Recension: Stranger Things, säsong 2

Förra året tog den första säsongen av Stranger Things publiken, och recensenterna, med storm. I en härlig mix/hyllning av Steven Spielberg och Stephen King tog den oss tillbaka till mitten av 1980-talet där vi fick lära känna de fyra nördarna Will (Noah Schnapp), Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo) och Lucas (Caleb McLaughlin). 13-åringarna i den lilla arketypiska småstaden Hawkins, Indiana, råkade ut för hel del milt sagt märkliga händelser. Vi fick också veta mer om deras vardag och känslor (när hormonerna gör uppror) och hela serien toppades av mitt-i-prick-referenser, rekvisita och musik från det glada 80-talet.

Arketypisk amerikansk småstadsidyll

Miljön i Stranger Things är som hämtad ur klichéboken om hur man beskriver en liten stad på den amerikanska landsbygden. En stad där alla känner alla, med en fridsam sheriff, Jim Hopper (David Harbor), som älskar godis och i stort sett bara behöver lösa granntvister. Barnen träffas på spelhålan eller hamburgerbaren och de nybyggda förortshusen ligger som pärlor på ett snöre och har valaffischer med ”Reagan/Bush ’84” på tomten. Här har ingenting dramatiskt hänt sedan andra världskriget.

I den första säsongen bröts småstadsidyllen i Hawkins. Efter en spelkväll med nördarna i gillestugan försvann plötsligt Will när han var på väg hem. Strax efter dök den mystiska, föräldralösa Eleven/El (Millie B. Brown) upp och hjälpte pojkarna, och den desperata mamman Joyce (Winona Ryder), i jakten på Will.

 

Har du vuxit upp med The Goonies, E. T., Poltergeist, Ghostbusters, Christine, Stand By Me, The Breakfast Club, The Twilight Zone och He-Man så kommer du att nicka igenkännande till Stranger Things. Titta bara på filmaffischen och grafiken så ser du en enda stor homage till alla tonårs-/ mysterie-/äventyrsfilmer från årtiondet med hockeyfrillor, Walkman, arkadspel och dålig popmusik. Runt detta nostalgiska universum har bröderna Matt och Ross Duffer skapat Stranger Things. Småstadsidyllen slits sönder hårt och brutalt när ”skuggmonstret” hotar staden och ingen kan lita på myndigheterna längre. Säsong 1 kulminerade med att Will kom hem igen, men för att uttrycka saken milt såg han inte riktigt OK ut …

Mörkret lurar

I utkanten av staden sysslar militären med ljusskygga saker. Tillsammans med ett gäng män klädda i labbrockar, ledda av protagonisten Dr Owens (Paul Reiser), är det uppenbart att de döljer något i sin ”forskning”. På samma gång försöker de bota en allt sjukare Will, som plågas av flashbacks och märkliga syner av en värld som drabbats av Harmagedon.

Situationen spetsar till sig när Will tar emot välmenande råd från mammans nya pojkvän, Bob (Sean Astin, en av huvudrollsinnehavarna i The Goonies!), om att konfrontera monstret i drömmarna.

Nördarnas hämnd

De fyra pojkarna är inte direkt skolans mest populära, varken hos andra pojkar eller hos det motsatta könet. Med ett överdrivet intresse för arkad- och brädspel, plus naturvetenskapliga ämnen, befinner de sig lite utanför. Men som alltid är det nördarna som skrattar sist och högst. I tidsriktiga Halloween-kostymer klär de sig som gänget i Ghostbusters och bestämmer sig för att försöka lösa mysteriet.

 

Dialogen mellan pojkarna känns äkta, trovärdig och extremt charmig. Man känner igen sig från sin egen barndom och alla fyra skådespelarna gör skrämmande bra rolltolkningar.

Den här omgången blir det dock problem i killarnas läger eftersom de drabbas av tjejbaciller! Den nyinflyttade, hetlevrade rödtotten Maxine (Sadie Sink), med spel-aliaset ”Mad Max”, splittrar gänget. Två av dem älskar henne men Mike gör sitt yttersta för att frysa ut henne ur ”brödraskapet”.

Max bror tar över efter Steve som stadens odräglige skitstövel, och den alltid så positive Dustin får ett nytt ”husdjur” – ett husdjur som är väldigt förtjust i katter …

Elegant blandning

Serien är en elegant blandning av nostalgiska ungdomsfilmer där kamratskap står i centrum, blandat med större drag av rysare och mer skräck när pojkarna upplever sitt stora äventyr. Den andra säsongen är betydligt mer spännande och har mer action än den första, vilket lyfter helhetsintrycket. Vi tyckte att den första säsongen ofta kröp fram som en snigel och hade problem att fylla åtta avsnitt med handling.

Trots mörka och ibland relativt explicita blodiga scener avväpnas allt av lugnande kommentarer och oskyldig familjeidyll: det är genomgående pojkarnas eviga vänskap som är berättelsens röda tråd. Duffer-bröderna stjäl ohämmat med referenser till klassiska filmer, något de inte heller försöker dölja – Stranger Things är deras hyllning till dessa filmer. Ironiskt nog föddes bröderna 1984, så särskilt mycket av 1980-talet kan de inte komma ihåg.

Parallellhandingen med Els förflutna bryter dock rytmen och stilen och känns bara som en ofullständig parentes. Den berättas stötvis men kulminerar med ett helt avsnitt om Elevens okända – och brokiga – historia. Fullständigt onödigt och, faktiskt, störande.

 

Serien är som bäst när den går lite djupare in under skinnet på de fyra komplexa huvudpersonerna, ett av andra säsongens mest oförglömliga ögonblick är när pojkgänget ska bjuda upp till dans på skolans vinterbal. Äkta, ömsint och fullständigt medmänskligt berättat. Mer sådant och mindre fokus på demonhundar skulle serien tjäna på.

Mjuk humor och hinkvis med charm, toppat av välskriven och trovärdig dialog, är kännetecknande för Stranger Things. Dessutom är den välgjord i all sin 80-talsnostalgiska och charmiga prakt. En TV-serie som förmodligen kommer att uppskattas mest av tonåringar, pojkar med unga sinnen och de av oss som faktiskt växte upp på 1980-talet. Säsong två kommer garanterat att falla dig i smaken om du gillade den första säsongen och belönas med 5 svaga stjärnor.

De mörkaste scenerna dras ibland med en del artefakter, men bildkvaliteten är genomgående mycket bra och saknar helt de buffertproblem som ofta uppstår hos HBO. Ljudspåret håller också toppkvalitet, med en bra surroundmix och både djup och finess.