Svart hål slukade stjärna i ofattbart kosmiskt rekord

Medan vi jordbor oroar oss över våra elräkningar har ett supermassivt svart hål 10 miljarder ljusår bort visat vad verklig energiförbrukning är. Forskare har analyserat en kosmisk ljusblixt som får en vanlig supernova att se ut som ett värmeljus.

Vi människor har svårt för stora siffror. Men vi måste damma av de riktigt stora siffrorna. Ett team av astronomer har publicerat detaljer om en händelse som faktiskt ägde rum för länge, länge sedan i en galax mycket, mycket långt borta. Här bestämde sig ett svart hål för att äta en ganska massiv lunch.

Händelsen, som har det fängslande katalognamnet J224554.84+374326.5, observerades ursprungligen 2018, men det är först nu som katastrofens omfattning har kartlagts i tidskriften Nature.

En dålig dag för en stjärna

Vad hände? Kort sagt: en stjärna kom för nära.

Den tekniska termen är en Tidal Disruption Event (TDE). Föreställ dig en stjärna som kommer lite för nära ett supermassivt svart hål. Det svarta hålets gravitation är så stark att det sliter sönder stjärnan i en process som astronomer, med sin känsla för dramatik, kallar ”spaghettifiering”.

Det som gör historien ännu mer grotesk är att det svarta hålet egentligen inte var hungrigt. Det är ett så kallat Active Galactic Nucleus (AGN), vilket innebär att hålet redan var i färd med att mätta sig på gas och stoft från sin omgivning. Stjärnan var alltså inte huvudrätten, utan bara en extra stor munsbit mitt i en pågående kosmisk festmåltid.

Och det var inte vilken stjärna som helst som förlorade sitt liv. Forskare uppskattar att den olyckliga stjärnan hade en massa som var minst 30 gånger större än vår egen sol.

När denna enorma mängd stjärnstoft och gas drogs in i det svarta hålet utlöste det en explosion av energi som är omöjlig att beskriva.

Vänta, är inte svarta hål svarta?

Nu kanske du tänker: ”Vänta lite, är inte hela poängen med svarta hål att ljus inte kan fly?” Och ja, det svarta hålet i sig är mörkare än en molnig vinterkväll.

Ljuset vi ser kommer inte från hålet, utan från resterna av dess ”måltid”. När stjärnan slits sönder bildas en roterande skiva av gas och stoft runt det svarta hålet – en så kallad ackretionsskiva. Materialet i denna skiva rör sig med enorma hastigheter och gnids mot varandra.

Friktionen i gasen skapar så höga temperaturer att materialet börjar lysa intensivt precis innan det faller över händelsehorisonten och in i mörkret. Så det vi har sett är den sönderrivna stjärnans dödsskrik, inte själva hålet.

Ljusare än 10 biljoner solar

Och vilket skrik det var. När ljusblixtens intensitet var som störst lyste den med en ljusstyrka motsvarande 10 biljoner solar. På svenska – och i matematiklektionen – är en biljon en miljon miljoner. Tekniskt sett är det riktigt mycket ljus.

Faktum är att ljusglimten var så kraftfull att den överträffade den kraftigaste händelsen av detta slag som hittills observerats med en faktor 30. Det motsvarar att ta hela solens massa och omvandla den direkt till ren energi på en gång.

Varför upptäcker vi detta först nu?

Även om ljusblixtarna i sig fångades av teleskop 2018, tar grundlig vetenskaplig forskning tid. Forskarna, ledda av Matthew J. Graham från Caltech, USA, har ägnat år åt att utesluta andra förklaringar.

Kunde det vara en supernova? Nej, energin var för intensiv. Kunde det vara en gravitationslins som förstärkte ljuset från en källa bakom den? Troligen inte.

Slutsatsen är att vi har bevittnat en stjärna med över 30 solmassor som slits sönder i en så kallad prograd bana runt ett svart hål. Det är en våldsam påminnelse om att universum är en farlig plats, där även gigantiska stjärnor bara är snacks för de verkliga monstren i mörkret.

Lyckligtvis hände allt detta för 10 miljarder år sedan i en galax som ligger betryggande långt borta. Vilket är bra, för annars skulle vi inte kunna läsa om det nu. Så du kan tryggt njuta av ditt söndagskaffe utan rädsla för spaghettifiering.

Källor: Nature, California Institute of Technology