Recension: The Mandalorian, säsong 3

Ända sedan Disney+ lanserades (i november 2019) har Star Wars-spinoff-serien The Mandalorian varit en av streamingtjänstens flaggskepp.

Handlingen i serien utspelas mellan Return of the Jedi och The Force Awakens, närmare bestämt sex år efter Luke, Leia och Han Solo besegrade Darth Vader och Kejsaren. Imperiet har upplösts och i galaxen råder laglöshet och anarki, med diffusa maffia-gäng.

Det är prisjägarnas guldålder och den främsta av dem alla är ”The Mandalorian”/Din Djarin, förträffligt porträtterad av Pedro Pascal som nu för tiden briljerar på HBO Max i svamp-zombie-serien The Last of Us.

När vi återvänder till Mandalore har det gått två år sedan slutet på säsong 2.

 

Var inte uppdraget slutfört?

I korthet har handlingen i de två föregående säsongerna kretsat kring prisjägarens (till en början motvilliga) uppdrag att transportera den värdefulla ”Baby Yoda”/Grogu till jediriddarna.

Som de flesta vet är en Mandalorian en man som håller sitt ord och som är uppfylld av sitt eviga kall – och när säsong 2 kulminerade på ett dramatiskt sätt var Grogu mycket riktigt i trygghet hos ingen mindre än den unge jediriddaren Luke Skywalker. Så varför i hela friden är duon tillsammans igen?

För att få reda på det måste man besynnerligt nog se en annan spinoff-serie från Stars Wars, The Book of Boba Fett. Den serien kallas ofta för ”The Mandalorian, säsong 2,5”. I två avsnitt får vi där se hur Luke tränar Baby Yoda, men inser att ”gosedjuret” med de stora, söta ögonen och de långa, gröna öronen saknar sin gamla mästare och låter honom välja mellan att fortsätta sin träning och att återförenas med Mando/Din Djarin.

För de som har sett tidigare säsonger var det uppenbart att Grogu och Mando hade knutit nära band. Nu ger sig den omaka duon ut på ännu en farofylld resa, när Mando ska återupprätta sin heder som blev skamfilad när han frivilligt tog av sig hjälmen.

För att göra detta måste han söka upp sitt hem och sänka ner sin lekamen i de heliga källorna på den övergivna planeten Mandalore.

Välbekant, med ny knorr

Jon Favreau är seriens skapare, producent och manusförfattare och tar oss återigen tillbaka till den klassiska, lite smutsiga/slitna vintage Star Wars-stilen.

Pressen har bara fått tillgång till de två första (av åtta) avsnitten, men vi kan genast försäkra seriens fans om att Favreau fortfarande förvaltar Star Wars-arvet på ett föredömligt sätt.

Greef Karga (Carl Weathers) leder folket i Navarro genom en orolig tid, samtidigt som ”The New Republic” kämpar för att styra galaxen långt, långt borta bort från sitt mörka förflutna.

Under en ”konfirmationsceremoni” flyger Mando in, slaktar monstret och räddar dagen. Allt är actionfyllt, spännande och imponerande välgjort.

Men sedan, efter ett lite muntert första avsnitt, (där Karga på ett lite udda sätt ”förklarar” varför Disney var tvungna att göra sig av med skådespelerskan Gina Carano (Dune) – den riktiga orsaken kan du läsa om här – tornar mörka moln upp sig över Mando och Grogu.

Din Djarin söker upp den eldiga Bo-Katan (Katee Sackhoff), som har ett ärofyllt släktträd över Mandalores tidigare härskare. Hon avfärdar hans barnsliga dagdrömmar om plikt och gammaldags trosbekännelse, men Mando är besatt av att återupprätta Mandalorian-hedern.

Med en ”färsk” android och en Grogu med växande mentala krafter ger de sig iväg för att utforska de mörka gruvgångarna på Mandalore. En planet som nu mest påminner om utbombade Mariupol i Ukraina – sönderbombad av det onda imperiet (ja, båda städerna).

PS! Här kan du skänka pengar till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

En vintage-hyllning

Serien ser både modern och nostalgiskt gammaldags ut på samma gång, ett medvetet och mycket lyckat val av skaparen Jon Favreau, som har gjort ett slags hyllning till Star Wars-historien. Den tredje säsongen har behållit den distinkta, karaktäristiska stilen som definitivt tar oss tillbaka till de klassiska Star Wars-filmerna (1977–1983).

Men där säsong 2 var en blandning av spaghettiwesterns och ett stänk av mörk medeltid, får vi nu nästan fantasy-vibbar som påminner om serier som Sagan om ringen.

En sak är den visuella likheten mellan gruvorna på Mandalore och den enorma, ödsliga staden med gruvorna i Khazad-dûm (Ringarnas Herre), men Favreau har den här omgången lagt större vikt vid traditionella fantasyelement som arv, vidskepelse, folklore och stolta traditioner som har förts vidare under århundraden.

Mandalorianerna är ett uråldrigt folk med ett klart syfte i livet, som nu är splittrade över hela galaxen och har vare sig makt eller ställning. En stabil Pascal passar perfekt i dessa element. Gömd bakom en gyllene hjälm av beskar-stål imponerar han stort som en desillusionerad Star Wars-protagonist. En man som uppenbarligen söker efter en större mening med livet.

Specialeffekterna är i stort sett gjorda med samma teknik som i den ursprungliga trilogin, med miniatyrer i stället för utbredd användning av datoranimering. Det ger serien en gammaldags look som passar det smutsiga och okonventionella universumet. Alla figurer är inte helt mitt i prick, men mycket bättre än ren, livlös datoranimering.

Dramaturgin sitter fortfarande som gjuten och den lekfulla handlingen blandas med intensiva actionscener vilket gör serien sevärd för flera generationer i TV-soffan. De relativt korta, avslutande avsnitten passar konceptet och bidrar till att göra The Mandalorian till en frisk fläkt i seriedjungeln. 5 galaktiska stjärnor.

PS! Ljud & Bild var på plats på galapremiären för The Mandalorian, säsong, 3 i onsdags.

Här är bilderna: