Electrocompaniet

En återuppstånden legend

Norges främsta varumärke är tillbaka. Med tung flerkanalselektronik som fyller rummet med musikaliskt drömljud. Och som tömmer plånboken.

Klockan sex på kvällen anlände Electrocompaniets Volker Hunger med deras nya dyrgripar. Mina kolleger och jag hade jobbat ihärdigt hela dagen och testat andra produkter, så vi var trötta och ville egentligen bara åka hem.

Men våra hängande mungipor riktades snabbt uppåt igen när vi hade kopplat upp anläggningen och fått upp ångan. Varmt glödande musik strömmade ur högtalarna och våra själar mötte nästan artisternas. En fyllig klang, en enorm rymd av luftighet kring varje instrument och en stor närhet till Ani DiFrancos smäktande röst och Mark Knopflers rossliga stämband – allt fanns på plats. Det handlade inte om matematisk återgivning av bits och hertz utan snarare en musikalisk prestation av sällan skådat slag. Och det blev inte direkt något minus i kanten av att fjärrkontrollen går på radiovågor, läser av spelarens räkneverk och kan berätta hur mycket ström förstärkaren drar.

Med fokus på musiken
Elektroniken är i första hand konstruerad för att förmedla musikaliska upplevelser. I multispelaren EMP-1 har musiken högsta prioritet, även om den dessutom är utrustad med digital HDMI-utgång och har en videprocessor av hög kvalitet från Faroudja. Electrocompaniet har däremot inte tweakat eller trimmat bildkretsarna på något sätt, så bildkvaliteten är inte högre än från många spelare i mellanklassen.

Ljud är däremot något som Electrocompaniet kan. De har utrustat samtliga produkter med fullbalanserade kretsar, vilket ger ytterst lågt bakgrundsbrus och en renare musiksignal. Det gäller att komma så nära inpå artisterna som möjligt – att få musiken serverad intravenöst, skulle man kunna säga.

Balanserade kretsar kräver XLR-kablar. I detta fall 12 stycken, närmare bestämt. Det kan fort bli dyrt, men i den här prisklassen borde det å andra sidan kunna vara möjligt att förhandla sig till en hel del.

Högt pris ställer höga krav
De flesta av oss skulle kunna leva gott med en CD/DVD-spelare för 15 000 kronor och en flerkanalsförstärkare för 20 000. De bästa sådana kan ge musik- och filmupplevelser av hög klass, med få uppenbara svagheter. Men har man en gång satt foten i High End-världen så vill man aldrig återvända. Även om man betalar massor av pengar för tillsynes små förbättringar så handlar det om skillnader på ett djupare, mer känslomässigt plan. Man tar sig tid att sjunka ner i soffan och verkligen njuta av varje ton. Det handlar om musikterapi som masserar själen. Instrument och röster får en superb upplösning och dynamik som gör att ljudbilden växer i storlek. Basen blir mer suggestiv och diskanten luftigare än med billigare utrustning. På den här nivån räcker det inte med ”ett bra ljud”. Det måste låta som en dröm om bara elektroniken kostar 180 000 kronor. Med högtalare kan man utan vidare hamna på en kvarts miljon. Lika mycket som en ny och fin bil…

Vi är spända på om Electrocompaniet ska kunna leva upp till alla dessa stränga krav när vi bryggkopplar effektförstärkarna. Det är ganska så enkelt att höra skillnad på förstärkarna i normalt och bryggkopplat läge. Bryggkopplat låter bättre. Electrocompaniet har nämligen gjort saker och ting grundligt, med fullbalanserad signal hela vägen och med strömförsörjning som är tillräckligt stor för att med lätthet kunna klara en ökning från 120 till 400 watt. Till och med när man spelar lågt får ljudet ett större djup om man bryggkopplar. Och det visar sig snabbt att produkterna spelar musik med stort M.

Norah Jones senaste skiva är egentligen inte precis min grej. Lite tråkig easy-listening, visjazz eller någonting i den stilen skulle man kunna säga. Men elektroniken lyckas få fram en närhet i hennes röst, samtidigt som kontrabasens anslag är klart markerade och kroppen är stor och vacker. Norah har en fyllighet längst ned i röstregistret som är en utmaning att få fram. Men Electrocompaniet får fram fylligheten med en sällsynt nerv. Klangkaraktären drar åt det varma hållet, men utan att bli överfyllig eller träig. Den är mjuk i svängarna, precis som en amerikansk lyxbil, men ligger ändå som klistrad vid vägen och följer den musikaliska signalen med superb precision.

Lyssnar med hjärtat
Jag har stora problem med att dissekera ljudbilden och beskriva den systematiskt. Jag hör nämligen inte bas, mellanregister och diskant. Bara musik. När elektronik är av den här kalibern lyssnar man mer med hjärtat än med öronen. Musiken talar till mig på ett sätt som är mycket sällsynt.

