TEST: Sonus faber Concertino G4

När Franco Serblin startade Sonus faber 1983 gjorde han tvåvägs stativhögtalare. Länge. Små högtalare som Parva och Minima blev synonyma med Sonus faber, som är nästan lika kopplade till konceptet kompakta tvåvägshögtalare som Porsche är till boxermotorer.

Den lilla fabriken i Arcugnano, inte så långt från urvackra Venedig, har trots ägarbyten och förändringar varit trogen grundarens ursprungliga konstruktioner, och Heritage-serien speglar i dag företagets förflutna. Sedan 1983 har företaget vuxit i både storlek och distribution.

De små högtalarna har alltså hängt med sedan starten, och den lilla Minima Amator och den större Electa Amator är nu inne på sin andra respektive tredje generation.

Båda tillhör Sonus fabers Heritage-serie och det gör även nya Concertino G4. Som har blivit en betydligt mer påkostad högtalare än originalet för 30 år sedan.

Den senaste generationen Concertino – som alltså heter G4 – tornar inte upp sig i rummet. Inte ens på stativen som Sonus faber levererar som extrautrustning. Med en höjd på lite drygt 30 cm och ett djup på knappt 30 cm är de tillräckligt små för att få plats på en bänk eller hylla. Fast jag skulle nog rekommendera stativ – inte nödvändigtvis från Sonus faber, även om de ser bäst ut på dem. Men till exempel stativ från Atacama, som vi har fina erfarenheter av.

Det senare kan även sägas om Sonus fabers små högtalare. Från de pyttesmå i Lumina-serien, till Heritage- och Homage-serien, med sexsiffriga priser och motsvarande påkostade konstruktioner – och utföranden. Sonu faber har en unik förmåga att få ut mycket ur små kabinett och det gäller även Concertino G4.

Maestro

De små högtalarna ställer inte direkt upp i budgetklassen. Det gjorde i och för sig inte originalet heller. Men om man tittar på hur Concertino G4 är byggd så blir priset lättare att förstå.

Sidopanelerna är gjorda av äkta valnöt och fastskruvade i ett trapetsformat kabinett som är klätt med växtbaserat konstläder från italienska Ohoskin. Som ser ut som läder. Mässingsfärgade knappar med Sf-loggan täcker sidopanelernas skruvhål och konstlädret sträcker sig till baksidan. Där sitter ett par guldpläterade biwire-skruvterminaler och en basreflexport med en mynning i valnöt.

De första 300 paren levereras i en så kallad Maestro-utgåva och har en mässingsplakett på sidan som visar vilket nummer i serien just det paret Concertino G4 är. Vår Maestro-version var nummer 265.

Maestro-utgåvan levereras för övrigt med en numrerad och signerad litografi av ett par Concertino G4, där man kan skymta insidan av högtalaren.

Det tekniska

Den vanliga utgåvan levereras utan litografi och mässingsplaketter, vilket man sparar ett par tusenlappar på.

I övrigt är de likadana. Båda är bestyckade med Sonus fabers DAD-diskant (Damped Apex Dome) med ett vävt 28-millimeters silkesmembran som sträcker sig upp till 25 kHz. Sonus fabers fassynkroniserade delningsfilter delar vid 1 700 Hz. Där tar en 13,3-centimeters mellanregisterbas med ett pappersfibermembran över och når ner till 60 Hz, enligt Sonus faber.

Under konstlädret och valnötsplattorna döljer sig ett kabinett av kork, format som ett C med diffusorer på insidan. Som ska göra att det inte behövs något dämpmaterial.

Sonus faber har använt kork tidigare, bland annat är det vita mellanregisterelementet i Sonetto G2-serien monterat framför ett inre kabinett av kork.

Fullvuxen ljudbild och fylligt ljud

De är inte det minsta konstigt om man är skeptisk till en så liten högtalare som Concertino G4. De flesta förväntar sig nog att begränsningarna ska vara tydligt hörbara. Som de till exempel är i ett par Rogers LS 3/5A och andra små högtalare.

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag packade upp högtalarna. Det lilla baselementet i ett kabinett som inte är större än en skokartong kommer att behöva kämpa mot fysikens lagar, och en känslighet på låga 85 dB innebar att jag bara kunde glömma att koppla in en liten WiiM Amp.

