Recension: Peppermint

Blodshämnd är ett återkommande tema i Hollywoods drömfabriker, där både manliga och kvinnliga vigilanter hämnar sina nära och kära. Bland de mer framgångsrika kvinnorna hittar vi Jodie Foster som (i The Brave One, 2007) löpte fullständigt amok mot männen som sköt hennes fästman. I motsatta änden av skalan hittar vi tyvärr Jennifer Garner i Peppermint.

Premissen påminner om The Brave One, både Garners man och dotter blir brutalt nermejade på öppen gata i LA av latino-maffian. Men sedan upphör likheterna, för medan Fosters karaktär var engagerande och trovärdig – och persongalleriet och handlingen också kändes övertygande, har Peppermint lövtunna karaktärsskildringar, stereotypa klichéer och en handling som är helt osannolik och har fler hål än en vällagrad schweizerost.

Att Garner kan både slåss och skjuta bevisade hon i Elektra och TV-serien Alias, och på det våldsamma planet är hon även i Peppermint, ibland, både tuff och underhållande – men hon orkar faktiskt inte på egen hand bära upp en hel film på sina späda axlar. Att den rakt igenom normala småbarnsmamman förvandlas till en enmansarmé av Rambo-format är skrattretande och inte alls trovärdigt, och än värre är att latinamerikanerna porträtteras som seriefigurer så mycket att det är helt bedrövligt. Dessutom är filmen förvånansvärt ospännande.

Okomplicerad och lättsam action kan vara hur underhållande som helst, men då måste den levereras med viss finess, intelligens och övertygelse. Här har både manusförfattare och regissör levererat en tråkig och tom actionfilm som är en riktig klyscha, som en rutten asätare lever den på andras goda idéer, men lyckas inte själv åstadkomma något på något plan. 2 blodfattiga stjärnor delar vi ut till en eldig Garner. Bättre lycka med nästa manus!

Den här Blu-ray-utgåvan har en ovanligt trist bildkvalitet, bilden är grå, blek och full av brus. Ljudspåret (DTS 5.1) är tyvärr lika oinspirerande som innehållet. Inget bonusmaterial.