Fujifilm FinePix X10

Ett steg framåt

När bildkvalitet och kontroll är viktigt är sådana här kameror lösningen.
Ljud & Bild tycker
Mycket hög bildkvalitet Mycket bra optiska prestanda Hög funktionsnivå Optisk sökare Hög byggkvalitet
Ingen sökarinfo Manuella fokusering Batteritiden
Specifikationer
Kompaktkamera med 1080/30-video Bildsensor/upplösning: EXR CMOS/12 Mp Optik (motsv 35 mm): Fujinon 28–112 mm f/2,0–2,8 Zoom: 4x Minneskort: SDHC/SDXC Skärm: 2,8-tums LCD, 460 000 bildpunkter Pris: 5 500kr
forfatter

Största fördelen med kompaktkameror är just storleken. Bildkvaliteten är inte alltid något att jubla över, även om det finns undantag. En del fotografer har däremot upptäckt proffskompakternas förträfflighet, eftersom sådana kameror har mycket högre bildkvalitet. Och ger bättre kreativ kontroll över bilderna.

Man skulle kunna säga att Canon började hela trenden med sin G-serie, men det var inte förrän Panasonic släppte sin Lumix LX3 som den verkligen tog fart. Med tiden har vi fått liknande kameror från Samsung, Nikon, Olympus – och så nu Fujifilm. Precis som alla kameror i den här kategorin kännetecknas Fujifilms proffskompakt FinePix X10 av att den kan lagra råfiler och JPEG samt filma HD-video. Användarvänligheten brukar ligga ett par snäpp över medelmåttiga kompaktmodeller, de vanligaste funktionerna sitter behändigt på knappar och rattar, och på insidan finns en större och bättre bildsensor.


Kort sagt: i den här klassen finns kameror för intresserade fotografer som vill ha något fickvänligt som tar riktigt bra bilder.

FinePix X10
Trots tilltalande retrodesign är X10 nyutvecklad från grunden, med Fujis egen bildsensor, Fujinon-optik och Fujis bildbearbetning. Den är kanske inte lika unik som den större FinePix X100, som har en hybridsökare och en design som för tankarna till 60-talet, men X10 ställer ändå upp i den exklusiva proffskompaktklassen.

Om man bläddrar igenom specifikationerna så ser man att det mesta finns på plats. En stor, egenutvecklad EXR CMOS-bildsensor med måtten 8,8 x 6,6 mm och 12 megapixlar, 28–112-mm zoom med optisk bildstabilisator och mycket bra ljusstyrka (f2,0–2,8). Rent teoretiskt bör de betyda väldigt goda brusegenskaper på höga ISO-värden. Med så pass stor bländaröppning kan man undvika höga ISO-värden, eftersom f2,0 släpper in mycket mer ljus än exempelvis f5,6.


Funktioner
Här finns också en liten inbyggd blixt plus blixtsko, fint urval av direktknappar samt en optisk sökare. Jodå, X10 har faktiskt en optisk sökare, en riktigt bra till på köpet. Den är förhållandevis stor och ljus, med gummiring och diopterjustering, och visar utsnittet från vald brännvidd. Visserligen täcker den inte mer än 85 procent av bildytan, och den parallaxförskjuter inte så bra på nära håll, men den är mycket bättre än de obrukbara nålsögonen som Nikon P7100 och Canon G12 är försedda med. Sökaren visar däremot ingen information, vill man ha siffror och värden så får man titta på skärmen. Som faktiskt är riktigt bra. Inte större än 2,8 tum, men skillnaden mellan 2,8 och 3 tum är så liten att det vore gnälligt att klaga på det.

För att sätta på kameran drar man helt enkelt zoomobjektivet till vald brännvidd. Och man gör tvärtom för att stänga av den. Man zoomar nämligen som med en systemkamera, med hjälp av en ring på objektivet. Vilket är oändligt praktiskt. I övrigt är kameran tämligen konventionellt utrustad, med inställningsrattar för exponeringskompensation och motivprogram på toppen, och direktknappar på baksidan.


Fujifilm har fått plats för en ratt på baksidan också, samt en programmerbar knapp märkt Fn och en möjlighet att lagra egna inställningar i Custom 1 och Custom 2. Där kan man lagra kamerainställningar man föredrar, till exempel kan Fn-knappen sköta ISO-inställning och inställningsratten ändra bländare eller slutartid.

