annons
annons

Recension: Bloodline, säsong 3

Waist Deep in the Big Muddy!

Mästerlig avslutning på sagan om Rayburns, en familj med fler mörka hemligheter än det finns stjärnor på himlavalvet.

Två år har gått sedan Netflix lanserade TV-serien Bloodline. En dramatisk historia som utspelas på soliga, fuktiga, svettiga Florida Keys, där familjen Rayburn driver det exklusiva familjehotellet ”Rayburn House” i vackra Islamorada.

Gammalt groll

The Rayburns är viktiga sociala stöttepelare i det lilla samhället, där sonen John (Kyle Chandler) har en hög position inom polisen och familjen får pirar uppkallade efter sig. Men det är inte alltid som idyllen återspeglar verkligheten. När den äldste sonen, och familjens svarta får, Danny (Ben Mendelsohn), återvänder till sina barndomstrakter utbryter kaos, gammalt groll kommer upp till ytan och saker och ting eskalerar bortom all kontroll. Seriens strålande första säsong kulminerar med att John tar livet av Danny.

De tre överlevande syskonen, John, den hopplösa ”lodisen” Kevin (Norbert Leo Butz) och den präktiga advokaten Megan (Linda Cardellini), måste under andra säsongen ägna all sin tid åt att dölja illgärningen – och samtidigt försöka leva med den hemska hemligheten.

Sista natten med gänget

Från början hade serieskaparna planerat ett slut efter fem eller sex säsonger, så när Netflix (i höstas) bestämde sig för att den tredje säsongen skulle bli den sista, fick manusförfattarna ändra säsong 3 radikalt – det fanns många lösa trådar som skulle knytas ihop, plus en uppsjö av konflikter och familjebedrägerier som måste pressas in på 10 timmar, vilket den här säsongen också präglas av.

 

En del av den främsta kritiken mot Bloodline har varit att allting gått alldeles för långsamt. Det är dock en smaksak, detta har varit en kvalitet som vi verkligen har uppskattat – särskilt i en tid när ”alla” filmer och TV-serier ska rivas av i ett halsbrytande tempo och där ena actionscenen avlöser den andra. Det är trevligt att se att någon vågar bygga upp en historia, och karaktärerna, långsamt. Så var det också i den utmärkta första säsongen av True Detective.

När nu all handling har klämts in i en tredje säsong måste allting av naturliga skäl gå lite fortare, och vi får verkligen en ytterst häftig – och läcker – start på säsongen, med John på desperat flykt, en villrådig Kevin och en Meg som förlorat hoppet och meningen med livet.

Waist down in the big muddy

Eftersom säsong 2 abrupt slutade med att Kevin mördade polisen Marco ligger nu plötsligt familjen Rayburn risigt till, de måste dölja ännu ett mord samtidigt som Roy Gilbert (Beau Bridges) nästlar sig in allt allt närmare familjen.

Polisen är fortfarande intresserad av Johns eventuella inblandning i hans brors död och Kevin, som numera är nykter, lyckas ännu en gång trassla till livet genom att göra ett antal uppenbart usla beslut.

Johns privatliv har gått fullständigt åt helvete, hans fru vill inte veta av honom, han söker skydd på ett smutsigt motell och lever och andas genom sitt jobb. Ändå är det John som alla vänder sig till när de har hamnat i trubbel och vill ha hjälp.

Bibliska proportioner

Serien genomsyras av tunga moraliska dilemman, gnagande tvivel och desperat ångest och förtvivlan. När en i grund och botten normal familj slits sönder på grund av ett antal dåliga/vansinniga beslut – samtidigt som det förflutna slukar framtiden och man med största självrättfärdigande motiverar med att ändamålet (att försvara/bevara familjen) helgar medlen.

Det går så långt att mamman (Sissy Spacek) jämför alla familjens prövningar med självaste Abraham och Isak, och lägger skulden för Dannys liv och problem på sin avlidne make. Detta är en del av Bloodlines kärna: alla går omkring med skygglappar och inser inte sin egen roll i det smutsiga spelet, utan skyller alltid orsaken på allt skit som händer på någon annan.

