Recension: Cold Pursuit

Cold Pursuit är nog, tyvärr, mest känd för kontroversen som följde Liam Neesons berömda intervju om hans åsikter om hämnd. Efter intervjun floppade filmen på bio i USA – vilket är synd, för den är en festafton för alla konnässörer av becksvart humor.

Filmen är en direkt remake av regissör Hans Petter Molands egen (norska) film Kraftidioten (2014) och en mycket snarlik film med samma handling, Coen-liknande karaktärer, svart humor och iskall miljö, fast allt är flyttat från de norska fjällen till Rocky Mountains i USA – dock utan att förlora den skandinaviska särprägeln.

I en liten stad utanför Salt Lake City föräras plogbilsföraren Nels Coxman (Neeson) med utmärkelsen ”Stadens hedersmedborgare”, men allt är inte rosenskimrande i hans lilla familj. Sonen försöker lura den lokala knarkmaffian och får sona med sitt liv – vilket får far i huset att ge sig ut på en oförtröttlig och synnerligen blodig jakt på hämnd.

Det blåser i bergen och vädret är kallt, och det gäller även de råbarkade invånarna. Neeson är iskall och helt utan empati och känslor när han utrotar den ena narkotihajen och -langaren efter den andra. Ibland bestialiskt, men samtidigt är allt överdrivet och så humoristiskt berättat att vi gladeligen låter oss bli underhållna av ”den ensamma ryttaren”.

Fotograf Philip Øgaard ger oss tjusiga bilder av det vackra, brutala landskapet och samtliga skådespelare gör stabila roller (Laura Dern känns dock skamlöst frånvarande) som det här gänget misfits och förlorare. Mot slutet blir manuset lite väl smart för sitt eget bästa, men den morbida humorn räcker till 4 solida stjärnor.

Bildkvaliteten är delvis godkänd, men har genomgående för mycket brus och grumligheter i mörka scener. Surroundspåret (Dolby Atmos) är stabilt. Som bonus får vi ett par utelämnade scener, intervjuer och en okej bakomfilm.