: Super 8

Gänget från The Goonies möter E.T. och får en nostalgisk Närkontakt av tredje graden med en Aliens – så sammanfattar man kontentan av Super 8. ”Producerad av Steven Spielberg” står det med stora bokstäver på omslaget, och det bygger naturligtvis upp vissa förväntningar. Men de infrias bara till hälften.

På slutet av 1970-talet i en liten klassisk amerikans småstad i Ohio möter vi grabbgänget som har stora planer på att spela en egen zombiefilm. ”Regissören” Charles är gängets obestridde ledare. Joe, som precis har förlorat sin mamma, är sminkör. Skolans skönhet Alice hyrs in för att spela den kvinnliga huvudrollen. Men inspelningen tar snabbt en helt ny vändning när gänget bevittnar en stor tågolycka – och sedan dyker militären upp och tar över.

Super 8 kännetecknas av en fantastisk tidsanda. Allt osar av 70-tal: cyklar, planscher, kläder frisyrer, leksaker. Det är tonåringarna som bär upp hela filmen, med klara referenser till regissörens och producentens barndom när de själva försökte göra film med super 8-kamera.

Som kompisfilm fungerar allt utmärkt. Däremot börjar den halta när ”E.T.” vill åka hem – och den här gången vill han inte bara ringa … Därifrån och till slutet är filmen en tämligen konventionell och trist historia som tappar mycket charm och oskyldighet. Men en fin nostalgitripp är det. Vi delar ut fyra tveksamma stjärnor.

BD-utgåvan är en proffsig produktion med ytterst bra bild och ljudkvalitet, fast ljudet är en smula för vasst. Bonusmaterialet innehåller bland annat borttagna scener, kommentatorsspår och hela 8 minidokumentärer.

Recensionen bygger på den amerikanska Blu-ray-versionen, som kan skilja sig från den skandinaviska.