TEST: Cayin Jazz 80

Jag misstar mig inte när jag tänker att Cayin måste ha varit med väldigt länge. Eller rättare sagt, jag tänkte ungefär så här: Att Cayin måste ha varit ett av de första ”helkinesiska” märkena som började säljas på den västerländska marknaden.

Ja, även runt 90-talets mitt/slut, var det vanliga att västerländska bolag förlade tillverkning och ibland även utveckling av produkter i fjärran östern, men att de marknadsfördes som europeiska eller amerikanska.

Ja, så är det i hög utsträckning fortsatt även idag, men Cayin var helt klart en av de helkinesiska pionjärerna, när moderbolaget Zhuhai Spark Electronic Equipment Co., Ltd. startade verksamheten redan 1993, och har därmed funnits med i (ljud)bilden under hela min professionella tech-journalist-karriär.

Produktsortimentet har under årens lopp utvecklats och omfattar idag alla slags (rör)förstärkare inklusive avancerade för- och slutstegslösningar, men även CD-spelare, högtalare, desktop-hifi och små bärbara musikspelare (DAP).

Cayin Jazz 80

Men framför allt ändå integrerade förstärkare. Jag räknar till hela 16 stycken på hemsidan, där den här testade, senaste och minsta modellen 80 i den nya Jazz-serien är blott en, men som det skulle visa sig: inte vilken liten förstärkare som helst!

Vi börjar med det grundläggande, det vill säga själva konstruktionen, som är särdeles rejäl med tjock aluminiumfront i endera svart eller silver samt matchat lackade metalldelar, som exempelvis den skyddande, avtagbara huven som skyddar rören, och så klart tvärtom: skyddar klåfingriga tassar och fingrar från att bränna sig!

Effektrören är fyra till antalet, två per kanal i push-pull-koppling och här kan man innan köpet välja mellan klassiska EL34 eller de mer kraftfulla KT-88-rören, i båda fallen från den stora, välrenommerade, kinesiska rörtillverkaren Psvane.

Vilken rörtyp man väljer är i mångt och mycket en smaksak, där EL34:orna brukar klassas som mer ”brittiska” i ljudet, med mer fokus på mellanregister; KT88 på ”motsatt” sätt som mer amerikanska i tonen med ett överlag mer dynamiskt och transparent ”hifi-ljud”. I ultralinjärt läge skiljer det 4 watt rörparen emellan, till KT88:ornas fördel.

Vi väljer EL34

Vi valde ändå att ta in testexemplaret med EL34-bestyckning, som också kostar någon tusenlapp mindre.

Före effektrören sitter fyra småsignalsrör i form av två stycken 12AX7-förförstärkningsrör och två stycken 12AU7-drivrör, alla fyra av Cayin väl valda NOS-rör (new old stock). Förstärkaren väger en hel del och är som nästan alla rörförstärkare ganska baktung, med tanke på bakdelens inkapslade strömförsörjning och utgångstransformatorer, tillverkade på plats i den egna fabriken.

Rören är så klart biasjusterade från fabrik, men kan lätt efterjusteras och kollas, då man behöver en liten instrumentmejsel, hur som, lätt och snabbt gjort och så klart nödvändigt när det är dags för rörbyten.

Förstärkaren kan köras endera i det ultralinjära läget som ger 2×36 watt eller triodläget, som enligt faktauppgifterna ger exakt halva effekten på 2×18 watt. Denna skiftning samt biasjustering utförs med vippor på fronttoppen.

På framsidan finns ett normalstort hörlursjack som ska klara av hörlurar med impedanser från låga 16 upp till 300 ohm. Baksidan huserar en uppsättning högtalarkontakter, men där man kan välja mellan 4 och 8 ohms impedans via dubbla pluspoler. Det finns tre par RCA-ingångar men också en Bluetooth-antenn. Bluetooth-versionen är 5.0 och klarar såväl Apt-X HD som LDAC.

Det är vanligt idag att sätta in ett Bluetooth-chip för att kunna tillhandahålla trådlös musikuppspelning, men jag vill verkligen påpeka att det här är något av en nödlösning av typen du har kompisar hemma och inte vill dela med dig av wifi-lösenordet!

Visst, det låter inte på något sätt illa när jag mycket enkelt kopplar upp mig (bara att vrida instegsväljaren till BT-läget, som då blinkar, och sedan hitta förstärkaren i telefonen), men även med den mindre reducerande LDAC-kopplingen låter det föga förvånande väldigt trist, tomt och konturlöst jämfört med den wifi-uppspelningen som sedan tar vid.

Som sagt, en nödlösning, möjligen också för det nätverkslösa fritidshuset.

Någon nödlösning är frontens hörlursjack däremot inte, långt därifrån. Om jag får gissa, även detta rördrivet med tanke på den lite höga brusnivån men framför allt den höga nivån! Här gäller det att passa sig, då redan klockan 9 ger en nivå som är alldeles för hög för att vara riktigt hälsosam, men driva det mesta, det lär det göra.

Ljudet är också mycket bra, om än så klart inte i nivå med en ambitiös, separat hörlursförstärkare. Jämfört med en sådan är hörlursljudet via Jazz 80 framför allt lite lättare på foten men också aningens nerskalat.

Handhavandet är mycket intuitivt, i litet och stort och gäller för all del också aluminiumfjärren som tillåter byte av ingång och volymjustering.