Att högtalarna ens skulle kunna nå ner till 60 Hz var svårt att tro. Men ibland är det helt okej att ha fel. Jag märkte det redan första dagen. Då handlade det mest om att spela in högtalarna, så en riktigt lång spellista på Tidal fick streama genom en TEAC UD-701N. Och redan då märkte jag att Concertino G4 hade en del egenskaper som är sällsynta i så små högtalare.

Den mest märkbara begränsningen är förstås avsaknaden av djupbas. En begränsning som de delar med alla stativhögtalare, så det är därför mest ett konstaterande, ingen kritik.

Högtalarna klarar sig fint med komplex jazz, där Christian McBrides kontrabas – i Live At the Village Vanguard – utmanar det lilla baselementet. Som lekande följer fingrarna på strängarna och inte under några omständigheter verkar tappa orken när man spelar högt. Tvärtom.

Visst, det finns förstås gränser för hur mycket ett par 13-centimeters baselement kan massera magmusklerna, men både kontrabas och slagverk har en övertygande tyngd i basen.

Japanen Yosi Horikawa specialiserar sig på att skapa musik med inspelningar som han har gjort i naturen. Eller i en miljö där det finns naturliga ljud som man inte förknippar med musik. Som hemma i köket. På albumet Spaces finns ett rikt djurliv, blandat med Horikawas sampling av olika instrument.

Det är en speciell upplevelse, men ljudkvaliteten är hög och i exempelvis Fluid sätts samplingen ihop till en verkligt drivande låt med japanska instrument och slagverk.

Utan ansträngning släpps de minsta detaljerna i den komplexa ljudbilden fram, och med en förstärkare som har kontroll över de relativt tungdrivna högtalarna får man också ut bra basdynamik ur en så liten membranyta. Horikawas Longing, till exempel, har en tung basrytm i början som blir mer komplex efter några takter. Små högtalare har svårt för komplexiteten, särskilt när de ombeds spela högt, men de små Concertino G4 hänger kontrollerat med i de samplade basrytmerna.

Klangbalansen är behagligt varm. Den passar perfekt för Helge Lien trios Revisited, till exempel. I Liten Jazzballong låter pianot fylligt och det finns gott om klangdjup. Trumvisparna är tydligt fokuserade på trumskinnen i en ljudbild som vida överstiger högtalarnas ringa storlek. Ovan nämnda Rogers-högtalare skulle lätt ha klarat både pianot och trumvisparna lika snyggt, men inte lyckats få fram samma djup i klangen. Framför allt inte i basen.

Med musik från mycket närmare Sonus fabers hemvist, som Vivaldis cellokonsert RV 398 i C-dur, glänser det om de små högtalarnas spelglädje. Klangen från Rostropovitjs cello vibrerar i rummet. Även om högtalarna inte är lika transparenta som ett par Dynaudio Contour 20 Black Edition, eller Sonus fabers egna Electa Amator III, hör man tydligt de små nyanserna i Rostropovitjs tolkning av exempelvis largo-satsen.

I Chappell Roans hit The Subway är sången överbearbetad och ett exempel på hur det tyvärr är ställt med många moderna popinspelningar. Men högtalarna får enkelt fram skillnaderna i de många vokalharmonierna och avslöjar faktiskt hur j-vla lite musikbranschen bryr sig om ljudkvalitet nuförtiden.

Då står det bättre till med Alison Krauss Looks Like The End Of The Road. Här är sången både varm och välfokuserad och harmonierna kommer fram vackert i ljudbilden. Det hörs även på fiolen och inte minst på dobrogitarren som är skarp och djup på samma gång.

Slutsats

Sonus fabers små Concertino G4 är inte högtalare som passar alla. De är bättre på Krauss och Vivaldi än de är på Kvelertak och Vader, för då kommer deras kvaliteter mer till sin rätt. Massivt gitarrös och dubbla baskaggar är alltså inte favoritmusiken, men det är förvånande hur lätt de ändå är med på noterna. Även när det går fort undan och spelas högt. Om de ställs inte alltför långt från bakväggen och får en potent förstärkare så kommer de verkligen att glänsa. Då får man en större ljudbild med en högre grad av öppenhet och sammanhållning än från många andra stativhögtalare vi har testat. Sonus faber Concertino G4 levererar highend-ljud i ett litet format, vilket passar perfekt i en miljö där det finns begränsat med plats för bra ljud.