Det blir många. Har man dessutom både en kamera och en mobil så blir det ännu fler. Speciellt om det kliar i avtryckarfingret så snart något dokumenterbart händer.
Men nu är bilderna äntligen klara. Alltså bilderna från sommaren 2013. Det finns alltså en del kvar att göra.
Numera gäller ju en social kod som säger att den som sparar färre än 2 000 bilder per år är direkt pinsam. För att det ska bli 2 000 bilder som är någorlunda meningsfulla så behövs många fler exponeringar. Så det gäller att knäppa på, med allt vad det för med sig. Min delete-knapp ser betänkligt sliten ut, trots att datorn är mindre än ett år gammal.
Men antalet bilder är inte bara ett problem för mig, eller dig. Framför allt får framtidens arkeologer ett tungt arbete. Trots flitigt användande av delete-knappen så blir det ju en hel del bilder kvar.
Om vi tar bara Sverige som exempel så borde det finnas 3 miljoner fotografer, lågt räknat. Om var och en sparar 2 000 bilder så blir det alltså 6 miljarder bilder. Per år. Om historikerna i framtiden vill kartlägga vad som hände under första århundradet på 2000-talet så har de alltså 600 miljarder bilder att välja mellan bara i Sverige. Hur många historiker behövs till det? Kommer framtidens invånare att hinna med något annat än att studera alla bilder av livet förr?
Samtidigt är ju bilderna en fantastisk möjlighet att se hur vi levde förr, alltså nu. Tänk om vi hade haft lika många bilder från första århundradet av 1000-talet! Nu får vi nöja oss med att studera gamla bokstavligen korthuggna runstenar, benflisor och andra rester. Resultatet blir ju att vikingarna tramsar omkring i plasthjälmar med pinsamma kohorn på.
Så egentligen borde vi ju gratulera framtidens forskare till den gigantiska bildskatten. Problemet är att någon ändå måste välja vilka bilder som ska studeras och därmed ge bilden av forntiden, alltså nutiden.
Och självklart blir det på ett eller annat sätt ett subjektivt urval som gör att den bild framtiden får av oss kanske inte blir ett dugg bättre än vår bild av vikingarna.
Det urvalsproblemet är ju heller inte nytt. Historien skrivs om hela tiden. Gustav Vasa var en gång en nästan gudomlig hjälte, medan han idag allt oftare beskrivs som en riktig skurk.
Skillnaden mot förr är bara att bilderna är så gigantiskt många att forskarna kanske kommer att drunkna.
Men det finns en annan dimension, kalla den lösning, av problemet. Var finns de digitala bilderna? På ett minneskort, cd-skiva, hårddisk, usb-minne eller vad? Och kan någon läsa ett minneskort, cd-skiva, hårddisk, usb-minne eller vad om tusen år? Mycket tveksamt. Säkert finns då nya sätt att lagra digital information, men för att den gamla informationen ska vara tillgänglig måste någon överföra den till nya medier hela tiden, kanske flera gånger per århundrade. Och då kommer denna någon säkert också att välja ut de bilder som hen anser vara intressanta. De andra försvinner. Och därmed blir den stora och heltäckande informationsmängden mycket mindre och smalare. Bilden av forntiden blir, som vanligt, framtidens bild av forntiden, inte en objektiv direktåtergivning.
Då hör jag rösten av Herr Bakåtsträvare:
– Men det är ju det vi har sagt hela tiden. En bild som inte framkallas på papper är ingen bild! Alla bilder som ska bevaras ska skrivas ut på papper!
Helt rätt: Pappersbilder kan läsas direkt av det mänskliga ögat och behöver ingen annan läsare eller avkodare. Men papperet? Skrivartillverkarna lovar generöst att bilderna ska hålla i hundra år, men vad händer om tusen?
Är det till slut så att vi ska visa hänsyn mot framtiden genom att bara ta en bild om året? En enda, den viktigaste och mest innehållsrika bilden som beskriver livet just det året?
Ska fundera på det, men nu ska jag börja sortera bilderna från 2014.