: Panasonic DMC-GH2

Försäljningen av små systemkameror utan spegel har inte riktigt tagit fart ännu. Trots att de har bekväma mått och en bildkvalitet i klass med spegelreflexer föredrar de flesta som väljer en bra kamera med utbytbar optik just en gammal hederlig – somliga skulle kanske säga ”väl beprövad” – spegelreflex. Men det finns många fina alternativ, till exempel Panasonics utmärkta Lumix G2 – Årets kamera 2010 – och Olympus ännu mindre PEN E-PL2. Båda har prestanda och bildkvalitet som kan mäta sig med de flesta spegelreflexkameror.

Utbudet av optik och tillbehör växer snabbt till dessa små hybrider, som i Panasonics och Olympus fall kallas för microFour­Thirds-kameror. Eller lite kortare: mFT-kameror. Dessa har bildsensorer som har mindre yta än spegelreflexer, men många gånger större än enkla kompaktkameror. Det innebär att bildkvaliteten är av samma klass som med de större bildsensorerna (APS-C) i spegelreflexer. Lumix GH2 från Panasonic, som vi testar här, har dessutom alla funktioner man kan drömma om.

Designen påminner mycket om traditionella spegelreflexer, fast den optiska sökaren är utbytt mot en elektronisk LCD-variant med 1,53-megapixlars upplösning. Vilket har sina för- och nackdelar jämfört med optiska motsvarigheter. GH2 är mindre och lättare än de flesta spegelreflexer, bortsett från Olympus lilla E-450.

GH2 är oerhört välutrustad och har en 18-megapixlars multiformatsensor (16,2 Mp effektivt), 10x zoom med optisk bildstabilisator från 14 till 140 mm (motsvarar 28–280 mm i 35-mm-format), HD-video med 1080p/24-upplösning och stereoljud samt snabb bild­överföring med 23 Mbit/s. Specifikationer av högsta klass, alltså.

Dessutom har kameran en vrid- och vändbar pekskärm. Detta, plus det mesta man kan tänka sig i form av utrustning och funktioner, inklusive snabb autofokus och en bildhastighet av 5 bilder i sekunden, innebär att kameran inte saknar något alls jämfört med utmärkta spegelreflexer som Canon EOS 60D och Nikon D7000. Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: allt man kan göra med en påkostad spegelreflex kan man också göra med Lumix GH2.

Användning
Bredvid Nikon D7000 ser GH2 ut som en spegelreflex som har krympt i tvätten. Objektivet är också mindre än kit-objektivet (18––105 mm) som ingår till D7000, och totalvikten är 300 gram lägre. Trots detta är kameran överskådlig att använda och man behöver inte studera den länge förrän man inser vad som är vad.

Handgreppet är visserligen litet men format så att man får ett bra grepp om det. Platsen för höger tumme på baksidan får dock betraktas som en ergonomisk blunder. Där är det så trångt att tummen ofta hamnar på knappen som styr exponerings- och fokuslåset. Vilket man naturligtvis försöker undvika, men då får man inte samma säkra grepp om kamerahuset som man får med större kameror som har bättre plats för fingrarna.

GH2 har alla upptänkliga funktioner. Huvudfunktionerna sitter på rattarna på ovansidan, resten styrs från knappar på baksidan. Man kan också göra tre egna uppsättningar med inställningar som snabbt går att hämtas med funktionsratten (C1, C2 och C3). Och som om inte det vore nog finns det tre programmerbara funktionsknappar, två på baksidan och en på ovansidan, som till exempel direkt kan välja svartvitt läge eller ange bildkvalitet och filstorlek. Panasonic har praktiskt nog satt dit en egen knapp för videoinspelning (som kan inaktiveras om man vill).

Pekskärmen i bredformat fungerar fint i de flesta fall och den kan skötas med handskar på. Under testets gång upptäckte jag att det var särskilt praktiskt att kunna peka på skärmen och välja fokuspunkt, och det går snabbt att ändra inställningar i snabbmenyn (Quick Menu) med pekfingret.
Den elektroniska sökaren är bland de bästa vi har sett. Inte bara upplösningen är bra, kontrasten och ljusstyrkan (som kan justeras) är också tillräcklig. Dessutom kan man se samma information i sökaren som på skärmen och studera bilder, bläddra i menyer och göra inställningar. LCD-sökarens enda nackdel är att den helt enkelt är FÖR ljus i dålig belysning. Det är naturligtvis för att man ska se bättre, men den ger inte en korrekt bild av exponeringsinställningarna, så man riskerar att överexponera bilderna.

