: The Conjuring

James Wan (regi) berättar den ”sanna” historien om herr och fru Warren som är specialister på andar och exorcism. I The Conjuring råkar de ut för sitt värsta fall när (den okristliga) fembarnsfamiljen Perron flyttar in i ett gammalt hus som är fullständigt ockuperat av all ondska du kan tänka dig.

Allt börjar väldigt bra. De flesta klassiska rysarelementen finns på plats: ett gammalt skraltigt hus långt ute på landet, vid en sjö, en enorm igenspikad källare, bankande på dörrar, skrämmande dockor och clowner, en nyinflyttad familj med gulliga barn och mystiska låtsaskompisar. Sedan piffas allt upp av klockor som stannar, tavlor som trillar ner från väggarna och osynliga väsen som rycker täcket av de som sover. Härligt kusligt och mörkt – själva spänningen ligger i just det man inte kan se. En klassisk rysare och absolut inget för dem med dåliga hjärtan.

Dessvärre skolkade Wan (som också ligger bakom de spekulativa Saw-filmerna) från lektionerna på filmskolan som handlade om ”less is more”. Den sista halvan av filmen är en ändlös orgie i visuella hemskheter och djävulskap. Där ryker den femte betygsstjärnan. Titta hellre på The Orphanage (2007), den håller hela vägen.

Ljudspåret är en klass för sig – helt fantastiskt och en enorm bidragande orsak till att du studsar i soffan och gömmer dig bakom en kudde! Vi rekommenderar starkt att du skruvar fast soffan i parketten innan du sätter igång filmen. Bilden är också bra, med klar och skarp kontrast i alla mörka scener. Bara tre halvbra minidokumentärer som bonusmaterial.