Arthur

1981 kunde vi inte undvika att älska en kolossalt charmig fylltratt som var fruktansvärt rik och bortskämd, briljant porträtterad av Dudley Moore (som spelar berusad förvånansvärt bra). I denna helt onödiga remake får vi en själlös, ointelligent och charmlös Russel Brand.

Historien är i stort sett densamma, Arthur är en väldigt bortskämd, stormrik arvinge som ägnar dagarna åt vin, kvinnor och sång. Men modern är trött på den odräglige sonen och tvingar honom att välja mellan ett liv tillsammans med präktiga Jennifer Garner och ett liv utan pengar. Utan pengar kan naturligtvis inte Arthur leva, men allt krånglar till sig när han förälskar sig upp över öronen i en fattig konstnär!

Även om handlingen är en smula uppiffad för att passa vår tid så känns den hopplöst gammalmodig och ytterst lite trovärdig. Arthur framstår som en dinosaurie från en annan tid och Helen Mirren (som är den enda som gör en godkänd insats) som nanny till en fyrtioåring känns alldeles för korkat. Det största problemet är dock att de har gjort Arthur till en regelrätt idiot som varken kan läsa eller koka vatten, och när dessutom Russel Brand inte spelar särskilt övertygande som fyllo, utan snarare känns som om han har något slags syndrom och är mindre mentalt bemedlad, faller allting platt och blir trist – och alldeles för långt! Två stjärnor.

Mycket tillfredsställande bildkvalitet och ett väldigt bra ljudspår. Extramaterialet är bloopers, borttagna scener och ”roliga” intervjuer med Brand och regissören.