Det finns en RAW-knapp på baksidan också, men den kan tyvärr inte programmeras utan används uteslutande för att aktivera råfilslagring (RAW+JPEG).

Prestanda
X10 är tämligen snabb. Efter en starttid på dryga sekunden, eller lite kortare i Quick Start-läge, fungerar autofokuseringen snabbt och exakt. I bra ljus. I sämre ljus aktiveras en hjälpbelysning, men man kan ändå märka att autofokusen slirar lite när den försöker hitta rätt om motivet har låg kontrast. Följfokus är väldigt bra för att vara en kompaktkamera och X10 kan fyra av bildserier på uppemot 10 bilder i sekunden med reducerad kvalitet, eller 7 bilder/s i full 12-Mp-upplösning. Fujifilms kamera kan inte mäta sig med de snabbaste systemkamerorna men den klår de flesta kompaktkameror, inklusive de närmaste rivalerna Olympus XZ-1, Canon G12 och Nikon P7100.

På framsidan har man tillgång till val av fokus, manuell eller kontinuerlig autofokus eller singel-autofokus. Om man är intresserad av att kunna fokusera manuellt med en kompaktkamera så ska man veta att det tar en evighet. Man måste nämligen använda multifunktionsratten på baksidan. Att fokusera från oändligt till 10 cm tar flera evigheter. Lås i stället fokuseringen genom att trycka ned utlösarknappen halvvägs, växla till manuell fokus och finjustera om du måste. Då slipper du vrida runt multifunktionsknappen tills du blir blå i ansiktet eftersom kameran har flyttat fokus i förväg.


Användning
Många är fixerade vid ett stort grepp. Ofta är det inte särskilt praktiskt på en så här liten kamera. Personligen är jag lika intresserad av gott om plats och ett säkert grepp för tummen på baksidan, för det ena fungerar inte utan det andra. X10 har ett litet grepp på framsidan, inte mycket att tala om men bättre än ingenting. De flesta tummar får däremot plats på det gummerade greppet på baksidan. Här är X10 bättre än G12 och XZ-1, men inte än P7100 som ligger ännu bättre i handen.

Den klassiska formen påverkar inte kamerans skötsel. Knappar och reglage sitter lätt tillgängliga, skärmmenyerna är uppfräschade och ger bättre översikt över innehållet. Enda egentliga minuspoängen är att kameran inte slinker ned i fickan så lätt. Det utstickande Fujinon-objektivet ser till att djupet på nästan 6 cm bestämmer vilka fickor X10 får plats i. I övrigt är Fujifilms kamera lika stor som G12 och P7100, som fäller in objektivet när de stängs av. Om man behöver en mindre kamera bör man titta närmare på Olympus XZ-1, som har en hopfällbart 28–112 mm-objektiv (f1,8–2,5) och som visar sig vara den som kommer närmast X10:s kvaliteter.


Grundläggande skillnader
I grund och botten är det två egenskaper som påverkar bildkvaliteten mest: optiska prestanda och bildsensorn. Efter ljuset har letts genom objektivet och fångas upp av miljontals sensorer tar bildprocessorn hand om alla data.
På X10 sitter ett Fujinon-objektiv som är fullt i klass med 28–140 mm-zoomen på Canon G12 och 28–200 mm-zoomen på Nikon P7100. Inte bara för att Fujinon-onjektivet har en överlägsen ljusstyrka, utan för att det har en bättre och jämnare skärpa. Oavsett brännvidd.

Bildsensorn på X10 har dessutom större yta. Visserligen med 2 extra megapixlar, men den är av typen EXR CMOS, som är en Fujifilm-konstruktion som kan ge större dynamik. Och som rent praktiskt visar sig fungera riktigt bra. Olympus XZ-1 kommer alltså närmast, med en mycket ljusstark och skarp optik och en större bildyta än både G12 och P7100. Precis som X10 saknar den vridbar skärm (vilket både G12 och P7100 har), men det påverkar som bekant inte bildkvaliteten.

Bildkvalitet
Det är ingen tvekan om att X10 lämnar G12 och P7100 långt bakom sig när det gäller bildhastighet. Men samma sak gäller även bildkvaliteten. X10 befinner sig nämligen i en helt egen klass. Den enda reella utmanaren är ovan nämnda XZ-1, som det därför är naturligt att jämföra med och som dessutom går att hitta för nästan två tusenlappar mindre.