Ta till exempel skivan ”Sakte sanger” med Anne Lande och Per Husby. Fängslande och lugn vismusik där ett par av låtarna bygger på texter och melodier av Alf Prøysen. Det är en vacker skiva med mycket dynamik och en uppsjö av detaljer. En riktigt bra anläggning markerar pianot mjukt, men med bra attack. Och det är precis vad som händer här. Kontrabasen låter stor och fyllig, utan att vara dov. Allt är verklighetstroget och milt sagt förförande. Perspektivet är brett. Klangen från studion breder ut sig i rummet och sträcker sig en bra bit bortom högtalarnas placering. Och djupbasen sitter som gjuten. Förutom att göra pianots och kontrabasens lägsta oktaver hörbara, ser djupbasen till att ljudbilden målas upp mot en svart bakgrund och att musikens kontraster avbildas kristallklart. Två pianoanslag är aldrig helt likadana, och det märker man tydligt med Electrocompaniets elektronik. Dynamiken i musiken skildras med extrem precision. Tack vare en välnyanserad diskant är cymbaler, hi-hat och ljusa pianotangenter luftiga och har blankpolerade detaljer. Men diskanten gagnar inte bara de uppenbara instrumenten, den får också basinstrumenten att låta större. Mäktigare. Bättre.

Rock
Norsk elektronik trivs uppenbarligen med norsk musik. Men anläggningen kan annat än lugn och akustisk musik! Sätt på Rammstein, Tool eller Sepultura och känn hur blodet börjar koka. Det finns tillräckligt med kraft för att fylla ett vardagsrum på 50 kvadratmeter med högt ljud, utan att förstärkarna tappar andan. Ett ord: eufori. Electrocompaniet har ett rytmiskt driv och ett basengagemang som övergår det mesta annat. En kraft som tycks komma från konsertförstärkare och upplösning från extrem hifi gör detta till rena drömanläggningen.

Inte för alla?
Det är nog inte riktigt alla som uppskattar den varma karaktären. Ljudet är ganska så annorlunda än från exempelvis Chapter Audio, som med sin integrerade Précis maler fram mer neutrala klangfärger och ger ett ännu bättre intryck av dynamik vid mer normala nivåer. Och även om den ”bara” lämnar 2 x 130 watt så är den så tight att den verkar kraftigare än så. Den kan inte spela lika högt som Electrocompaniets förstärkeri, men inte långt ifrån. Det är svårt att säga vilket jag föredrar, för medan Précis är mer ”korrekt” så framför Electrocompaniet musiken med ett brinnande hjärta. Färgad, kanske, men förförisk så att den värmer själen.

Flerkanalsmusik
Men detta är en surroundanläggning, så vi måste ju testa i fler kanaler än två. Genom att växla till multikanalsläge på förförstärkaren kopplar effektförstärkarna automatiskt om sig till normal drift i fem kanaler.

På med SACD:n ”Slaviska danser” av Dvôrak, inspelad 1995 med Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Douglas Bostock, och remixad till 5.1 i efterhand.

Slavisk dans nummer 2 i e-moll har en hög ”Gudfadern-faktor”. Lugna flöjter och stråkar, ett och annat triangel-pling, understödda av ett försiktigt baskomp, innan allt blir intensivt och ett högt tempo drivs upp, à la rysk folkdans. Elektroniken hanterar musiken med stor övertygelse. Scenen är enorm, musiken breder ut sig i rummet och omgärdar lyssningsplatsen. Högtalarna försvinner, det är bara musiken som finns kvar. Och kraftresurserna är enorma, trots att det ”bara” handlar om 120 watt per kanal. Det är ingen som helst tvekan om att Electrocompaniet har lyckats föra lyssnaren närmare musiken.

Film i flera kanaler
Eftersom spelaren EMP-1 även spelar DVD-skivor så måste vi ju naturligtvis testa med film, även om det inte är elektronikens primära uppgift. Men betalar man 180 000 kronor för en flerkanalsanläggning så ska man knappast behöva ha en filmanläggningen också!

Bildkvaliteten är faktiskt väldigt hög. Spelaren är inte lika bra som Denon DVD-3930 (som kostar väsentligt mindre), men inte långt därifrån. Och det är helt ok med tanke på att EMP-1 har en fy-attans-så-mycket-bättre ljudkvalitet. Bilden är så bra att man inte saknar något vid första anblicken. Bra uppskalning till 720p eller 1080i, inga trappstegsmönster i diagonala linjer och nästan inga problem med rörelseflimmer när skarpa objekt rör sig hastigt. Sammantaget en trovärdig bild. Denon-spelaren har bättre kontrast och svärta, vilket ger en större dynamik och mer intensitet i färgerna, och har ännu lite mjukare rörelser och är bättre på att eliminera komprimeringsartefakter. Tunna moln på himlen är lite grövre med Electrocompaniet.

Även filmer tjänar naturligtvis på den exceptionella ljudkvaliteten. Jag blev sittande och såg Terminator 3 från början till slut, trots att jag sett den många gånger förut. Dialogen är klockren och ljudeffekter dundrar till med full kontroll.  Här finns det tillräckliga kraftresurser för att behålla kontrollen över både explosioner och dialog, samtidigt som filmmusik och försiktiga effekter som fotsteg och svaga vindilar känns trovärdiga.

Slutsats
Electrocompaniet är tillbaka i full vigör. De satsar hårt och lyckas förträffligt. Den testade elektroniken kombinerar massor av kraft med vacker och delikat musikalitet – ett varmt ljud som ger musiken fyllighet och charm utan att vara trög. Det var länge sedan jag fick musikupplevelser av den här magnituden, med en enorm ljudbild där instrumenten är korrekt placerade och klangen från konsertsalen i det närmaste intakt. Instrumentens själ hörs tydligt, man kan spela så högt eller lågt man vill och det känns alltid som om musikerna står mitt på golvet i vardagsrummet.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.