China kan innebära.

Och det har man verkligen lyckats med, inte minst på det portabla området, där Fiio:s rena, små ljudspelare har en dominerande position, från överkomligt hela vägen upp till finaste lyx. Och med olika funktioner, som inte minst de smidiga CD-spelarna man introducerade sent under 2025 men också desktop-enheter och rena nätverksspelare, som den också ganska nyligen lanserade S15-spelaren.

 

 

Fiio K17

Den här testade K17 är gjord i välbyggt halvformat och med klar skrivbordsinriktning. Hela lådan är i metall och fronten av rätt tjock, gjuten aluminium.  Den lättarbetade touchdisplayen mäter nära på 4 tum och för att komma åt alla underavdelningar, sveper man framåt eller bakåt. Till sin hjälp har man även Fiio:s Control-app, desktopinställningar men också en medföljande fjärrkontroll.

Den högra ratten är volymkontroll och kan i stadardläget även stänga av displayen genom tryck; till vänster om denna ingångsväljaren som bläddrar mellan: Streaming, Local Play, USB, Optical, Bluetooth, Balanced in, Line in och Coaxial. På displayen visas också huruvida den inbyggda, omfattande EQ:n är påkopplad samt typ av fil (PCM, DSD eller MQA) samt samplingsfrekvens.

De tre vreden nere till vänster, är on/off, val av lyssningsläge (passa dig för LO, som bypassar volymkontrollen…) samt den sista för vilken verkningsgrad man väljer, för att passa hörlurarna man har inkopplade, som i fem steg går från låg till ultrahög!

Till höger om denna en USB-C-ingång och därefter hörlurskontakterna: Det här är, som ni nog börjar förstå, en tämligen komplett maskin, men ändå med klar hörlursinriktning, där man kan välja mellan vanlig 6,35 mm teleplugg, balanserad 4,4 mm samt fullstor, 4-pins XLR.

 

 

På baksidan finns i princip alla digitala ingångar man kan tänka – inklusive USB-C till datorn – samt såväl balanserad XLR- som vanlig RCA till förstärkare eller aktiva högtalare. Jag ser K17 först och främst som en hörlurs-DAC, men här finns faktiskt också en inbyggd spelare, om än en rätt begränsad sådan, då den enbart hanterar Roon och AirPlay, inget annat. Inte minst som Android-användare, hade man önskat sig endera även UPnP och/eller Chromecast.

I den omfattande menyn på touchskärmen kan man bland annat välja mellan sex olika digitala filter, där jag har svårt att höra att något blir märkbart bättre när jag bläddrar vidare från det förinställda, snabba filtret 1.

Men det är nog ändå eq:n som sticker ut mest, med sju förvalda lägen av typen Jazz och Rock, men också hela 10 customval, som man ställer in själv. Till sin hjälp har man då en 31-bands (!) parametrisk (!!) eq till sin hjälp, vilket onekligen ger professionella vibbar.

För att åstadkomma detta utan att degradera ljudsignalen, har man använt sig av ett mycket avancerat DSP-chip, en högklassig A/D-omvandlare och sist men inte minst en extremt exakt klocklösning med femtosecond-precision. Mycket kort sammanfattat.

Upplösningen som USB-DAC är 32 bitar/768 kHz och upptill DSD512 och hanterar full MQA-dekodning.

 

 

Från grunden

Men vi tar det hela från början och startar från grunden inuti K17, vilket innebär den linjära strömförsörjningen med rejäl 35-watts toroidtransformator och en kondensatorbank på hela 4700 mikrofarad. Inte illa pinkat för en hörlursförstärkare! Det behöver väl knappast påpekas att de analoga och digitala delarna har egna, dedikerade strömförsörjningar. Den traditionella nätdelen har valts för att hålla störningar nere till ett minium.

Och för att nå fram till de utlovade 2×4 watten har man också satsat på diskret förstärkning i klass AB, även för lågimpediva hörlurar, genom ON Semiconductor MJE243/253-transistorer.

Kort sagt kan man säga att Fiio K17 på i princip alla sätt och vis är byggd som en ”vanlig” integrerad förstärkare, och det lär inte vara några problem att köra mer lättdrivna högtalare via hörlursutgångarna, om man nu skulle känna för det.

