annons
annons
annons

Tråååkiga "tonårs"-hjältar

Marvel’s The Defenders, säsong 1

Att fyra superhjältar slår sig ihop är uppenbarligen ingen garanti för bra underhållning.

annons

För några år sedan blev Disney, och dess breda Marvel-universum, kompanjoner med Netflix och har sedan dess producerat Marvel-serier på löpande band.

Fyra brokiga superhjältar

Jessica Jones (Krysten Rytter) tog oss med storm i sin första säsong (2015). Hon dök upp som en frisk fläkt i den formelbaserade – och mansdominerade – superhjältevärlden. En extremt okonventionell superhjälte utan dräkt eller mask som livnär sig som berusad, nonchalant detektiv i New York. Hennes specialitet är styrka och stridsfärdighet – plus att sprida sarkastiska kommentarer omkring sig.

I Charlie Cox skepnad fick Daredevil verkligen nytt liv – vem hade trott det efter fiaskot med Ben Afflecks version? I The Defenders har han lagt superhjältedräkten på hyllan och ägnar ”pensionen” åt att arbeta som pro bono-advokat. En snustorr, smått naiv och sarkastisk figur som uteslutande har goda avsikter och som motvilligt tvingas tillbaka in i manegen igen.

Luke Cage (Mike Colter) är nykomlingen i Marvel-världen. Denna vänlige jätte är uppvuxen i Harlem, med jazz, kvarterskänsla och maffia, och gjorde ett stabilt intryck i sin första säsong som osårbar superhjälte – som inte vill vara superhjälte utan en anonym do-gooder.

Fjärde bocken Bruse är Iron Fist (Finn Jones). Honom har vi – som tur är, visar det sig – ingen relation till. Han är en helt vanlig kille som har hittat sin ”chi” genom meditation i Fjärran Östern (Kung Fu Panda, anyone?!). När han lyckas koncentrera sig (vilket han ofta har svårt för) transformeras all hans energi till högerhanden och han får en kraftfull järnnäve.

Asiatisk mystik

När hela New Yorks framtid hotas av ett urgammalt asiatisk brottssyndikat, med Alexandra (Sigourney Weaver) som en av de ”fyra stora” (före detta fem) måste den brokiga skaran superhjältar samarbeta. Målet är att krossa superskurken The Hand.

Och tro oss, här finns en hel del mystik, bland annat med uppståndelse, ”hemsk” gammal asiatisk dam och andra godsaker. Vi får också återse Daredevils lilla väninna. Allt känns väldigt långsökt och avlägset. Speciellt med tanke på att vi har att göra med fyra så ”ordinära” superhjältar känns matchningen mellan karaktärer och handling dålig.

Kronan på verket är när självaste ”Mr. Kung Fu Panda” dyker upp, i form av Stick (Scott Glenn). Han är blind som en mullvad och gammalt som ett russin, men slåss som en hel enmansarmé.

Torkande målarfärg

Något av det allra tristaste vi kan tänka oss är att stirra på målarfärg som torkar. Tyvärr känns första halvan av The Defenders säsong 1, precis så – det händer nästan ingenting och den lilla handling som finns hade man kunnat klämma in i ett enda avsnitt. Inte förrän i mitten av fjärde avsnittet sätter actionscenerna igång. I senaste laget för en serie med bara åtta avsnitt.

Vi uppskattar verkligen när man tar sig tid att bygga upp karaktärer, ger dem ett förflutet, en historia och mer djup, men det är inte det vi får i se i The Defenders. Tiden går och går, utan att vare sig vi eller karaktärerna blir klokare – eller underhållna.

Och när all action till sist brakar loss så är den inte särskilt innovativ och både utmattande enformig och upprepande.

Charmigt kaxig

Med det sagt, ett fullständigt magplask är inte serien, vilket vi främst kan tacka en snabbkäftad och jordnära Jessica Jones för. I synnerhet i detta gäng okarismatiska personer skiner hon som en stjärna. Och att någon är jordnära är just vad den här serien behöver för att skapa en motvikt till den spirituella asiatiska mystiken. Även Daredevil och hans sarkasm, inpackad i hans dystra desillusionerade syn på livet, piffar upp serien. När gänget (ofrivilligt) möts blir det flera smålustiga konversationer.

När det gäller Iron Fist är det inte bara karaktären som är ointressant, även Finn Jones stackato-skådespeleri är kritiskt dåligt.

Weaver, som har en femme fatale-roll som är misstänkt lik den i Ghostbusters, höjer kvaliteten. Här spelar hon en härlig iskall förbrytarhjärna som utnyttjar sin kvinnlighet. Cynisk, beräknande och dekadent elegant. En fröjd att beskåda.

Dialogen är däremot ofta förvånansvärt infantil och riktar sig uppenbarligen mot en tonårspublik. Stilen och tonen påminner lite om den klassiska Batman-serien med Adam West från 1960-talet – avsiktligt eller ej.

En gång till?

Nej, tanken med att förena det här gänget verkade säkert (ekonomiskt?) lockande på Netflix brainstorming-möte, men i praktiken är det här en illa utförd serie. Den är seg, med osammanhängande handling, rörig dramaturgi och karaktärer som inte matchar varandra, och det räcker inte till mer än 3 svaga stjärnor. Allt känns (något överraskande för att vara Netflix) en smula halvhjärtat. Bättre lycka nästa gång – eller, vid närmare eftertanke: låt bli att göra en andra säsong.

Bildkvaliteten är läcker, med fin svärta, bra skärpa och detaljer. Ljudet saknar lite pondus i actionscenerna. Recensionen bygger på den första fem avsnitten (av åtta). Hela säsongen går att se på Netflix nu.

Fakta

Release: 18 augusti 2017 Regi: S.J. Clarkson Med: Krysten Ritter, Charlie Cox, Mike Colter, Finn Jones, Sigourney Weave, Elodie Yung, Scott Glenn Genre: Äventyr Land: USA År: 2017 Längd: 6:40.

Film
Extra
Ljud
Bild
annons
annons
annons
annons