Recension: Mary Queen of Scots

I början av 1560-talet återvänder 18-åriga Mary Stuart (Saoirse Ronan) till sitt hemland Skottland. Bara 15 år gammal gifte hon sig med kungen av Frankrike. Som sörjande änka vill hon nu återta tronen ​​i Edinburgh, men som katolik i protestantiska Storbritannien, och med krav på den engelska tronen, hamnar hon genast i konflikt med sin kusin, drottning Elizabeth I (Margot Robbie).

De två kusinerna är olika, men upplever många liknande svårigheter, och båda kämpar ständigt motströms mot dominanta alfahannar. Eller som Elizabeth säger lakoniskt: ”Mitt arbete på tronen har gjort mig mer man än kvinna.”

Gubbväldet i den engelska statsapparaten betraktar Mary som ett hot, inte minst fruktar de påvens inblandning om hon skulle sätta sig på den engelska tronen. Konflikten sätts på sin spets när Mary föder sitt första barn medan Elizabeth fortfarande är barnlös. Och som om det inte vore nog att kämpa mot engelsmännen så ligger Mary i konstant konflikt med upprorsmän och förrädare i sin egen statsapparat, familj och den skotska kyrkan.

Debutregissör Josie Rourke berättar om en av de mest fascinerande kungliga fejderna i Europa, på ett uppfriskande sätt och från en ny vinkel. Fokus ligger på kusinernas kvinnliga gemenskap och kampen mot mansvärlden. Båda de kvinnliga regenterna är omgivna av män som talar med kluvna tungor, ser ner på kvinnliga ledare och ständigt cirklar kring makten om tronen.

Mary Queen of Scots är inte alls bara ”ännu ett” pompöst kostymdrama, utan en dramatisk historieberättelse med anspelningar till vår egen tid, allt toppat med imponerande roller av Robbie och inte minst Saoirse Ronan.

Ronan skildrar den komplexa och smått naiva, eldiga drottningen med pondus och får fram både hennes stolthet och många svaga sidor på ett ovanligt mänskligt sätt, som man kan relatera till. Att hon blev snuvad på en oscarsnominering är synd och skam.

Kostymerna är överdådiga, vackra och moderna, fast har en klassisk stil. Fotot tar oss med svävande över de mäktiga skotska hedarna, men också intimt och nära inpå huvudpersonerna, och alltihop är subtilt och elegant klippt. Fast allt hänger inte ihop lika bra. Slutet går lite väl hastigt och tyvärr känns inte alla scener lika trovärdiga, här har det tagits lite väl många dramaturgiska friheter i förhållande till historiska fakta. Dessutom är männen överlag lite stereotypiskt ”demoniserade”, vilket gör konflikterna lite väl förenklade.

Fyra starka stjärnor till denna uppfriskande och vitala historielektion.