annons

Recension:
The Irishman

Scorseses mästerliga maffiaepos

The Irishman är en av mästerregissören Martin Scorseses bästa filmer på flera årtionden och en omedelbar episk klassiker.

Drama
The Irishman

Det var ett tag sedan en Netflix-film var synonymt med B-skådespelare/-regissörer och liten budget. När Paramount tackade nej till Scorseses The Irishman var Ted Sarandos på Netflix inte sen med att hosta upp två miljarder kronor – och tack för det!

Låt de föråldrade filmstudiorna och biograferna ägna sig åt remakes, rebootade filmserier och ändlösa datoranimerade superhjältefilmer, så kan strömningsjättarna satsa på ”smala” dramakonstverk som Roma, The Crown och The Irishman.

Sann (?) historia

77-årige Martin Scorseses vackra maffiaepos kretsar kring det tämligen tvivelaktiga förhållandet mellan fackföreningar, politiker och maffia på USA:s östkust under 60- och 70-talet. I ett samhälle som befinner sig i brytningstid uppstår ett hårresande partnerskap som kulminerar i ett av USA:s mest omtalade och olösta mordfall: avrättningen av den legendariska fackföreningspampen Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Filmen bygger på biografin I Heard You Paint Houses av Charles Brandt. Brandt lyckades få självaste Frank Sheeran (1920–2003) att ta bladet från munnen och berätta om sitt liv och leverne, på ålderdomshemmet mot slutet av sitt liv. En cancersjuk och tillsynes ångerfull syndare som i boken erkänner hela 25–30 mord. Regelrätta avrättningar gjorda på uppdrag av maffian – och Jimmy Hoffa! Det bör nämnas att Sheeran varken dömdes eller åtalades för något av morden, och att det finns andra källor som motsäger hans version av händelseförloppet.

Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro i sin 9:e Scorsese-film!) återvänder medtagen från blodbadet i Europa efter andra världskriget. Han är desillusionerad och mentalt tilltygad efter oändligt, meningslöst dödande och får jobb som lastbilschaufför i Philly, där han snabbt börjar utöka sina inkomster genom att sälja delar av lasten. Det ena leder till det andra och Sheeran presenteras för maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) – sedan går det snabbt utför med moraliskt fördärv à la Dantes Inferno.

annons
Al Pacino (Foto: Netflix)

Sista natten med (maffia) gänget

annons

På många sätt kan The Irishman betraktas som en uppföljare till Scorseses klassiker Maffiabröder (1990) och Casino (1995), båda dessa bygger på verkliga berättelser om maffians skoningslösa kamp om makt, inflytande och oändligt begär efter pengar. Här återförenas nästan hela det gamla gänget.

Både De Niro och Pesci hade huvudroller i båda maffiafilmerna, men i The Irishman får vi se andra aspekter av maffian. I Maffiabröder träffade vi den unge Ray Liotta som alltid drömt om att vara en gangster, medan Casino fokuserade på maffians grepp om underhållningsindustrin. Båda filmerna har stora mängder extremt explicit våld och är nästan våldsförhärligande i sina stilistiska uttryck.

I The Irishman är inte Sheeran ute efter våld, ett glamoröst gangsterliv eller action, han är helt enkelt en väldigt pragmatisk man som försöker hitta ett sätt att försörja sin växande familj på, men på samma gång är han så känslomässigt avtrubbad att våldet inte påverkar honom nämnvärt. Dessutom är han blind för hur hans beteende förändrar familjens syn på honom.

Sheeran är som en maskin, som kallt och lugnt utför maffiabossarnas smutsiga mordbeställningar utan att ställa frågor eller känna ånger eller ha empati för offren.

annons

Befriande nog finns det inga former av romantisering av maffian, i stället får vi se korta stopp i filmen där Scorsese neutralt förklarar hur illa de gick för de inblandade – för att uttrycka saken milt så var det inte många av dem som somnade in i stillhet på ålderdomshem vid 85 års ålder …

Visst är våldet närvarande i The Irishman, men det är snabbt avklarat, kallt och beräknande, som ett nödvändigt ont. När Sheeran, på sin dödsbädd, inser att han har förlorat familjen på grund av sitt tvivelaktiga ”yrke” så kommer det krypande en form av ånger och eftertanke hos den förut så tjänstvillige hantlangaren.

Tekniskt kvantsprång

De senaste åren har vi sett flera filmer där skådespelare har spelat versioner av sig själva som både 60- och 30-åringar, till exempel Michael Douglas i Ant-Man (vi var tvungna att ta med den här referensen på grund av Scorseses ”förkärlek” till superhjältefilmer … ).

Men medan andra filmer har enskilda scener med föryngrade skådespelare så får vi här se mer än två timmar med De Niro och kompani i 40–50 år yngre versioner av sig själva – och det fungerar förvånansvärt väl.

Det ska sägas att tekniken inte riktigt är helt perfekt, det är fortfarande något som inte känns helt rätt med den yngre De Niros ansikte, som om han har fått en lite för stram ansiktslyftning, men efter ett tag vänjer man sig. Alternativet (och mycket billigare) hade varit att casta yngre skådespelare för de äldsta scenerna. Vi föredrar dock en lite märklig De Niro i toppform före någon medelmåttig nykomling.

