: Fifty Shades of Grey

Blu-ray-recension

Fifty Shades of Gray är tyvärr precis så dålig som vi befarade. Största besvikelsen är dock att den är så otroligt tråkig.
Karakter
Drama
Fifty Shades of Grey
Annons
Annons
forfatter

Att SEX säljer är inget nytt, men i det här fallet skäms vi över publiken! Att man lyckas ”lura” så många miljoner besökare (rekord i antal förhandsbeställda biljetter) till den här enkla, förutsägbara, ologiska och trista filmen är helt bedrövligt.

Oavsett om du har läst E L James böcker eller inte (de har sålt i fler än 100 miljoner exemplar och är översatta till fler än 50 språk) så har du säkert inte missat själva essensen av Fifty Shades of Grey: Ung, oskyldig, student faller huvudstupa för en dominant rik ung man, en känslomässigt stympad miljardär som bara vill använda henne som en privat sexleksak. Naturligtvis hoppas hon att hon kan ”rädda” honom. Och visst, böckerna (och filmen) innehåller en hel del explicita sexscener.

Anastasia/Ana Steele (Dakota Johnson) är den 21-åriga mycket studieinriktade, mycket duktiga Seattle-studenten som av en slump måste hjälpa till med skoltidningen när hennes rumskamrat blir sjuk. Uppdraget är att intervjua miljardären Christian Grey (Jamie Dornan).

Tyvärr är Fifty Shades en alldeles fördummande och banal film. En Askungesaga där den oskyldiga flickan som kommer från enkla förhållanden, ”räddas” av den rike ”prinsen” som dessutom råkar vilja piska henne. Ana faller fullständigt för den självsäkre miljardären, fast egentligen blir hon bara bländad av hans enorma förmögenhet, fina bilar och spektakulära helikopterturer. Förutom det materialistiska är det tyvärr helt omöjligt att förstå varför hon faller för honom. Han är varken charmig, humoristisk, romantisk eller öm. Det enda han har att erbjuda är en vansinnigt tjock plånbok, piska/buttplug och en önskan att vilja kontrollera hennes liv från början till slut (allt från vad hon äter och gör till vem hon träffar) – om inte DET är kvinnodiskriminering så vet vi inte vad. Och glöm BDSM i det hänseendet, det är fullständigt frivilligt och ömsesidigt överenskommet. Om inte filmen lyckas med något annat så lyckas den åtminstone med att ”normalisera” BDSM.

Annons

Fifty Shades of Grey_1

När det gäller galna feministers (finns det någon annan sort?) kritik mot filmen, och dess så kallade kvinnofientliga budskap, så är den fullständig obegriplig. Allt den oskyldiga Ana är med på är 100 % frivilligt, och ju längre in i filmen vi kommer desto mer är det faktiskt hon som kontrollerar Grey. Det enda feministerna kan kritisera Fifty Shades för är att den framställer kvinnor som lättköpta offer som accepterar ”allt” så länge den utvalde är rik och frikostig.

Handlingen känns inte särskilt övertygande och är full av ologiska val och beteenden. Den grå lilla musen som ”räddas” av den rike ”hjälten” är en märklig och föga trovärdig historia. Och var i all världen har Ana växt upp? Det verkar om som kommer från en sluten bönehusmiljö från 1930-talet. Hon är oskuld, vet inte vad en buttplugg är och rodnar när någon pratar om sex. Som en ovetande liten kyckling blir hon ett lätt, men inte alls särskilt övertygande offer för den erfarne BDSM:aren Mr Grey.

Fifty Shades of Grey_4

Och varför i hela friden ska hon plötsligt bli så chockad, och förlåta honom, när han ger henne ett par rapp med skinnbältet över rumpan, när det är exakt vad han har gjort klart att han vill sedan de träffades för första gången? De har redan varit ihop i månader och ägnat sig åt ganska tuff SM ett bra tag.

Annons

Filmens höjdpunkt (ja, den är inte helt utan sådana) är utan tvekan ”kontraktsförhandlingarna” mellan Ana och Grey, där hon med bestämd min väljer bort både anal-fisting och vaginalklämmor. Här lyckas filmen få in lite förlösande humor och tar sig själv mindre högtidligt. Resten av tiden tar den sig på patetiskt stort allvar, vilket överhuvudtaget inte passar vare sig handlingen eller den klyschiga/platta dialogen. Replikerna är ofta under all kritik och så banala/pinsamma att skådespelarna måste ha skämts under inspelningen. Framför allt Dornan levererar replikerna på ett hackigt och onaturligt sätt, vilket väl bara reflekterar böckernas banala språk. Flera gånger drar vi ofrivillig på smilbanden, bland annat till mr Greys ”If I could have you, you wouldn’t be able to walk for a week!” Det fungerar säkert i en vanlig porrfilm, men i en ”seriös” spelfilm låter det inte naturligt.

Fifty Shades of Grey_9

Det största problemet är dock att filmen är mördande tråkig! Den saknar fullständigt dramaturgisk utveckling och nerv, och är bara konstant platt rakt igenom, utan vare sig höjdpunkter eller kritiska vändpunkter. Med tanke på ett sådant ”juicy” material är det faktiskt imponerande.

