Recension: House of the Dragon, säsong 2

På den tiden då Max verkade under namnet HBO Nordic och utropade sig till ”seriernas mästare” fanns det en serie som överskuggade dem alla – och inte bara på HBO, utan på alla streamingtjänster.

Ingen serie kunde mäta sig med den astronomiska framgången för det episka fantasydramat Game of Thrones, baserat på romanerna av George R.R. Martin.

Serien avslutades 2019, och naturligtvis planerades omedelbart för att bygga vidare på framgången. Sedan dess har uppföljare, prequels och spin-offs kommit och gått från planeringsstadiet – senast i april i år, då Jon Snow-serien lades ner av Max. Men en serie har redan materialiserats, nämligen prequeln House of the Dragon (2022).

Och här träffade Max mitt i prick! House of the Dragon blev den mest sedda serien någonsin på HBO:s streamingtjänster i Europa. Faktum är att serien överträffade de vansinniga tittarsiffrorna för säsong 8 av Game of Thrones.

 

Samma premiss – annan tidsålder

Serien kan inte undgå att jämföras med sin mer berömda ”storebror”, eftersom vi i praktiken får ursprungshistorien till Game of Thrones, som utspelar sig i samma miljö, plats, intrig och skandalösa familjeklaner (Targaryen, Lannister, Baratheon, Stark, Tully, Martell).

Med andra ord fortsätter den oändliga sagan om maktkamper, intriger, blodspillan, komplotter och sexorgier i de sju kungarikena i Westeros, men tidsmässigt befinner vi oss cirka 200 år före händelserna i Game of Thrones.

Medan händelsernas centrum i Game of Thrones var Daenerys Targaryens (Emilia Clarke) obevekliga kamp om järntronen, följer vi i House of the Dragon hennes förfäders korruption av maktbasen, med den efterföljande brutala början på slutet av familjen Targaryens hegemoni.

Den första säsongen kulminerade i den gamle (och halvruttne) kungen Viserys död, varefter en blodig familjefejd utspelade sig. Viserys största tragedi var att han aldrig fick någon son – ett faktum som slet sönder familjen och hotade den känsliga maktbalansen.

Hans äldsta dotter, prinsessan Rhaenyra (Emma D’Arcy), var förmodligen lovad tronen, men kungens unga änka, Alicent (Olivia Cooke), menade att kungens sista önskan var att se deras son, prins Aegon (Tom Glynn-Carney), på järntronen.

Säsongen kulminerade i en episk final, där Rhaenyras son dödades, medan Aegon kröntes till kung – och Rhaenyra, med sin make/farbror (!) Daemon (Matt Smith), och hela hennes hov flydde i exil.

Blodshämnd

Klanerna i Westeros är inte direkt kända för att vända andra kinden till när konflikter uppstår. Så inte heller denna gång.

Så snart vi möter den färgstarka familjen igen är blodshämnd, konspiration och våldsamt krig under uppsegling. Varje del av familjen söker stöd bland de många klanerna i Westeros. Men inte ens inom familjen råder det frid.

Efter sorgeperioden proklamerar Rhaenyra att hon vill hämnas mordet på sin son Luke. Avsnitt 1 har titeln ”A Son for a Son” – och vildingen Daemeon är inte svår att blidka…

Låt ”Drakarnas dans” börja!

Mindre politisk

Med kung Viserys ute ur bilden är det hans något enfaldige, narcissistiske son Aegon II som försöker styra Westeros. Han åtnjuter varken respekt från sin bror, sin mor, kungens hand, Hightower (Rhys Ifans), eller sitt äldsteråd.

Han är blond, ung och dumdristig och längtar efter att sätta sin prägel på världen och visa (dumdristig) handlingskraft. Samtidigt har han en mycket klokare bror i prins Aemond (Ewan Mitchell) – hans karaktärsfel är mer av det sadistiska, psykopatiska slaget; så är han också klädd i en kostym som påminner om andra världskriget och nazisterna.

Utan att avslöja för mycket kan vi säga att Aegon inte vill bli kontrollerad eller dikterad, och agerar därefter. När fejderna rasar inom familjegrenarna är det oundvikligt att ett krig bryter ut.

