Recension: Billions, säsong 2

Alla TV-seriers största utmaning är hur man ska förnya sig från säsong till säsong. Det finns otaliga exempel (fler än motsatsen) på serier som harvar runt på samma sätt och i stort sett bara upprepar handlingen från förra säsongen.

Ska man ha tillräckligt med (intresseväckande) material för tio timmar så bör handlingen tillföras något nytt, karaktärerna utvecklas och nya människor tillkomma och/eller historien ta en ny vändning.

https://www.youtube.com/watch?v=tmZcNrHYzts

Men efter tre avsnitt av andra säsongen av Billions verkar det inte som om de har kunnat hitta på något nytt.

Tom & Jerry
Första säsongen kulminerade när hedgefondförvaltaren Bobby Axelrod (Damian Lewis) bokstavligt talat rev hela sitt Manhattan-kontor och förvandlade det till spillror i jakt på avlyssningsutrustning. Genom hela säsongen hade han ständigt New York-åklagaren Chuck Rhoades (Paul Giamatti) i hälarna, som försökte avslöja hans ljusskygga företag och korrumperade insider-affärer.

Konflikten mellan dem piffades upp av att Rhoades fru Wendy (Maggie Siff) var en av Axelrods mest betrodda medarbetare. Hennes jobb som psykiater var att få de anställda att lätta på trycket för att kunna göra så bra affärer som möjligt. Det var naturligtvis en uppenbar intressekonflikt i och med att hon kände till känslig information som hennes man ville lägga vantarna på – vilket han till slut gjorde.

Som rena rama Tom & Jerry var Axelrod och Rhoades ständigt i luven på varandra och man kunde ana att det fanns ett personligt intresse för att göra livet surt för motparten, samtidigt som de ständigt slogs om en kvinnas gunst: Wendy.

Paranoia
När andra säsongen börjar känner sig Axelrod övervakad och har nästan blivit paranoid. Han har genomfört stora säkerhetsåtgärder på kontoret samt anställt en ny assistent (Shaunette R. Wilson).

Trots att temat avhandlades förra säsongen är hans ansträngda relation med åklagaren nästan parodisk i den här säsongen. Axelrod är maniskt, nästan infantilt, inställd på att göra livet surt för Rhoades. Samtidigt kämpar Rhoades för sin karriär och för att undvika fängelse. Överåklagaren har fått nys om hans fru fick en betalning på fem miljoner dollar samma dag som Rhoades valde att avstå från att åtala Axelrod. För flytta uppmärksamheten från sig själv beordrar Rhoades en granskning av en annan förvaltare, Lawrence Boyd (Eric Bogosian).

Drömkvinnan
Om man skalar bort allt runtomkring så ser man att allting egentligen är en tuppfäktning mellan Axelrod och Rhoades om Wendy Rhoades. För Chuck är hon hans bättre hälft, och sexuella dominatrix, medan Bobby betraktar henne som det enda bortsett från pengar som gör livet intressant och utmanande – plus att hon ser rakt igenom honom. Det är på det här planet som seriens verkliga spänning finns.

Axelrods ny rival, hedgefondförvaltare Todd Krakow (Danny Strong) lyckas, naturligtvis, få med sig Wendy Rhoades, vilket får Bobbys ilska att koka över. Strong känns som en överdriven, stereotypisk och inte särskilt trovärdig figur, som inte har någon annan uppgift än att skapa en (långsökt) friktion i Axelrod vardag.

Av de nya karaktärerna är den mest intressanta definitivt Axelrods praktikant, Taylor (Asien Kate Dillon, Orange is the new black). En androgyn nörd och sifferbitare som tillför serien välbehövligt nytt blod.

Ombytta roller
Eftersom paret Rhoades har separerat har den roliga sexuella spänningen och lekfullheten mellan dem försvunnit, låt oss hoppas att de hittar tillbaka till den längre fram under säsongen. Nu känns serien mest som en lite slapp kopia av den första säsongen – fast utan sting och gnista.

Axelrod har fortfarande en starkt personlig konflikt med Rhoades. Rhoades har hittat en ny fondförvaltare som han, enbart på grund av personliga intressen, kan plåga samtidigt som Axelrod siktar sitt hat mot mannen som ”stulit” Wendy. Säsong 2 är mer osannolik än den första. Vi är inte övertygade om att New Yorks överåklagare skulle bete sig som han gör här.

Däremot har serien sin egen speciella charm och fascinerande karaktärer. Med små kulinariska ögonblick från New Yorks street food till underfundiga samtal om vad som är drivkraften i livet och får dig att kliva ur sängen på morgonen. De tre huvudrollsinnehavarna gör starka prestationer. Vi sträcker oss ändå inte till mer än tre stjärnor – men vi har inte givit upp hoppet om att gnistan kan tändas mellan Axelrod och Rhoades igen.

HBO-strömningen har genomgående en bra bild, men plågas ibland av vissa artefakter. Ljudet går inte att klaga på, även om det saknas lite tryck i de lägsta frekvenserna. Recensionen bygger på de tre första avsnitten (av tolv).