TEST: Circle Labs A200

Förra årets reportageresa till Audio Video Show 2025 i Warszawa var på många sätt en ögonöppnare, och i många fall också en fröjd för öronen. Hifi-mässan, som var fördelad på tre arenor i staden, är Europas näst största. Och det är inte säkert att det dröjer så länge tills den är den största.

De flesta internationella företagen var på plats och föga överraskande fanns det många polska hifi-tillverkare, som huvudsakligen säljer sina produkter på den inhemska marknaden och nästan inte har någon export.

Circle Labs är ett av många nya polska märken som sysslar med hifi. Vårt första möte med Circle Labs och dess grundare Krzysztof Wilczyński och Krzysztof Lichoń var på – du gissade rätt – Audio Video Show förra året.

De två grundarna spelade på förförstärkaren P300, effektförstärkaren M200 och den integrerade förstärkaren A200, och de växlade mellan Dynaudio-högtalare i Confidence- och Contour-serien. Som vi känner väl sedan tidigare. Det lät uppseendeväckande bra, även i ett stort rum på nationalstadion utanför stadens pulserande centrum.

Circle Labs A200

Historien om Krzysztof och Krzysztof är inte så olik många andra hifi-företags historia. Från början gör de egentligen något annat, bland annat utvecklar och producerar mätinstrument för forskning, men förenas också av sin gemensamma passion för musik och hifi.

Circle Labs förstärkare är alltså konstruerad av två personer som vet vad de sysslar med, och kvalitetsintrycket som den integrerade A200 inger är fullt i klass med all annan highend vi har testat. En 15 mm tjock glasplatta med svart lack på baksidan täcker den minimalistiska fronten, med lysdioder som visar vald ingång och volym.

Vänder man på förstärkaren hittar man fem analoga linjeingångar och en balanserad, samt ett par utgångar för effektförstärkare eller subwoofer. Det är allt. Ingen streaming, DAC eller skivspelaringång. Två par solida kabelterminaler från WBT antyder att Krzysztof och Krzysztof har tänkt på varje detalj.

Transistorer och rör

På insidan är den byggd som en hybridförstärkare, med JFET:ar kopplade i en push-pull-konfiguration i utgångssteget och två ECC88-vakuumrör i förförstärkardelen. Det är ingen ovanlig lösning, vi har sett samma sak från McIntosh och andra mer välkända tillverkare – och Luxman gjorde samma sak för 50 år sedan. Så det är ingen ny idé.

Men det är en god idé. När det görs rätt kan man få ett jämnare och lite mjukare ljud ur förstärkaren, utan att behöva kompromissa med effekten.

Som här är specad till 120 watt per kanal i 8 ohm och 200 watt i 4 ohm. En massiv kondensatorbank på 200 000 µF vittnar om rikliga strömreserver, och under vårt test var det inget som tydde på att det saknades muskler.

Eller som Geir förundrat anmärkte när vi satt och lyssnade på A200 tillsammans med KLH Model Seven:

– Jag var säker på att den hade mycket högre effekt.

Precis. Den låter extremt potent, och även om vår Hegel H600, som kostar en hel del mer, är ännu kraftfullare så upplevde vi aldrig att förstärkaren saknade effekt – inte ens jämfört med H600.

De små rören kan skymtas under gallret när förstärkaren är påslagen, men vad man inte ser är två knappbatterier som sitter bredvid varje rör. Deras uppgift är att matcha bias-strömmen till rören, det är allt.

Silkeslent ljud med muskler

Med förstärkaren kopplad till Model Seven i ena änden och en Hegel D50 DAC som mellanled till en HiFi Rose RS451 i andra änden, var det bara att vänta på att reläerna skulle slå på förstärkaren när rören var uppvärmda. Efter en kort halvminut hördes ett dämpat klick, och lysdioderna slutade blinka. Man hör reläerna när man byter ingång också, och om man vrider på volymkontrollen kan man höra små klickljud.

Volym-potentiometern är byggd med transistorer från Khozmo – som också tillverkar sina egna förstärkare, med reläer och en tolerans på 0,1 %.

