Recension: Wake Up Dead Man – A Knives Out Mystery

Som tur var visade det sig att Daniel Craig kunde få en verkligt blomstrande skådespelarkarriär efter sitt Bond-avslut!

Satt du, precis som vi, där, något chockad, i biografen och bevittnade den eviga superspionen James Bonds (Daniel Craig) hädanfärd i slutet av No Time to Die; och undrade sedan vad Craig skulle ägna sina dagar åt?

Vi fick faktiskt en tydlig ledtråd om det redan 2019, med Rian Johnsons Knives Out. Här porträtterade Craig en välutbildad, vältalig, sofistikerad och briljant intelligent privatdetektiv med en djup sydstatsdialekt. Tillsammans med den eldiga Ana de Armas blev filmen en megasuccé – och en ny franchise var född.

Sedan tog Netflix över hela konceptet och lanserade den mycket underhållande uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery 2022, där Craig återigen spelade den briljante utredaren Benoit Blanc, en sorts oäkting till Sherlock Holmes och Hercule Poirot – och återigen gjorde han det med bravur!

 

Nytt mysterium – ny ensemble

Bortsett från Blanc möter vi en helt ny ensemble i vad som faktiskt är en helt fristående film, så det är definitivt inte nödvändigt att ha sett de två tidigare filmerna för att komma in i historien. Men om du inte har sett dem ännu är filmerna mycket rekommenderade.

Rian Johnson återvänder som regissör och manusförfattare, och tar oss den här gången med på en mörk resa med moderna förförare, blind tro, sociala mediers förbannelse, gammalt groll och arvsynd. Allt elegant inpackat i en vintage-deckare av yppersta sort, toppat av ett team stjärnskådespelare.

I andra akten av Netflix-opuset The Crown introducerades vi för den unge, lovande skådespelaren Josh O’Connor. Där porträtterade han den osäkra prins Charles med bravur och fick med subtil teknik fram tronarvingens hela komplexa känsloregister.

I Wake Up Dead Man möter vi återigen den begåvade O’Connor, den här gången som en ung präst med ett (ibland) eldigt temperament. Efter en våldsam incident i boxningsringen söker den unge Jud andliga svar och ägnar sig åt religiösa studier. Men när han slår ner en av diakonerna beordras han till den lilla församlingen ”Our Lady of Perpetual Fortitude” i den lilla New York-staden Chimney Rock.

Karismatisk predikant

I den gotiska, Disneyland-liknande kyrkan regerar den inspirerande och förföriske monsignor Jefferson Wicks (Josh Brolin). Wicks är av den gammaltestamentliga skolan och föraktar ”modern” kristendom där allt ska vara förskönat och accepterat.

I hans värld är ensamstående mödrar skökor, homosexuella är syndare och människor som väljer det bästa från Bibeln (minsta motståndets väg) har ingen plats i hans kyrka. Skam och ånger har en central plats i hans predikningar, där han sprider rädsla bland sina kyrkobesökare. Trumps prästerliga lakejer hade applåderat. I Jud ser Wicks en ung, svag och foglig person – och det skär sig också mellan dem från dag ett.

När den karismatiske Wicks faller död ner på kyrkgolvet är det Jud som omedelbart väcker polischef Geraldine Scotts (Mila Kunis) intresse. Men i ett till synes omöjligt och olösligt fall behöver Scott expertis utifrån.

Först efter fyrtio minuters speltid träder fyrverkeriet Blanc in i manegen – men då startar också showen!

Utsökt ensemble

Johnson har fått ihop en fantastisk och spännande ensemble av skådespelare som porträtterar den hårda kärnan i Wicks brokiga församling. De flesta andra besökare har blivit bortskrämda efter den första sessionen, antingen genom att bli förolämpade eller oförmögna att förstå hans beskrivning av sin mor som en horande sköka.

Vi möter den noggranna advokaten Vera (Kerry Washington), som har en komplicerad relation med sin adoptivbror, och den enkla youtubern Cy (Daryl McCormack). I den lilla staden finns också en misslyckad sci-fi-författare, Lee (Andrew Scott, Ripley), som drömmer om en ny bästsäljare, samt den eländige distriktsläkaren Nat (Jeremy Renner) som inte kan komma på fötter igen efter att hans fru dumpat honom. Kyrkans största privata donator är den unga cellisten Simone (Cailee Spaeny), som hoppas på frälsning efter en olycka.

Navet kring vilket historien snurrar är kyrkans primus motor, Martha (Glenn Close). Hon har varit med i kyrkan sedan Wicks farfar grundade den och känner till alla dess (och Wicks-familjens) hemligheter. En tuff dam av den gamla skolan som har ett gott öga till kyrkans vaktmästare, den torrlagda alkoholisten Sam (Thomas H. Church).

Mitt i denna sammansvetsade och slutna grupp släpps Blanc lös, för att blotta dem, avslöja deras innersta hemligheter – och fånga en (?) mördare. Och gode Benoit Blanc är sannerligen inte någon troende person, utan en som dyrkar vetenskapens altare.

Mörkare

Den tredje filmen är inte lika lättsam och tidvis listig i sin humor som sina föregångare. Med det sagt har Johnson återigen skrivit ett utmärkt manus, som exemplariskt blandar mänskligt drama med skarp humor och en vinklad blick på det okända.

Undertonen är mer dyster när han tar upp det inneboende onda, begäret och mänsklighetens depraverade lustar. Samtidigt är rollfigurerna unika individer med mänskliga svagheter, brister och hemligheter.

Brolin är fenomenal som den arge, oförlåtande pastorn – som är fast besluten att piska sin församling lydig. Hans inre krets av färgstarka kyrkobesökare sitter som lydiga lamm och accepterar sina straff.

Men den bittra humorn är definitivt närvarande, i allt från Renners ynkliga utseende, som låter sig mobbas av det svagare könet, till en busig Brolin som i detalj förklarar alla sätt han har onanerat på i sin veckovisa bikt.

Mannen som dirigerar allt är en underbar Craig, som balanserar fint på gränsen till parodisk när han briljerar i rollen som den världsvane, allvetande detektiven. Men den som gör störst intryck är Glenn Close i en så stark roll att vi inte kan minnas att vi sett något liknande från henne på årtionden. Hon lyser, skrämmer och imponerar som den plågade personen med massor av inre oro och känslor.

Den enda karaktären som tyvärr inte får chansen att glänsa är en alltför anonym Kunis i rollen som polischef, hennes roll borde regissör Johnson ha utnyttjat mycket mer.

En utmärkt mordgåta

Naturligtvis finns det många som både ville och hade möjlighet att döda Wick, och Johnson blandar igenkännlig Agatha Christie med klassiska deckare och kryddar det hela med modern teknik och eleganta inslag av gnagande tvivel. För kan en riktig hetlevrad prästlärling vara oskyldig?

Han bygger upp sitt intrikata mysterium bit för bit, där ingenting är överflödigt eller lämnas åt slumpen. Och när klimax kommer och allt avslöjas, känner man sig inte lurad.

De många trådarna som till sist knyter ihop mordgåtan kommer som pärlor på ett snöre och är långt mer intelligenta än en genomsnittlig Agatha Christie-deckare.

När man dessutom får se en så fascinerande ensemble av karaktärer finns det ingen tvekan om vad betyget blir. Fem lysande stjärnor till Blanc & Co – det här underhållande och extremt beroendeframkallande gänget tar vi mer än gärna fler rundor med.

Global Netflix-premiär var den 12 december.