Recension: Scarpetta, säsong 1

Nicole Kidman har verkligen hoppat på streamingtåget och är nu involverad i flera nya serieproduktioner varje år. Senast såg vi henne som en gåtfull healer i den sorgliga andra säsongen av Nine Perfect Strangers (Prime Video).

Förra året kunde vi se henne som blasé och rik författare i det pompösa familjedramat The Perfect Couple (Netflix), samt som en iskall CIA-chef i den betydligt mer lyckade spionthrillern Lioness, säsong 2 (SkyShowtime).

En annan titel som gjorde oss besvikna var den helt misslyckade thrillerfarsen Holland, en annan Prime Video-produktion. Men nu återvänder Kidman till Prime Video i en riktigt lovande serie: kriminalthrillern Scarpetta.

 

Deckardrottningen

Medan den manliga kriminalförfattartoppen domineras av tungviktare som John Grisham, Dan Brown, Tom Clancy, Michael Connelly och Jo Nesbø, finns det en enda obestridd drottning: Agatha Christie. Med en uppskattad försäljning på cirka 3 miljarder (!) böcker kommer ingen i närheten av den ärevördiga britten – men amerikanen Patricia Cornwell kommer faktiskt som god tvåa.

Sedan hennes debut 1990 har försäljningen passerat 120 miljoner exemplar över hela världen. 2023 kom den 27:e romanen i serien, Unnatural Death. Med sådana astronomiska försäljningssiffror är det anmärkningsvärt att en global streamingtjänst inte har kastat sig över Scarpetta-serien för länge sedan.

Den unga, ambitiösa rättsmedicinaren Kay Scarpetta (Rosy McEwen/Nicole Kidman) började sin karriär i Virginia, men flyttade så småningom med sin FBI-make Benton Wesley (Simon Baker) till Boston.

Av familjeskäl återvänder hon nu till Virginia – men nästan 30 år efter sitt första seriemordsfall väcker en ny våg av brutala mord skrämmande minnen från det förflutna …

Född att gräva i döden

Efter att Scarpetta som traumatiserad elvaåring blev vittne till det brutala mordet på sin egen pappa har hon haft en ganska så morbid relation till döden och döda människor. Som erfaren rättsmedicinsk patolog låter hon sig aldrig rubbas av brutala brottsplatser eller krävande obduktioner.

Hennes livsbejakande storasyster Dorothy (den energiska Jamie Lee Curtis, The Bear) är Kays raka motsats. Hon är hämningslös, törstig, kaotisk, emotionell och oorganiserad, rena rama virvelvinden i Kays liv. Som nybliven mamma kunde hon inte ta ansvar för sin dotter Lucy (Ariana DeBose) utan överlät alla uppfostran åt Kay.

Dorothy var mer intresserad av att flirta med sin tionde make och ge ut sin fjortonde barnbok (som har gett henne en rejäl förmögenhet). Nu har hon slagit sig till ro med den pensionerade poliskommissarien Pete Marino (Bobby Cannavale, Boardwalk Empire, Blue Jasmine).

Under en renovering bor systrarna med sina män under samma tak, tillsammans med en deprimerad Lucy som sörjer förlusten av sin fru – samtidigt som hon ständigt pratar med sin AI-avatar.

Familjeidyllen är inte direkt överdriven, och stämningen förbättras inte direkt av att Scarpetta anlitar Pete för att hjälpa henne i det nya brutala mordfallet. En okänd kvinna hittas död och ledtrådar på platsen leder till den misstänkte mördaren från för 28 år sedan. Tog de verkligen fel man 1998?

Med hjälp av modern teknik, en ihärdig Pete, fynd på kroppen och en mycket datorkunnig Lucy kommer de mördaren på spåren. Ett högteknologiskt företag som 3D-printar kroppsdelar hamnar i rampljuset och de ser nya kopplingar till 30 år tillbaka i tiden.

 

Generisk mordgåta

Liz Sarnoff (Lost, Deadwood) är serieskapare och manusförfattare, och har skrivit ett fängslande manus baserat på deckarna.

Undertecknad har inte läst någon av Cornwells romaner, men mordgåtan i TV-serien är ganska ordinär. Det som gör serien speciell (på ett positivt sätt) är dess uppenbara förkärlek för explicit bestialitet (om du är känslig för inälvor och krossade skallar är detta förmodligen inte serien för dig), samt ett härligt fängslande persongalleri.

Curtis gjorde lite av en comeback som en helt rabiat och dysfunktionell mamma i den fantastiska The Bear, och i Scarpetta är hon återigen stjärnan. En oregerlig, självcentrerad kvinna som också är den absurda ljuspunkten i familjen. Till skillnad från sin pedantiska syster tål hon inte sjukhus, lik eller avhuggna kroppsdelar.

Den alltid så stabile Cannavale är hennes klippa och ger Dorothy en känsla av sinnesro under tiden som hennes yngre syster Kay fortsätter sin maniska jakt på mördare och blodiga ledtrådar. Och den sansade Kidman är perfekt för rollen som den coola, analytiska, aningen humorlösa rättsläkaren som är fast besluten att ge offren en röst.

Dessutom kryddas serien med en extra dimension genom att vi sömlöst hoppar mellan två tidslinjer, där de unga huvudpersonernas liv smälter samman med nutiden.

Ett smart drag som fungerar exceptionellt bra, samtidigt som det ger karaktärerna mer djup och substans. Rent dramatiskt tillför det också en extra knorr till mordmysterierna.

Scarpetta var en serie som vi från början inte hade några förväntningar på alls, med tanke på att streamingplattformarna svämmar över av genomsnittlig, generisk TV-krim. Den här skiljer sig verkligen från mängden och är makabert kul att följa. 4 starka stjärnor.

Säsong 1 har premiär i morgon (11 mars). Recensionen baseras på alla åtta avsnitt.

PS! Prime Video har redan lovat oss (minst) två säsonger av Scarpetta.