Recension: The Beast in Me

I åtta säsonger höll serieskapare Howard Gordon oss på sträckbänken med den intensiva thrillerserien Homeland. Visst, mot slutet blev den lite förutsägbar, men Claire Danes var fenomenal i rollen som den traumatiserade och outtröttliga CIA-agenten.

Nu är Howard klar med en ny thrillerserie på Netflix och lyckligtvis har han fått med sig Danes på det här projektet också.

Tillsammans med den briljante Matthew Rhys (The Americans) skapar de en härligt läskig atmosfär av en ganska ordinär historia.

 

Den framgångsrika författaren Aggie Wiggs (Danes) lever ett ensamt liv i sin (något förfallna) herrgård på Long Island, New York. Det har gått sex år sedan hennes stora genombrottsroman, fyra år sedan hennes son omkom i en tragisk bilolycka och två år sedan hennes skilsmässa.

Efter sonens död, som hon klandrar en av de unga männen i den lilla staden för, har hon dragit sig tillbaka till ett eremitliknande liv präglat av självömkan, bitterhet, paranoia och rejäl skrivkramp.

Hon arbetar (till synes) på en roman om det ovanliga förhållandet mellan två domare i Högsta domstolen, men klarar knappt att hålla näsan ovanför vattenytan rent ekonomiskt och hon ljuger för sin förläggare om sina framsteg och ber om ständiga förskott.

När den gåtfulle fastighetsmagnaten Nile Jarvis (Rhys) flyttar in i grannhuset får hon ny livsglädje och kan börja skriva igen. Till en början är hon mycket irriterad på den arroganta, självsäkra besserwissern – men ju mer hon gräver i hans förflutna, desto mer växer hennes fascination. Dödade han verkligen, helt iskallt, sin fru – eller har CIA startat en häxjakt mot en oskyldig, missförstådd finanskändis?

Samspelet mellan Danes och Rhys är drivkraften i The Beast in Me och utvecklingen av deras relation är det som gör att vi fascineras av de ytterst omaka karaktärerna – som kanske har mer gemensamt än de skulle vilja.

Till Aggies stora förtret läser Nile henne som en öppen bok och ser de uppenbara motsägelserna och svagheterna i hennes livsstil, vägval och psyke – vilket hon själv förnekar bestämt. Det är i detta psykologiska spel som det verkligen slår gnistor om serien.

Till en början lutar Aggie åt att han är en cynisk mördare, men ju mer hon kommer under skinnet på ”monstret” (?), desto mer smyger sig tvivlet in.

Karaktärsskådespelaren Rhys stortrivs och är perfekt i rollen som den fräcka alfahannen med samma kaxiga självförtroende som Trump. Hans busiga blick, utmanande kroppsspråk och arroganta tonfall basunerar ut för hela världen: ”Ur vägen! Här kommer jag!” Scenen där han krossar en främlings mobiltelefon på en restaurang är obetalbar!

Nile växte upp i ett överprivilegierat hem med ”obegränsade” resurser och tror att regler bara är något som gäller för alla andra och att alla problem kan lösas med en rejäl dos cash. Men att bete sig som en skitstövel är inte nödvändigtvis samma sak som att vara mördare, och Nile är inte heller främmande för att sätta på charmen.

Danes är, om möjligt, ännu mer paranoid än hon var när hon var som ”bäst” i Homeland. Hon fumlar med blicken, darrar med läppen och tittar nervöst runt i varje hörn. För att klara sig igenom dagen knaprar Aggie piller, sover dåligt, behandlar sin ex som skit och ljuger för sin förläggare och redaktör. Så henne kan vi väl inte lita på? Samtidigt konspirerar hon med en försoffad, avdankad FBI-agent (David Lyons), som har gjort det till sitt maniska livsmål att få Jarvis bakom lås och bom.

Fotot håller oss konstant nära inpå, så att porerna i huden, det skarpa ljuset, de glittrande färgerna och sminket nästan skriker mot oss. Serien ser verkligen läcker ut och utstrålar en hög produktionsbudget, med bra driv i dramaturgin genom de episodiska kapitlen.

Med det sagt gör den en del lite simpla val ibland och har överdrivet stereotypa karaktärer som vi har sett många gånger förut. Men detta är en fascinerande, obehaglig värld som du kommer att sugas in i – trots det något oförlösta och bombastiska slutet. 5 stjärnor.

Recensionen baseras på samtliga åtta avsnitt, alla släpps på premiären den 13 november.