Rent tekniskt är detta dock en mycket elegant och strömlinjeformad produktion, inte minst ska foto och klippning ha mycket beröm. Dakota Johnson spelar bra och gör det bästa av de platta replikerna hon har tilldelats. Dornan är däremot alldeles endimensionell och har ett enda uttryck genom hela filmen – och plågas naturligtvis av en svår barndom.

Fifty Shades of Grey_3

Annons

Och apropå de så omtalade sexscenerna. Sexiga? Tja, allt känns mer konstlat än sexigt. Det är mycket möjligt att filmen är ”banbrytande” och ”historisk” i det puritanska USA, men i Europa är de många vågade sexscenerna inget annat än en axelryckning. Fransmännen har väl sådant här till uppvärmning före frukost.

Nej, behövs det inte mer än ett par nakna (små) kvinnobröst och lite krystat stönande för att få hundratusentals att strömma till de skandinaviska biosalongerna så är det dåligt ställt med sexlivet hemma i sovrummen! Fifty Shades of Grey är tyvärr inte mer värd än två stjärnor.

Fifty Shades of Grey_10 Fifty Shades of Grey_8 Fifty Shades of Grey_7 Fifty Shades of Grey_6 Fifty Shades of Grey_5
<
>

Blu-ray-skivan är en så kallad ”unseen edition” som är tre minuter längre än bioversionen, med lite mer detaljerade och förlängda sexscener. Fast om du inte vet om det så lägger du inte märke till det. På det tekniska området håller Fifty Shades däremot måttet! En gedigen bildkvalitet med gnistrande färger, knivskarpa detaljer där även mörka scener framstår som kristallklara. Ljudspåret (DTS 5.1) har en otroligt fin mixning och balans mellan dialog, musik och effekter. Dessutom får vi en mängd välgjort bonusmaterial, bland annat bakomfilm, många detaljerade stillbilder från Greys lägenhet, trailers, musikvideo, dokumentär om BDSM och intervjuer med de viktigaste inblandade i denna enorma produktion.

PS. Om du är ute efter en riktigt sexig film så ska du hellre titta på någon av de betydligt mer erotiskt laddade ”37°2 le matin”, ”Nine 1/2 Weeks”, ”Swimming Pool”, ”Jamón Jamón” eller ”Lust, Caution”.

Det är för övrigt redan klart att Fifty Shades får två uppföljare.

Annons
Fakta
  • Release: 15 juni 2015
  • Regi: Sam Taylor-Johnson
  • Med: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eloise Mumford, Marcia Gay Harden, Jennifer Ehle, Max Martini
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2015
  • Längd: 2:05
IMDB Rating

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Tor Aavatsmark

(f. 1974): Ljud & Bilds dedikerade filmrecensent och VD. Tor har arbetat på L&B sedan 2005. Under 2003–2005 ägde han och en partner ett tidningsförlag med bland annat en filmtidning i portföljen, ett intresse han har tagit med sig till L&B. Tor har en cand.polit-utbildning från UiO men känner sig väldigt hemma bakom ratten på ett medieföretag.
Annons
Annons

Läs också

I dag är det tio år sedan världens största TV-serie hade premiär.
Den danska storstjärnan har fått ytterligare en internationell mega-roll.
Strömningsjätten har tecknat ett stort avtal om innehåll med Sony Pictures.
Ännu en gång flyttas premiärerna för stora filmtitlar fram.
Serieversionen av filmsuccén levererar mer av samma sak, i ett halsbrytande men så småningom upprepande tempo.
Att 40 % av de spanska männen går på bordeller var en chockerande nyhet för oss – men bannemej om inte Álex Pina lyckas göra hejdundrande underhållning av tragedin.
April bjuder på mycket godis från strömningstjänsterna, nu kan du också titta på innehåll från nykomlingen Paramount+.
Påsken blir definitivt bättre med en riktigt bra thriller eller deckare!
Nykomlingen Paramount+ lanseras med Maisie Williams som snabbkäftad eremit som plötsligt släpps lös i det fria. Roligt, men lite oförlöst.
Disney+ bevisar att det fortfarande finns mer spännande material att förmedla från Marvels rikliga universum.
Många filmer har ”finputsats” i efterhand av missnöjda regissörer – men ingen lika omfattande som Justice League.
Den efterlängtade uppföljaren till fräscha Wonder Woman är årets största besvikelse.
En av 1980-talets stora komiker, Eddie Murphy, försöker stenhårt att återuppliva sin klassiska komedi – men åstadkommer bara en mycket mindre charmig kopia.
Uppföljaren går i samma fascinerande fotspår som första säsongen – och det är inte negativt.
New Orleans mest respekterade domare hamnar i klammeri med rättvisan.
Under årets första vårmånad får vi ljusare dagar, mindre snö och massor av spännande innehåll från strömningstjänsterna.
Tänk om det om var Sovjetunionen som hann först till månen?
Big Sky ett levande bevis på att även en av branschens mest erfarna och välrenommerade kan misslyckas.
Två personer ägnar en hel natt åt att göra sitt yttersta för att såra och förnedra sin partner. Sådant blir det filmkonst av.
Tom Hanks briljerar i sobert western-epos som har hjärtat på rätta stället.