Enkelhet framför effekt

1970-talet ses som en guldålder för Hi-Fi-industrin. Babyboomgenerationen hade vuxit upp, de hade pengar på fickan och en omättlig aptit på rockmusik. Och efter en säng, ihopsnickrad av spånskivor och ölbackar, var en Hi-Fi-anläggning den viktigaste investeringen till den första lägenheten.

De stora aktörerna var japanska elektronikjättar som Pioneer, Kenwood, Sony och Sansui. Och det viktigaste måttet var watt! På 1970-talet utspelade sig ett hårt effektkrig där tillverkarna kämpade om att leverera mest möjliga uteffekt för pengarna.

Men 1976 gick Pioneer mot strömmen med effektförstärkaren M-22. Trots sitt hårda och knivskarpa, minimalistiska yttre levererade Pioneer M-22 blygsamma 30 watt per kanal. Det var ett medvetet filosofiskt ställningstagande. En signal om att äkta kvalitet inte mäts i råstyrka, utan i renhet.

Vändningen berodde inte på bristande teknologiska muskler. Pioneer var själva en aktiv deltagare i wattkriget och hade 1974 satt en ny standard med sin SX-1010-receiver på 100 watt per kanal. Och det hör också till bilden att samma Pioneer satte effektmässig trumf med monsterreceivern SX-1980 på hela 270 watt per kanal. Men det är en annan historia…

Lanseringen av Pioneer M-22 1976 betraktades som ett djärvt drag. M-22 var kronjuvelen i den nya ”Series 20”, som man idag skulle ha betecknat som high end.

Med sina 30 watt verkade Pioneer M-22 på papperet som ett steg tillbaka. Men tvärtom var det en kraftdemonstration. M-22:s utmärkande drag var dess kompromisslösa, rena klass A-kretsdesign.

Pioneer gjorde till och med en stor sak av att berätta att om M-22 hade byggts som en mer konventionell klass B-förstärkare, skulle uteffekten ha varit 2 x 150 watt – men med ”medelmåttig distorsion”.

Budskapet var tydligt: Vi kan lätt vinna det spel som alla andra spelar, men vi väljer att sträva efter ett högre mål. M-22 var inte avsedd för massmarknaden, utan för ”seriösa lyssnare” som värderade ren ljudåtergivning högre än rå kraft.

Form följer funktion

Pioneer M-22:s design är lika kompromisslös som dess ljud. Och när man väl har sett den glömmer man den inte. M-22 bröt radikalt med 1970-talets förstärkardesign med träkabinett och blanka aluminiumplåtar. Istället valde Pioneer en minimalistisk, industriell design där de ingenjörsmässiga principerna är omedelbart synliga.

Pioneer M-22 hade inget hölje i vanlig mening. Alla centrala komponenter var fullt synliga, och deras placering bestämdes enbart av vad som var bäst för kretsarna. Att den samtidigt såg så ovanlig ut är en annan sak…

Precis som Harman Kardon Citation 16 var effektförstärkaren uppbyggd som en dual-mono-konstruktion. Men Pioneer gick ännu mer skoningslöst tillväga. Två massiva, oberoende transformatorer i strömförsörjningen – en för varje kanal – säkerställde maximal kanalseparation och ett klippstabilt stereoperspektiv.

De enorma aluminiumkylplattorna dominerade det visuella intrycket. Det var inte bara dekoration, utan en funktionell nödvändighet, eftersom klass A-kretsen konstant avgav stora mängder värme, även när ingen musik spelades.

Förstärkaren var byggd som en stridsvagn och vägde hela 22 kg tack vare ett chassi i gjutet aluminium, de massiva transformatorerna och fyra solida laddkondensatorer på 33 000 uF styck.

Och eftersom den bästa signalvägen alltid är den kortaste möjliga, placerades ingångsuttagen och högtalaranslutningarna centralt på förstärkarens framsida. Ljudkvaliteten gick före hänsyn till kabelförskräckelse.

Spelar som modern high-end

Pioneer M-22 tillverkades från 1976 till 1980. Men ljudet håller än idag. Årtionden efter lanseringen beskrivs den som musikalisk, varm och naturtrogen – i skarp kontrast till många andra 70-talsförstärkare som minns som hårda, kliniska eller kalla.

De övre tonerna beskrivs med ord som flytande och transparent i mellanregistret och diskanten, medan basen är stram och detaljerad. Den förmedlar musikens energi och rytm på ett levande och engagerande sätt. Det är alltså egenskaper som vi skulle finna i en bra förstärkare idag.

Det är också egenskaper som är vanliga för förstärkare byggda enligt klass A-principen, som kännetecknas av ultralåg distorsion och framför allt avsaknaden av så kallad crossover-distorsion, som uppstår när man växlar mellan transistorerna i utgångssteget. Den överdimensionerade strömförsörjningen, som är nödvändig för att leverera upp till 460 watt till den effektkrävande konstruktionen, ger som en bieffekt kraft till den kraftfulla dynamiken.

Klassisk – men dyr

Ljudmässigt håller Pioneer M-22 fortfarande ställningarna och kan ge många moderna förstärkare en hård match. Om den paras med tillräckligt effektiva högtalare. Men du måste ha tur för att hitta en – och du måste vara beredd att betala priset.

Inte bara kommer strömförbrukningen att märkas på elräkningen (men du får en del av pengarna tillbaka i form av ”gratis” rumsuppvärmning). Men som ett ikoniskt och eftertraktat samlarobjekt är begagnatpriset högt. Ett exemplar i gott skick kostar vanligtvis omkring 1 500-1 800 Euro. Det vill säga omkring 20 000 kronor. Ibland dyker det dock upp billigare exemplar.

När förstärkaren är hittad och frakt och tull är betald kommer det sannolikt att tillkomma en betydande kostnad för restaurering av den nästan 50 år gamla elektroniken. Även om Pioneer M-22 är solitt byggd kommer den intensiva värmen från klass A-konstruktionen att ha satt sina spår. De vanligaste problemen är uttorkade elektrolytkondensatorer och korroderade kontakter i skyddsreläerna.

Men eftersom allt är direkt tillgängligt i det öppna ”kabinettet” anses M-22 vara en av de enklaste vintageförstärkarna att serva, och servicemanualer är lättillgängliga.