Det finns hur mycket som helst att berätta om det mycket ambitiösa innandömet hos K17, men någonstans måste man ändå sätta punkt, men inte riktigt än. Vi avslutar med att det här är en rakt igenom balanserad konstruktion, hela vägen ner till de dubbla, 8-kanaliga DAC-chipen av bästa möjliga sort från AKM, nämligen två stycken AK4499, en för varje kanal, tillsammans med ett AK4191 Delta-Sigma Modulator-chip.

Sist men inte minst: låt dig inte luras att förväxla den här testade hörlurs-DAC:en med den betydligt billigare men mycket snarlika K15-enheten, som har betydligt lägre nivå på i princip alla komponenter, det vill säga den mest (ljud)kritiska hårdvaran.

 

Jämförelser

Liksom när jag tidigare haft hörlurs-DAC:ar inne för test och jämfört med Sennheisers trogna förstärkartjänare HDV 820, spelar även Fiio:s ambitiösa K17 liksom fylligare, större och på många sätt snyggare än föregående talare, som å andra sidan kontrar med slagkraft och stramhet i överflöd, ja lite mer attack i ljudet överlag, skulle jag säga.

En lite orättvis jämförelse, då Sennheiser-enheten kostar runt det dubbla och i ännu högre utsträckning är byggd som en stridsvagn – men å andra sidan inte alls kan skryta med en lika omfattande vare sig funktions- eller kopplingslista.

Man skulle kunna säga att det rent ljudmässigt i mångt och mycket är en smaksak, men faktum är att tonalt sett, passar nog Fiio K17 bättre till Sennheiser HD 800S, som skänker de strama lurarna en aning extra värme och klangbotten i återgivningen.

Det finns som jag tidigare berättat, hela fem olika lägen för att anpassa lurarnas känslighet, och stora, högohmiga Sennheiser HD 800S kan med fördel drivas med det högsta eller näst högsta läget, annars finns ”risken” att man inte kan spela precis så högt och som man vill, och de utlovade 2×4 watten borde kunna åstadkomma.

 

 

Inga problem

Låt mig säga så här: det är inga som helst problem att driva ut HD 800S fullt ut, till i princip vilken (ohälsosam …) nivå du vill. Jag har inte kunnat prova, men jag törs lova att det inte kommer vara några problem med (ännu) mer trögdrivna magnetostatiska hörlurar heller.

Med balanserad inkoppling av HD 800S till K17, sätter jag dem kanske hellre på mellanläget, möjligen den näst högsta graden av förstärkning.

Och visst lever den rakt igenom balanserade konstruktionen upp när hörlurarna också kopplas balanserat. Det blir, förutom högre nivå, mer dynamik, kraftfullare, men som sagt, framför allt mer dynamiskt, med bättre klipp och en ännu kompaktare tystnad mellan tonerna. När jag kopplar tillbaka den vanliga, obalanserade kabeln, blev det också en viss antennverkan, med lätt störande, swishande ljud. Så icke med den balanserade kopplingen, inte en tillstymmelse.

Hur mycket bättre det blir med balanserad drift av hörlurar är ett hett debatterat ämne, men när man som här, med denna Fiio K17, har en i princip rakt igenom balanserad konstruktion, hela vägen ner till dubbla, helt separata DAC-chip, ja då borde det enda rimliga vara att fortsätta på det balanserade spåret, som dessutom har mindre antennverkan i anslutningen…

Det är svårt att rikta just någon vettig kritik mot Fiio K17, rent ljudmässigt, som gör det mesta rätt, inte minst med rakt igenom balanserad signalväg. Med tanke på prestanda och funktioner, känns prislappen väldigt berättigad.

Slutsats

Det här är en mycket avancerad hörlurs-DAC, med ljud och funktioner som mer än väl också rättfärdigar den relativt höga prislappen. Konstruktionen är mycket ambitiös med linjär nätdel och dubbla, högklassiga DAC-chip, bland mycket annat. För att inte tala om den 31-bandiga parametriska eq:n …