: Fair Game

Med världsopinionen på sin sida och en högst reell och överhängande fruktan för terrorister sitter Bush-administrationen 2002 och plockar medvetet ut minsta underrättelserapport som kan tyda på att Irak har massförstörelsevapen, samtidigt som allt som tyder på motsatsen genomgående ignoreras. Före detta ambassadören Joe Wilson (Sean Penn) skickas till Nigeria för att undersöka information som tyder på att Irak köpt uran. Hans rapport avfärdar sådan handel – men det passar inte in i Cheneys planer. Wilsons fru, Valerie Plame (Naomi Watts) är CIA-agent och har massförstörelsevapen som specialområde. Hon skickas jorden runt för att bekräfta Irak-hypotesen, men hittar inte vad Vita huset är ute efter.

Vi minns alla det ”imponerande” föredraget som före detta utrikesminister Colin Powell höll i FN i februari 2003, när han presenterade bergsäkra bevis för att Irak-regimen hade enorma mängder massförstörelsevapen och att Saddam bara var månader från att ha en färdig atombomb. I mars 2003 användes bland annat Powells föredrag och CIA:s information från Nigeria för att rättfärdiga invasionen av Irak för en upprörd världsopinion. Då sätter sig Wilson ned och skriver en insändare till New York Times där han berättar vad han INTE hittade i Afrika! För att misskreditera Wilson läcker Cheneys stabschef ut att Wilsons fru är CIA-agent och antagligen låg bakom hans resa till Nigeria. Helvetet bryter löst och agent Plame blir ett lovligt byte.

Regissör Doug Liman har gjort en särdeles välkomponerad dramathriller med perfekt rollsättning. Här är agenterna så långt bort från James Bond man kan komma, och Watts är utmärkt som den ordinära förortshustrun som samtidigt är tuff nog för att hantera jordens avskum. Penn övertygar som alltid, men har fått en lite för stereotyp liberalkaraktär. Men det är inte där filmens nerv finns, den utspelas i konferensrummen på CIA och i Vita huset, i det intrikata spel som utvecklar sig. Här blandas det elegant mellan riktiga inspelningar och filmens karaktärer, men detta är ändå inte en dokumentärfilm utan en spännande thriller om vår nutidshistoria.

Lite för mycket tid ägnas åt det mänskliga drama som utspelas mellan det äkta paret när mediehysterin tar fart, där finns dessutom ett par pinsamt korrekta dialoger. Men det överskuggar inte det verkliga dramat som utspelades, att det amerikanska folket (och resten av världen) medvetet fördes bakom ljuset – och det får Liman fram på ett föredömligt sätt. Fem starka stjärnor!

Bilden är inte bland de bästa vi har sett, den har lite matta färger, men ljudet imponerar. Otroligt nog finns det inte något enda bonusmaterial – och det till en film som bygger på en verklig händelse!