The Hunger Games

Någon gång i framtiden är USA indelat i 12 sektorer som alla styrs med järnhand av centralmakten. Som ett led i att kuva befolkningen arrangeras varje år en tvåveckors ”tävling” där två ungdomar från varje distrikt samlas och slåss mot varandra tills det bara finns en enda överlevare kvar.

Filmen bygger på första boken i en trilogi av Suzanne Collins. Vi får följa Katniss från 12:e distriktet som anmäler sig frivilligt för att hennes lillasyster ska slippa undan. Mycket av spänningen försvinner eftersom man inser med en gång att hon kommer att vinna till slut (nej, detta är ingen spolier, inser du inte det så har kan du inte ha sett många filmer).

Rent tekniskt är allt mycket lyckat, bortsett från att en del av kulisserna ser ut som just kulisser. Foto och klippning fungerar fint, med effektfullt användande av handhållen kamera, och Jennifer Lawrences skådespeleri är imponerande när hon porträtterar den bestämda och intelligenta hjältinnan.

Det finns antydningar till satir och kritik mot dagens absurda reality-TV-vardag, där snart allting är tillåtet och visas på bästa sändningstid. Stanley Tucci övertygar som den överdrivna programledaren som ställer dumma frågor och överdramatiserar allting. Det finns också fokus på den enorma skillnaden mellan den lilla privilegierade överklassen och arbetarklassen, och på hur överklassen trycker ned många av arbetarna.

Men allt lämnar en besk eftersmak, för är detta verkligen samhällskritik när filmen själv faktiskt försöker göra bra underhållning av mord och våld?

Bildkvaliteten håller inte högsta klass, med dålig färgmättnad och en del livlösa bakgrunder. Ljudspåret är desto bättre. Bonusmaterialet är rikligt och innehåller bland annat bakomfilm, intervjuer, stillbilder, trailer och ett intressant samtal med regissören.