När engelsmannen John Logie Baird demonstrerade rörliga bilder för en betalande publik i London 1926 kunde få föreställa sig den tekniska resa som televisionen och samhället stod inför. Bilderna från Bairds ”televisor” var små och ganska suddiga – men de återskapade verkligheten på ett sätt som ingen hade sett tidigare. För första gången kunde rörliga bilder överföras i realtid. Resten är, bokstavligen, TV-historia.
Baird och den första fungerande televisionen
Bairds system var mekaniskt och baserat på den så kallade Nipkow-skivan, som delade upp bilden i linjer. Upplösningen var mycket låg – endast 32 linjer – och bildfrekvensen var begränsad och stabiliteten mycket varierande. Ändå fungerade det. 1926 visade han livebilder offentligt, och året därpå demonstrerade han både långdistansöverföring och, senare, färgbilder.
Även om Bairds teknik snabbt konkurrerades ut av elektroniska lösningar, var han den första som tog televisionen ut ur laboratoriet och in i allmänhetens blickfång. Utan Baird – ingen TV-industri.
Elektroniken tar över
Genombrottet kom med katodstråleröret. Med elektronisk skanning förbättrades både upplösningen och stabiliteten avsevärt. 1936 började BBC med världens första regelbundna TV-sändningar, initialt med Bairds system, men kort därefter övergick man till ett helt elektroniskt system utvecklat av EMI-Marconi. Den mekaniska televisionens era var snabbt över. De grundläggande principerna som fastställdes – elektronisk kamera, linjeskanning och CRT-skärm – skulle förbli praktiskt taget oförändrade i årtionden.
Efter andra världskriget spred sig televisionen snabbt, först i USA och Storbritannien och senare i resten av Europa. Samtidigt standardiserades teknologin. I USA arbetade NTSC redan med färgsystem i slutet av 1940-talet, och på 1950-talet var färg-TV en realitet.
Den första fjärrkontrollen demonstrerades 1956, vilket gjorde det möjligt för tittarna att byta kanal utan att lämna soffan.
Det svenska genombrottet
Första visningen av television för allmänheten ägde rum i december 1930 på Svensk Filmindustris (SF) biograf Röda Kvarn i centrala Stockholm, och det som visades var just John Logie Bairds ”televisor”.
Hösten 1950 inleddes försökssändningar i Sverige, som nådde cirka 300 amatörbyggda mottagare (täckningsradien var cirka 50 km under goda förhållanden) och den 10 december samma år direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus för första gången i television. Sändningen räknas som televisionens första praktiska framträdande i Sverige.
Svenska TV-sändningar inleddes sedan i mindre skala 1954 med programmet En skål för televisionen, med Lennart Hyland som programledare. TV-sändningar innleddes officiellt av Radiotjänst 1956, med programmet Sigge slår på stora trumman. Televisionen skulle vara reklamfri och finansieras genom licensavgifter.
Liksom i övriga Norden var intresset stort, men TV-apparaterna var dyra och tillgången begränsad. De första apparaterna importerades ofta från Tyskland och Storbritannien, men den svenska tillverkaren Luxor började också leverera egna modeller.
1957 inleddes reguljära sändningar och Radiotjänst bytte namn till Sveriges Radio (som sänt radio i Sverige sedan 1925). Antalet TV-licenser växte snabbt, och inför fotbolls-VM 1958 i Sverige började TV bli en relativt vanlig apparat i de svenska hemmen.
Den 5 december 1969 startade TV2 och den TV-kanalen som varit först ut döptes således till TV1. Sändningarna startade vardagar med barnprogram vid 17:30-tiden och båda kanalerna slutade sända kring 22:00.
Färgernas intåg
Ett av de mest klassiska aprilskämten i Sverige var när Sveriges Television 1962 sade att man kunde få färg-TV genom att trä en nylonstrumpa över TV:n.
De första testsändningarna för färg-TV genomfördes dock inte innan 1967 och färg-TV-sändningar inleddes officiellt den 1 april 1970. Övergången från svartvitt till färg gick snabbt när tekniken blev tillgänglig och priserna sjönk.
Bildrörets sista glansdagar – sedan kom plattskärmarna
Bildrörs-TV (CRT) dominerade marknaden fram till millennieskiftet. Övergången från 4:3-formatet till 16:9-widescreen (bredbild) i Sverige skedde huvudsakligen under mitten av 2000-talet, med en brytpunkt runt 2007-2008. Under denna period gick TV-bolagen över till bredbildssändningar, och 2008 beräknades att tre fjärdedelar av hushållen hade skaffat sig en TV som stödde det bredare formatet.
LCD och plasma blev allmänt tillgängliga omkring 2003 och ett år senare kunde man för första gången köpa en 42-tums plasma-TV för under 20 000 kronor. År 2006 såldes fler plattskärmar än CRT-TV-apparater i Sverige. En era var över och ett nytt kapitel i TV-historien började. Samtidigt kom nya koreanska TV- och elektroniktillverkare som Samsung och LG in på marknaden och utmanade etablerade jättar som Sony, Panasonic, Philips och Pioneer.
OLED, LED-LCD, HD-upplösning och avancerad bildbehandling
OLED var den futuristiska teknologin som alla talade om, som visades upp på mässor långt innan den nådde butikshyllorna och senare människors hem. OLED representerade det största tekniska språnget sedan övergången till platta skärmar: Självlysande pixlar gav perfekt svärta, extrem kontrast och exakt färgåtergivning. Men det var först i mitten av 2010-talet som tekniken var tillräckligt mogen för att bli allmänt tillgänglig.
2008 nådde den första OLED-TV:n Sverige: Sony XEL-1 var en 11-tummare för 40 000 kronor! 2013 släppte LG 55-tums OLED i Sverige, men några större volymer såldes inte eftersom prislappen låg på mellan 80 000-100 000 kronor. Redan ett år senare, i slutet av 2014, kom det stora genombrottet, då man kunde köpa en 55-tums OLED för under 25 000 kronor.
Samtidigt ökade skärmupplösningen: HD Ready och Full HD blev gradvis standard, följt av 4K. Flera TV-tillverkare har också experimenterat med 8K, men erfarenheten visar att bildbehandling, ljusstyrka och kontrast är viktigare än antalet pixlar.
I takt med att skärmtekniken och kamerorna blev mer avancerade fick vi också mer realistiska bilder: Dagens skärmar stöder HDR (High Dynamic Range) med ett större kontrastomfång och bredare färgspektrum än vad som tidigare var möjligt. Tittarupplevelsen från en modern TV kan, i bästa fall, vara minst sagt häpnadsväckande, med ljusa effekter som bokstavligen lyser.
Under de senaste åren har skärmstorlekarna också ökat betydligt: Medan de första plattskärms-TV-apparaterna var cirka 40 tum stora och kostade en förmögenhet, kan man idag köpa TV-skärmar på upp till 100 tum till överkomliga priser.
Från TV-apparat till visningsplattform
Den kanske största förändringen under de senaste 15-20 åren handlar inte om panelen eller tekniken i själva TV:n, utan om innehållet. Övergången till digital sändning genomfördes i Sverige stegvis mellan 2005-2007, då det gamla analoga marknätet släcktes ner. Sedan dess har streamingtjänster som YouTube och Netflix, appar och spelkonsoler helt förändrat hur vi använder TV:n. TV:n är inte längre bara en mottagare – den är en skärm för allt tänkbart.
100 år – och fortsatt relevant
Från Bairds flimrande mekanik till dagens självlysande OLED-paneler och gigantiska MiniLED-skärmar har televisionen genomgått en extrem teknisk utveckling. Men målet är fortfarande detsamma: Att förmedla rörliga bilder på bästa möjliga sätt.
Televisionen är kanske inte längre den samlingspunkt för familjen som den en gång var. Men som plattform för att visa levande bilder är den på många sätt starkare än någonsin. I år kan vi se fram emot viktiga direktsända sportevenemang som vinter-OS i Milano Cortina och fotbolls-VM i USA. Om vi har tur kommer vi också att kunna se några av dessa TV-sändningar i äkta 4K-upplösning. Det är kanske något man kan förvänta sig – trots allt firar TV-tekniken sitt 100-årsjubileum i år!