Robert De Niro og Joe Pesci (Foto: Netflix)

Pesci stjäl showen

Scorsese var tydligen tvungen att övertala den pensionerade Joe Pesci hela 50 gånger innan han tackade ja till rollen som den psykopatiska maffiachefen. Det var tur att han ångrade sig, för i The Irishman levererar han inget annat än solklart Oscar-material. Vem hade väl trott det om den rappkäftade skojaren i Dödligt vapen 2?

Pacino har en tendens att spela över, och upprepa sig själv, men Pesci överraskar med en härligt subtil tolkning av en av de mest hänsynslösa brottslingarna i amerikansk historia. Mild och rund i framtoningen, men samtidigt, med minsta mimik, hjärtskärande brutal och hänsynslös – utan att smutsa ner sina egna händer. En man utan minsta spår av empati. Den enda som genomskådar hans riktiga jag är Sheenans dotter Peggy, briljant spelad av Lucy Gallina och Anna Paquin. Hon framställs som filmens moraliska kompass.

Med tiden har vi tröttnat på alla mediokra komedier som De Niro har tackat ja till på senare tid, i The Irishman är han tillbaka i sitt esse. Han får fram den komplexa karaktären på ett elegant och effektivt sätt, och samspelet med Pacino och Pesci, där han konstant är underdog, är en njutning att se. Starka biroller från Harvey Keitel, Ray Romano, Bobby Cannavale, plus Little Steven i en liten cameo.

(Foto: Netflix)

Årets bästa film!

Tre och en halv timme håller hela härligheten på, och det känns inte som en minut för länge. Scorsese tar god tid på sig att bygga upp de komplexa karaktärerna och deras förflutna, familjeliv, cynism, hederskodex och samhällssyn.

Martin Scorsese tar oss med på hela resan, våldet och gärningarna förhärligas inte, han bara beskriver dem kallt, i ett försök att förstå männen, deras motiv och inte minst den tid de lever i.

Vi kan inte tänka oss många andra regissörer som skulle ha bemästrat det här materialet på ett lika tillfredsställande sätt. Scorsese är en klassisk filmregissör i ordets rätta bemärkelse, som lyckas bäst när han berättar stora, episka berättelser om människor som lever i gränslandet – allra helst utsträckt över en längre tid. I typisk stil levererar han ett tillbakadraget foto, utan yviga gester eller rörelser, vi blir nästan som en fluga på väggen. Allt ackompanjeras av en förträfflig klippning och en dramaturgi som får timmarna att flyga.

Scorsese ger oss en unik inblick i en fördärvad värld, med en blandning av svarta pengar, maffia, korruption, korrumperade fackföreningar, ljusskygg underhållningsindustri och politiker som väljer att blunda för varifrån bidragen till valkampanjen kommer från. Allt berättas oerhört subtilt och fascinerande, med skådespelare av högsta klass i sitt livs form. Vi kommer förmodligen, tyvärr, aldrig att få uppleva samma stjärngalleri samlat i en enda film igen. 6 stjärnor.

The Irishman har premiärer på vissa utvalda biografer 22 november och går att strömma på Netflix från 27 november. Rekommenderas på den stora vita duken.

  • Netflix
  • Release: 27/11/19
  • Regi: Martin Scorsese
  • Med: Robert De Niro, Joe Pesci, Al Pacino, Jesse Plemons, Anna Paquin, Harvey Keitel, Bobby Cannavale, Jack Huston, Steven Van Zandt
  • Genre: Drama
  • Land: USA
  • År: 2019
  • Längd: 3:29
  • Betyg: 6

 


The Irishman (2019)
209 min|Biography, Crime, Drama|27 Nov 2019
8.7Rating: 8.7 / 10 from 9,801 users
A mob hitman recalls his possible involvement with the slaying of Jimmy Hoffa.
annons

Läs också

Befria dem!

Nya skådespelare kastar nytt ljus över den mytomspunna familjen Windsor i en storslagen tredjesäsong av The Crown.

Action-Ryan!

Jack Ryan är tillbaka – och den här gången har han lämnat sin analytiska hjärnhalva hemma.

Heeeere’s Johnny!

Stanley Kubrick är fortfarande, 20 år efter sin död, en av tidernas mest spännande regissörer. Nu när höstmörkret sänker sig kommer hans rysarklassiker i en nyrenoverad och förlängd version.

Superagenter på tomgång

Kul, men den fjärde MiB-filmen kommer aldrig riktigt igång.

Fifflarcirkus

Steven Soderbergh ger sig på Panama Papers-skandalen på ett ganska så enkelt och ironiskt sätt.

Rysarkick à la Stephen King

Stephen Kings mångfasetterade rysarvärld får nytt liv i andra säsongen av sagolika Castle Rock.

Strumpebandshållare, stilettklack och pungspark!

Luc Besson gör det igen: förvandlar en ”vanlig” ung kvinna till den ultimata mördarmaskinen.

Sex, drugs, money, and drugs!

En fascinerande inblick i macho- och skitstövelskulturen i ”grabbgängets” finansvärld.

Din egen bästa sida?

Paul Rudd är på gränsen till sammanbrott, har en 40-årskris och är missnöjd med livet i största allmänhet. Lösningen (?) Blir en total ”rening” på ett obskyrt spa ...

Det räcker nu!

Handlingen är en enda lång gäspning, med helt ointressanta karaktärer.