Displayen kan dimmas och släckas med den enkla fjärrkontrollen som följer med, och musiken kan tystas från soffan.

Mycket av vårt test av KLH Model Seven-högtalarna gjordes med vår referensförstärkare från Hegel, H600. Som har gott om kraft för även de mest tungdrivna högtalare. Den sparkar liv i tröga högtalare och styr dem med järnhand. Med 303 (!) watt ombord och en massiv strömförsörjning hissar även de mest envisa högtalarna vit flagg när H600 kopplas in.

Därför var det inte så konstigt att både Geir och jag blev lika förvånade över att A200 inte verkade ha några mindervärdeskomplex när den ersatte H600. Visst, H600 hade bättre kontroll över de 13 tum stora baselementen när man spelade riktigt högt. Men med Rage Against The Machine var det inte lätt att märka någon skillnad på kontrollen när A200 kopplades in.

Circle Labs-förstärkaren skapade en aning djupare ljudbild än H600. Harry Belafontes Jamaica Farewell från 1959 lät öppnare och hade mer luft i toppen när A200 styrde showen. Hegel-förstärkarens skarpa fokus ersattes av ett mjukare med A200, vilket gav sångrösten en lätt touch av värme.

Samma sak upprepades i Kari Bremnes vackra Det Kunne Skjedd. Pianot lät mäktigt djupt och klangrikt, det verkade som om det fanns fler färger i klangen med A200, åtminstone varmare färger. Rösten var silkeslen och ljudbilden lite smalare, men återigen lite djupare än med H600.

Med Circle A200 kopplad till vår referens-tvåvägshögtalare, Dynaudio Contour Black Edition, lät mässingsblåset i Amundsen & Cos Lill i Utsiktsveien 16a tätt och varmt, med en tjusig bottenklang. Pianotonerna lät nästan blöta, så mjuka var de, och ljudbilden kändes som en varm kram. Black Edition är öppnare och mer korrekta än Model Seven och med dem var det ännu tydligare åt vilket håll klangen från A200 drar.

Keith Jarretts – eller Jan Gunnar Hoffs – piano lät varmare med Circle A200 än med Hegel H600, på samma gång lyckades förstärkaren lyfta den lägsta oktaven på ett exemplariskt sätt i de mellanstora stativhögtalarna.

Att jämföra med Hegel H400, eller Yamaha A-S3200 för den delen, är mer närliggande än med H600. Som kostar en hel del mer än A200. Precis som H600 har H400 bättre dynamisk kontrast, men levererar inte samma lättflytande och luftiga klang som A200. Yamaha-förstärkaren kommer faktiskt närmare A200 både när det gäller prestanda och klang, och den kostar mindre och har ett lysande MM/MC-phonosteg.

Jämför man A-S3200 med Circle AS200 så är gitarren mer fokuserad och sången mer öppen i Ambles Lonely Island när Yamaha-förstärkaren är inkopplad, men A200 levererar en djupare ljudbild som är aningen mörkare. Båda låter sagolikt bra, bara olika, så i slutändan handlar allt om vad man gillar.

Tiden vi tillbringade tillsammans med förstärkaren från Circle Labs har varit givande och lärorik. Att polsk hifi är något att räkna med visste vi redan. Det har märken som Ferrum Audio, Unitra, Pylon, Lampizator, J.SIkora och Gigawatt, bland många andra, redan bevisat. Nu kan vi lägga till Circle Labs till listan över spännande polska hifi-tillverkare som är väl värda att följa.

Slutsats

Circle Labs A200, en hybridförstärkare med JFET-transistorer och ECC88-vakuumrör, lämnar 120 watt per kanal och har en djup, varm ljudbild med silkeslen röståtergivning. Den är en intressant utmanare till både billigare och dyrare förstärkare som Yamaha A-S3200 och Hegel H600, och har en unik karaktär med en silkeslen klang i en öppen och luftig ljudbild. A200 är en välgjord och gedigen konstruktion som ser mycket dyrare ut än den är, och om den matchas med rätt högtalare kan den ge dig makalösa och minnesvärda musikupplevelser. Rekommenderas varmt.