Familjen lever i en tillvaro där lögner och bedrägerier är lika vanliga och naturliga som att ta ett glas mjölk till frukost. Cynism och dubbelmoral råder och ingen är vad de utger sig för att vara. Något som Johns fru beskriver så exemplariskt i sitt första möte med The Rayburns: ”Det verkade inte som om någon av dem var uppriktigt lycklig.”

Det är just i skillnaden mellan att leva som man lär, när de goda/”normala personerna begår chockerande grymheter, som gör serien så enormt fascinerande. Ingen karaktär är endimensionell, precis som på en lök kan man skala bort lager efter lager.

Syskonskärlek

Förhållandet mellan syskonen beskrivs på ett fascinerande sätt: ett av dem tar alltid ansvar, den andra är ”förutbestämd” att vara det svarta fåret – och allt den hopplöse brodern vill ha är ett erkännande av sin storebror.

Allting är naturligtvis dramatiserat och tillspetsat, så till den milda grad att Kevins dåliga beslut närmar sig det parodiska, men det finns också massor av mänskligt drama som de flesta av oss kan nicka igenkännande till. Man får en tilldelad plats i syskonskaran, och den är man fast med – man kan inte skaka av sig det förflutna utan är fast i det.

Skådespelarkonst

Ett av Bloodlines starkaste kort är den eminenta skådespelarensemblen. Ben Mendelsohn briljerade i säsong 1 (och delvis 2) men den tredje säsongen tillhör helt klart Kyle Chandler som John. Det är den mest komplexa och inåtvända personen av dem alla som nu drivs till sitt yttersta, och Kyle Chandler porträtterar honom på ett utomordentligt nyanserat och äkta sätt. Det verkar som om han bär hela världens synder på sina axlar. Ge karl’n en Emmy!

Vår indie-favorit Chloë Sevigny får lyckligtvis betydligt mer tid på skärmen och även hennes förtappade bror Eric (Jamie McShane) är mer nyanserad i den här säsongen. Det gäller för övrigt veteranen Sissy Spacek också. Under två säsonger har hon nästan varit statist, men här får Spacek gott om tid och en möjlighet att glänsa – något hon verkligen gör.

Dessutom genomsyras serien av något av det vackraste fotot vi har sett, Jaime Renoso hittar ständigt en ny, spännande ny vinkel så att vi nästan känner oss som fönstertittare när vi observerar på den plågade familjens liv. Kontrasten mellan det azurblå havet, den klarblå himmeln och de vackra solnedgångarna skriker mot oss i det grälla grönbruna neonljuset från slitna motell och skitiga barer. Allt ackompanjeras av ett suggestivt musikspår som matchar innehållet.

Utrymme för förbättring

Det är fullt möjligt att Bloodline inte blev den publikmagnet Netflix hade hoppats på, men det känns skönt att konstatera att marknaden för TV-serier så småningom har blivit så stor att även sådana här ”smala” serier har en framtid.

Men precis som sina karaktärer är serien inte helt felfri. Efter ett tag blir det lite för mycket otroliga tragedier som drabbar familjen och några av alla hopplösa beslut känns väl långsökta. På samma gång tappar serien lite driv ungefär två tredjedelar in på säsongen, där vi plötsligt hamnar i ett domstolsdrama. Fast i det stora hela är detta petitesser. Vi kommer att sakna familjen Rayburn, som med alla svek, bedrägerier och mänskliga svagheter har gett oss gåshuds-TV från soliga Florida Keys. Bloodline är definitivt något av det bästa du kan streama hem till vardagsrummet just nu, och en självklar kandidat till Årets bästa TV-serie. 6 stjärnor.

Som vanligt levererar Netflix nästan felfri, teknisk kvalitet. Maxpoäng till bilden och nästan max till ljudet (som dock saknar lit djup).

Hela tredje säsongen av Bloodline går att strömma på Netflix.

picture1
<
>
(Foto: Tillverkare)

BETYG

Release: 27 maj 2017
Regi: Todd A. Kessler
Med: Kyle Chandler, Norbert Leo Butz, Sissy Spacek, Linda Cardellini, Beau Bridges, Chloë Sevigny
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Längd: 10:00

FILM

EXTRA

LJUD

BILD

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-