Recension: The 15:17 to Paris

Filmen bygger på den sanna historien om terrorattacken på snabbtåget mellan Amsterdam och Paris 21 augusti 2015, och följer de tre amerikanska hjältarna som grep in och avvärjde en katastrof.

Det var en marockan, Ayoub El Khazzani, som hade bestämt sig för att ta livet av så många tågresenärer som möjligt denna varma sommardag för tre år sedan, men tre barndomsvänner från Kalifornien ingrep. Två av dem, Skarlatos och Spencer, med militär bakgrund, fick hjälp av barndomsvännen Sadler och en medpassagerare. En oerhört dramatisk historia som Eastwood har förvandlat till en långsam, intetsägande B-film.

En av huvudorsakerna är att Eastwood, fullständigt obegripligt, har valt att anställa de verkliga personerna för att spela sig själva. Man kan säga mycket positivt om de tre, men att vara trovärdiga skådespelare tillhör definitivt inte superlativen! Maken till stelt, konstlat och direkt pinsamt skådespeleri har vi inte sett sedan skolpjäserna i aulan 1982.

Som ett gäng omogna tonåringar reser de runt i Europa på semester – utan att det tillför filmen någonting, annat än töntig och pinsam dialog. Pojkarna framställs förvånansvärt enkelspåriga och omogna, men visst, det kanske stämmer. Vad som är betydligt värre är att handlingen fullständigt saknar spänning och dialogen tycks vara hämtad direkt från ett manus av en förstaårselev på en filmskola. Hur gick det här till, Eastwood?

Det var faktiskt mer spännande att se dig prata med en tom stol! Dags för pension. 2 stjärnor.

Helt OK teknisk kvalitet. Inget bonusmaterial.