Börjar med Soft Collective

Testandet av Cayin Jazz 80 påbörjas med de öppna, svenska högtalarna Soft Collective SC-05, som jag skrivit om tidigare. Där och då, avlöste den här lilla rörförstärkaren den betydligt kostsammare och kralligare transistorförstärkaren H590 från norska Hegel.

Döm av min förvåning när musiken presenteras… minst lika bra!

Det gäller inte minst gles men taktfast jazz som duon Houston Person & Ron Carter med perfekta utplaceringar av de böljande saxofontonerna men också fokus på det tight svängiga basspelet. Eller Roxy Musics så storslagna ”Avalon” – hela skivan men framför allt titelspåret, som återges just så storslaget, varmt intagande och omslutande som det en gång mixades och producerades. Kropp, värme och storlek, skrev jag i recensionen av SC-05 och det passar minst lika bra här!

Visst, Hegel är (ännu) tightare och kraftfullare, men konstigt vore ju också annars. Att växla från ultralinjärt till triodläget med de här högtalarna var däremot ingen riktigt bra idé, då det blir lite knappt med ork och styrsel på musiken som spelas. Högtalarna är ju specificerade till 4 ohm, men ska också vara tämligen rörvänliga för att inte säga anpassade och att köra förstärkaren via 8-ohmsläget är mindre problematiskt och här är valet faktiskt lite mer av en smaksak.

På rörförstärkares vis, lyfter den verkligen fram textur i basspelet och med tanke på de valda EL34-rören går tankarna genast till Paul McCartney, Beatles och ”Sgt. Pepper’s Lonley Hearts Club Band”, och jag blir inte besviken. Inte minst med de nya mixarna gjorda av George Martins son Giles Martin.

Av ”vanlig” rockmusik väljer jag ”London Calling” med The Clash, som presenteras just så rytmiskt och musikaliskt pådrivande och engagerande som den måste för att vara angelägen.

Dags för Guru 28

Efter att ha sett, var det femte eller sjätte avsnittet av Harry Hole-serien på Netflix? inser jag hur länge sedan det är jag lyssnade på Violent Femmes klassiska första skiva och inte minst inledande, svängiga Blister in the Sun – hela skivan faktiskt något av en finsmakardoldis i audiofilvärlden.

Här känner sig Jazz 80 som fisken i vattnet, även med de mer ”normala” Guru 28-lådhögtalarna. Det är onekligen något speciellt med rörförstärkare och återgivning av såväl elbas som akustisk (kontra)bas. Basspelet lyfts verkligen fram och får en särdeles framstående ställning i återgivningen, med textur och tydlighet i tonerna som spelas.

Den här musiken är som bekant rätt stökig, men också ganska gles och återges mycket tydligt, snyggt men framför allt engagerande av den här kombinationen.

Som jag tidigare påpekat, har Jazz 80 inga problem med basintensiv, mer elektronisk musik, som exempelvis Daft Punk eller Baxter Durys senaste, mycket dansanta skiva. Innan det är dags att avluta testandet och återigen koppla in testriggens normala, transistorbestyckade kraftpaket från Hegel, väljer jag några lite mer normala rockspår och några lite extra stökiga.

Först ut Thin Lizzy och megaklassikern ”Jailbreak” som återges snyggt och utan några som helst problem. Lite värre blir det med Motörheads überstökiga liveupptagningar på ”No Sleep ’til Hammerstmith”. Jag har sagt det förr och men säger det gärna igen: den här skivan är i princip omöjlig att återge på ett vettigt sätt på en bra hifi-anläggning, men det kan ändå göras bättre och sämre, så att säga.

Och här kommer Jazz 80 lite till korta, måste jag säga, och lyckas inte förmedla den (frekvens)kompakta kraften som ändå finns i inspelningen. Om än inte med Motörhead på spellistan, är det faktiskt mer oproblematiskt att byta mellan ultralinjärt och triod här.

För även om jag med Guru 28 föredrar det ultralinjära läget på Cayin Jazz 80, är skillnaden lägena emellan betydligt mindre än med den öppna och betydligt mer kraftfullt bestyckade och överlag större högtalaren SC-05 från likaledes svenska Soft Collective. Pentodläget låter trots allt större och kopplar ett betydligt kraftfullare grepp om högtalarkonerna och Ron Carters basspel, även med Guru 28 som högtalare.

Dags att avsluta

Med den betydligt dyrare Hegel-förstärkaren åter bakom spakarna, blir det mer ordning, kraft och framåtdriv i musiken, helt klart. Ja, det gäller för all del även Thin Lizzy, som får bättre driv med transistorförstärkaren.

Hårdraget kan man säga att Cayin Jazz 80 har ett övertag när musiken är endera lite gles, som i fallen jazz-duo/trio/kvartett eller för den delen mindre komplex, storskalig klassisk musik, men också, till exempel, ovan nämnda Violent Femmes.

Ja, man kan också säga akustisk musik passar extra bra, där musiken presenteras såväl tydligt som storslaget och luftigt öppet.

Men det är heller inga problem med modern, elektronisk musik, och inte minst så om den är bra inspelad, mixad och producerad. Och på motsatt sätt då, ju mer komplex, stordynamisk men framför allt stökigt mixad/producerad musiken är.

Slutsats

Jag vill inte säga att Cayin Jazz 80 är direkt varm i tonen, men fyllig, stor för att inte säga storskalig i återgivningen av musiken. Och mycket tydlig därtill. Jazz 80 är för pengarna en rätt fantastisk liten förstärkare, som spelar stort, exakt men i också slagkraftigt på ett, förlåt ordvitsen, men ändå, i dubbel bemärkelse verkligen orörigt sätt!