Agent Carter är skapad av Christopher Markus och Stephen McFeely som bland annat har skrevet manus till Captain America: The First Avenger (2011) och Captain America: The Winter Soldier (2014). Handlingen börjar direkt efter Andra världskriget när Captain America, Peggy Carters (Hayley Atwell) stora kärlek, förmodas ha dött. Peggy anställs som sekreterare på SST (Strategic Scientific Reserve) där hon får ta hand om enkla uppgifter och förbises som viktig resurs eftersom hon är kvinna. När Howard Stark (Dominic Cooper) anklagas för förräderi rekryteras hon i all hemlighet för att rentvå hans namn med hjälp av butlern Edwin Jarvis (James D’Arcy).

Christopher Markus och Stephen McFeely har verkligen haft en bra idé och de bästa avsikter när de har skapat den här serien. Att göra en historia om en kvinnlig dubbelagent i efterkrigstidens New York, med en blandning av Marvel-världens element och kalla kriget, är strålande. Agent Carter är tveklöst både underhållande och välproducerad, med en elegant tidsanda och finurliga undertoner. Problemet är att serien verkar lite billig och alltför lättsmält på grund av ett par berättarfriheter som underskattar publiken. Naturligtvis är detta bara ren underhållning, men man får en känsla av att hela produktionen är hopslängd på väl kort tid. Inspelningen präglas av enkelt studioarbete med överdriven bildredigering, vilket luktar skrikig reklamfilm utan större djup.

Dessutom får man inte lära känna rollfigurerna tillräckligt bra och de är bitvis överdrivna och har tendenser till överspel. Vackra Hayley Atwell gör visserligen en fin roll som den tuffa Peggy Carter, men man får inte komma henne tillräckligt nära och bristen på empati försvagar seriens emotionella effekt.

Vi kan dock ändå sammanfatta med att detta är helt okej underhållning inom genren och möjligheten till en bättre uppföljare bör absolut finnas inom räckhåll. Med viss tvekan sträcker vi oss till fyra stjärnor.

Agent Carten går att strömma från Netflix nu och den tekniska kvaliteten är som förväntat hög, även om bilden har en tendens att bli för gräll och har en känsla av ”för mycket vaselin på linsen”. Ljudet är också bra, men blir i perioder för våldsamt. Slutsatsen blir att både bilden och ljudet är uppskruvat ett par snäpp för att kompensera för bristen på kvalitet i den tekniska delen av produktionen.

<

►

>