Men så är den andra säsongen också mer av en transportsträcka (åtminstone den första halvan) och därmed också mindre politiskt fascinerande än den föregående säsongen. Det finns inte lika mycket eleganta, lekfulla intriger, konspirationer och ständigt nya, smutsiga allianser. För oss tittare är avsaknaden av Viserys påtaglig.

I allmänhet erbjuder den andra säsongen en något mindre bukett av verkligt fascinerande karaktärer, samtidigt som vi introduceras för några nya som inte riktigt fastnar i våra minnen.

Damernas afton

När brunstiga män i båda lägren uppviglar till krig är det upp till de forna vännerna Rhaenyra och Alicent att undvika blodspillan. Men kan de två drottningarna lita på varandra?

Med Daemon ute i kylan blir deras relation och den dolda maktkampen mellan Alicents söner den röda tråden i säsongen. Och på vägen mot kriget flödar blod, kroppsdelar och huvuden huggs av undan för undan.

Särskilt en scen är så (ljudmässigt) bestialisk att många förmodligen kommer att känna sig äcklade och vända sig bort; men det är ju precis vad vi förväntar oss av en serie à la House of the Dragon. Vi lever i en tid där ett vanligt människoliv inte är värt ett skit, och där man inte är främmande för att hänga och/eller lemlästa någon bara för att statuera ett exempel. King’s Landing är en huvudstad som präglas av dekadens och normupplösning, där de privilegierade kan göra som de vill.

När familjefraktionerna bildar allianser och beväpnar sig till tänderna, gör Rhaenyra (som trots allt har ärvt en 80-årig fredsperiod) ett klokt uttalande som ger genklang även i vår tid med ett Europa i krig. Båda grenarna av familjen har kontroll över det ultimata vapnet, drakar, men precis som med kärnvapen kommer hon bara att använda dem som en sista utväg – eftersom ett krig mot drakar skulle vara en oåterkallelig katastrof.

House of the Dragon, säsong 2 (Foto: Max)

Enastående produktion

House of the Dragon är fortfarande en mycket värdig efterföljare till Game of Thrones-universumet, och en serie som står stadigt på egna ben – med ständiga blinkningar till framtiden.

Sagan om ringen – Maktens ringar må fortfarande inneha titeln som den dyraste TV-serien genom tiderna, men House of the Dragon ser onekligen lika påkostad ut.

De många kostymerna är detaljerade, extravaganta och överdådiga, scenografin kan ta andan ur en (om än inte lika datoranimerad som i Sagan om ringen) och specialeffekterna, särskilt alla drakscener, är mer realistiska och övertygande än någonsin tidigare.

Att se Rhaenyra, Baele, Rhaenys eller Aemond svinga sig i luften med det mäktiga ”vapnet” mellan benen är en fröjd för ögat – och underhållning av högsta klass! Vi sveps glatt med och får rysningar längs ryggraden när vi hör drakens vingslag i fjärran, och lutar oss tillbaka i skräck när den sprider död och förintelse med sina sprutande eldklot.

Sedan har vi den andra halvan av säsong 2, som huvudsakligen ägnas åt de enorma stridsscenerna, så vi har definitivt mer blodbad att se fram emot.

Mäktig underhållning

Trots avsaknaden av några nyckelkaraktärer, och lite mindre fokus på den smutsiga maktkampen och rävspelet (den här omgången är handskarna redan kastade), erbjuder House of the Dragon fortfarande enastående underhållning.

Seriens skapare Ryan Condal (Colony) har ett fast grepp om dramaturgin och ger karaktärerna tid att byggas upp. Vissa kanske tycker att det är lite för långsamt, men det är uppenbart att det bygger upp till ett kraftfullt crescendo. Längs vägen levererar filmen bitande bra dialog och skarpa karaktäriseringar.

Tyvärr har pressen bara fått tillgång till de fyra första (av åtta) avsnitten, och än så länge är vi beredda att premiera med en stensäker fyra till serien – men om den utvecklas som vi hoppas och tror, och gärna med en diabolisk Daemon som en betydligt större spelare, så kommer nog säsongen som helhet att kunna bocka av 5 stjärnor. Det kommer vi dock inte att kunna konstatera förrän den 4 augusti.

Säsong 2 av House of the Dragon kommer att ha sin globala streamingpremiär på Max den 17 juni, med avsnitt som släpps varje vecka.