Men X10 klarar sig ändå fint i den duellen. Även om XZ-1 kanske är den skarpaste av alla proffskompakter så är X10 den mest kompletta. Jämförbara bilder visar att Olympus-kameran har en marginellt bättre hörnskärpa på största bländare och 28 mm vidvinkel. Grundskärpan är också bättre i XZ-1, men skillnaderna minimeras markant om man ändrar bländare till f5,6. Man måste dock studera detta ingående på en högupplöst skärm för att se det, i utskrifter är det svårt att se några skillnader.

På andra brännvidder är skillnaden mindre, men XZ-1 behåller en jämnare skärpa även på väldigt små bländaröppningar. Förvrängningen är nästan likadan, vilket innebär att de flesta klarar sig utmärkt med den, även på vidvinkel där den tunnformiga förvrängningen bara kan upplevas som plågsam på makroavstånd.

Bildstörningar är däremot en disciplin som går i X10:s favör. Även när brusreduceringen är inställd på låg. Olympus-kameran levererar fina bildfiler upp till ISO 800, där kornbrus börjar bli synligt, medan X10 måste upp i ISO 1600 för att det ska dyka upp nämnvärt brus. Och då är det så finkornigt och färgerna påverkas så lite att jag inte gör något poängavdrag förrän vid ISO 3200. Då dyker nämligen färgbruset upp. I beskedliga mängder dock, och till och med ISO 6400 är fullt användbart för att komma från en kompaktkamera i den här klassen. ISO 12800 orsakar däremot för mycket skräp i bildfilerna.


X10 har mycket bättre detaljering och bildskärpa på höga ISO-värden än någon annan kompaktkamera vi har testat, så jag måste medge att Fujifilms prestanda är otroligt imponerande. EXR-inställningen låter fotografen välja mellan tre olika lägen: högupplöst, dynamiskt och brusreducerande på hög ISO. Dessutom finns en automatisk EXR-inställning som analyserar motivet och sedan väljer rätt läge själv. Det förstnämnda läget har maximal upplösning med 12 Mp medan de två sistnämnda halverar upplösningen till 6 Mp. Då grupperas bildsensorns små sensorer två och två och slås ihop för att förbättra bildernas dynamik. Och det fungerar faktiskt fint i praktiken. Kameran lyckas få fram detaljer i skuggor och att bevara bildkontrasten, och bruset är mindre framträdande i EXR-läget. Även om skillnaden är ganska så liten.


Kamerans färgåtergivning är jämnast och mest naturligt när bildstilen ställs in till ”Astia”, som också ger de finaste hudtonerna. Gillar man högre intensitet väljer man ”Provia”, och vill man ha varma färger så tar man ”Velvia”. Hur man än gör så finns det gott om alternativ, och det gäller även svartvitt. Som är ett område som X10 trivs bra på: tonaliteten, kontrasten och dynamiken ger oerhört fina svartvita filer. Variabler som skärpa, högdager och skuggor, brusreducering och färgmättnad kan man dessutom justera själv.

Videofunktionen har jag inte betygsatt i testet. Kameran tar fina HD-videofiler som passar fint till korta snuttar, men detta är inte en kameratyp man använder som renodlad videokamera. Även om kvaliteten överträffar XZ-1 och Canon S95 så är en kompakt systemkamera som Nikon J1 eller Canon EOS 600D mycket bättre.


Slutsats
Bakom den tilltalande designen döljer sig en fullblodskamera med få brister. Till och med kräsna fotografer med lång erfarenhet kommer att hitta mycket att gilla i X10. Till exempel bildkvaliteten, den är i en klass för sig på många områden, och sammantaget det bästa vi har sett från någon kompaktkamera med småbildsensor.

Bara det mycket fina zoomobjektivet med en riktig zoomring och hög ljusstyrka i kombination med en lyckad bildprocessor och klassens bästa bildsensor räcker för att få full poäng. Bra ergonomi, många funktioner och en praktisk sökare är pricken över i för Fujifilms välgjorda kamera.


Enda minuset är det höga priset. I den här klassen finns inga egentliga konkurrenter, bortsett från Olympus XZ-1. Men med tanke på de små systemkamerornas sjunkande priser kan X10:s prislapp verka i högsta laget – utan att det på något sätt förringar någon av X10:s många kvaliteter.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.