Bildkvalitet
GH2 är snabb. Inte bara att sköta, autofokusen är också precis och kameran svarar snabbt på kommandon. Den kontrastbaserade autofokusen är snudd på ljudlös, vilket är en enorm fördel när man filmar video. Då kan man även välja konstant följfokus, fast i dåligt ljus har autofokusen svårt att hitta rätt. I de flesta fall är det inget stort problem, så länge man vet om begränsningarna och kan kompensera för dem i förväg, till exempel genom att ställa in rätt fokus innan.

Bildkvaliteten beror på optiken också. Med hela 10x zoom kan man luras att tro att Lumix-objektivet har sina optiska problem. Och visst finns det synlig förvrängning i bägge ändar av zoomräckvidden (28 och 280 mm), men det är så lite att det inte är irriterande. Inte finns det mycket vinjettering (ljusförluster) i hörnen heller, och objektivet är genomgående skarpt på alla brännvidder så länge man håller sig inom bländare f/5,6 och f/16. Väldigt bra, särskilt med tanke på hur stor räckvidd objektivet har.

Upplösningen och detaljeringen är enastående, fullt i klass med D7000 och EOS 60D. GH2:s bildfiler hänger med bra även när det gäller brus. Det finns inte mycket att tala om förrän vid ISO 3200. Då dyker det upp färgstörningar och ett finkornigt brus, och vid ISO 6400 syns både färgstörningarna och förlusten av skärpa och detaljer i A4-förstoringar. ISO 12800 går att använda i nödfall om man inte kan göra på annat sätt, men då syns ett markerat brus samt tydliga förluster i skärpa som beror på kamerans brusreducering som tar bort både detaljer och brus. Detta syns om man jämför råfilerna med JPEG-filerna.

JPEG-bilderna har strålande färgmättnad och färgbalans när man väljer färgläget ”smooth”. Då är färgbalansen neutralast, medan standardläget ger lite för mättade färger som inte passar så bra till exempelvis porträtt. GH2 har genomgående en mycket hög bildkvalitet och råfilerna går att pressa riktigt mycket under efterbehandlingen. Särskilt underexponerade råbilder med snöiga motiv gick nästan att göra överexponerade i Adobe Lightroom 3 innan högdagrar brann ut. Och då var det inga problem att kompenseras för det.

Videokvalitet
Med full HD-upplösning i AVCHD-format tillhör videokvaliteten verkligen toppklassen. Detsamma gäller ljudkvaliteten i stereo. Kameran filmar video på ett sätt som inte är sämre än vad vi sett med spegelreflexer. GH2 kan filma med upp till 50 bildramar i sekunden, men även progressivt med 24 bilder/s, eller i 720p-kvalitet och med 50 bilder/s. I det senare fallet lagras video som MJPEG-filer som kan öppnas och redigeras universellt, medan AVCH-filerna kräver speciella program som inte är så vanliga.

Panasonic skickar med ett program för videoredigering, men det är inte lika enkelt att använda och kan inte ens lika mycket som iMovie.

Kvaliteten går däremot inte att klaga på. Färgerna och kontrasten håller samma höga kvalitet i full-HD som i stillbilder. Och GH2 är bättre på att komprimera videoöverföringen än föregångaren GH1, den nya kameran klarar hela 24 Mbit/s. Resultatet är flimmerfri videoavspelning, där detaljer och texturer är knivskarpa. Även när man panorerar. Men panorerar man för fort kan man få ett annat problem, nämligen dubbla konturer runt föremål som beror på för låg slutarhastighet.

Vrider man funktionsratten till manuell filmning kan man välja mellan 24 och 17 Mbit/s dataström, och det går att välja variabel videohastighet från 0,8x normal hastighet upp till 1,6x, 2,0x eller 3,0x.  Man kan också ställa in exponeringsmetod, program/slutartid/bländarautomatik eller manuell exponering. Eftersom HD-video bara använder 2 megapixlar (1920 x 1080 bildpunkter) på bildsensorn går det också att zooma elektroniskt 2,6x i EX Tele-läge. Vilket betyder maximal 728 mm telebrännvidd.

Slutsats
Lumix GH2 är den mest kompletta kameran vi har testat. Och då menar vi främst kombinationen av funktioner och prestanda. Bilderna är fullt i klass med det bästa vi har sett med moderna spegelreflexer som Canon EOS 60D och Nikon D7000. Bortsett från på högsta ISO-känslighet.
Videokvaliteten håller också hög klass och GH2 är ett fullgott alternativ till spegelreflexer med större bildsensorer, möjligen bortsett från de som har fullformatsensorer (35 mm).

Alla kan ta bra bilder med GH2, det är svårt att misslyckas när kamerans intelligenta automatik styr, och man behöver inte vara raketforskare för att filma coola och snygga videosekvenser. Priset kan verka högt men jämfört med konkurrenterna är Panasonic-kameran med 14–140 mm-zoomen väldigt konkurrenskraftig. Och värd varenda krona.