Recension: Play Dirty

Shane Black är inte direkt känd för att regissera subtila och nedtonade filmer – hans signum är snabba, skjutglada och överdrivna over-the-top-actionfilmer. Med filmer som Kiss Kiss Bang Bang och The Nice Guys har Pennsylvania-bon flera solida underhållningsverk på sitt samvete. Mest produktiv har han varit som manusförfattare, bland annat med klassikern Dödligt vapen.

Under Prime Videos paraply verkar han nästan ha fått en nästan obegränsad budget och spenderat det mesta på fantasifulla explosioner, vrålande biljakter och tågurspårningar. Tyvärr har han helt glömt bort att skriva något som ens liknar en trovärdig och sammanhängande historia.

Play Dirty är baserad på bokserien ”Parker”, skriven av den amerikanske författaren Donald E. Westlake. Författaren har publicerat totalt 24 romaner om karaktären Parker, varav den sista (Play Dirty) kom ut 2008. Parker är en ensamvarg och superrånare som specialiserat sig på spektakulära rån med hög avkastning. Om du tycker att detta låter bekant så beror det på att han faktiskt har filmatiserats sex gånger tidigare, bland annat med Robert Duvall (The Outfit), Mel Gibson (Payback) och Jason Statham (Parker).

 

I Wahlbergs skepnad är han tuffare än de tuffaste, en skarpskytt av rang och en kvicktänkt, kompromisslös enstöring.

När ett rån mot en travbana går fullständigt åt skogen tvingas Parker förändra sitt liv. Till rånet hade de rekryterat en ny, eldig ung kvinna, Zen (Rosa Salazar). Enda problemet är att hon förråder hela gänget och sticker med bytet. Parker lovar en av änkorna hämnd och att bytet ska återlämnas. Men då visar det sig att Zen och hennes allierade har planerat århundradets rån, med reliker från ett gammalt skepp (värderade till över en miljard dollar) som byte. Frestelsen blir för stor och principerna får (åtminstone för tillfället) ge vika.

Som om nya förbrytarpartner inte var tillräckligt krävande för Parker så utmanas han också av den största New York-maffian, ledd av den hänsynslösa Lozini (Tony Shalhoub, The Marvelous Mrs. Maisel). Han har tidigare ”kommit överens” med dem om att han ska hålla sig borta från New York. Men eftersom skatten förvaras i självaste FN-byggnaden blir läget lite av en gordisk knut…

Handlingen i sig är ren nonsens, men Wahlberg är lika solid som alltid i rollen som alfahannen med den största käften, de största bicepsen och den tuffaste, mest stoiska attityden. Detta är en arketypisk karaktär som han har porträtterat dussintals gånger på film. Och visst är det kul att se honom slåss, skjuta och prata sig ur den ena hopplösa situationen efter den andra. Tillsammans med den härligt sarkastiske Grofield (LaKeith Stanfield) är de ett dynamiskt och charmigt skurkpar.

 

Men Black har bestämt sig för att less-is-more-principen är helt föråldrad och vräker på med den ena mer halsbrytande actionscenen efter den andra, tills vi till slut tappar räkningen på hur många (högst osannolika) knipor Parker & Co lyckas ta sig ur. Vi får vara med om en dramatisk utveckling som spretar åt alla håll när alla försöker (dubbel)lura alla andra, så i slutändan bryr vi oss inte om vem som får skatten. Det är sällan ett gott tecken när förvåning förvandlas till likgiltighet.

Flera av birollerna haltar, medan andra (som duon Gretchen Mol och Keegan-Michael Key) är barnsligt underhållande. Sammantaget drar Play Dirty lite för mycket åt infantil komedi, vilket inte alltid harmonierar särskilt väl med den mer våldsamma och seriösa delen av handlingen. Dessutom blir vissa parallellhandlingar hängande i luften.

Sammantaget är detta en (nästan) acceptabel action-verklighetsflykt på två timmar, men den här filmen kunde ha varit mycket bättre med ett stramare och mer fokuserat manus. 3 mediokra stjärnor.

Streamingpremiär på Prime Video är 1 oktober. Passar bäst en sen (våt?) fredagskväll.