TEST: Soft Collective SC-05

Det är kanske inte så många som hört talas om Gunnar Hildén och hans öppna, Soft Collective-högtalare, men om man besökt hifi-mässor i Stockholm har man haft chansen att följa med på den här numer 10-åriga, offentliga högtalarresan.

Men det hela började redan 2009, med den allra första, egenkonstruerade modellen, en mer konventionell (nåja …) lådkonstruktion som genom enkla handgrepp, kunde konfigureras som endera sluten låda, basreflex eller slavbas. Frontbaffeln bestod av 140 mm tjock CNC-fräst plywood med fanerriktningen åt ”fel håll”.

Den kunde rotera på en stålaxel monterad på en sockel som fylldes med sandsäckar. Det var en tungt vägande konstruktion med andra ord och inte ens då, i början av högtalarkarriären, särskilt konventionell!

 

 

Öppet för hela slanten

Men efter det har det varit öppna konstruktioner för hela slanten, men till en början gjorda i stål. Modell 2 blev en enormt kostbar konstruktion gjord i 8 mm vattenskuret, bockat stål, med 18-tums aktiv bas, 12-tums elektromagnetiskt mellanregister/midbas och en stor AMT-diskant, speciellt anpassad för baffellös montering.

Gunnar fortsatte med stålkonstruktionerna i och med modellerna 3 och 4, men i en konstruktion som betydligt lättare kunde serietillverkas och med dubbla stållager med dämpmassa emellan.

De hade fyra 10-tumsbasar och ett fullregisterselement per högtalare. Dessa var de (hittills, ska man väl säga) klart billigaste högtalarna att producera.

Tilläggas ska att under den här tiden gick högtalarna under det lite roliga, ordvitsiga namnet Oido Audio.

 

 

Den femte modellen

Den nya modellen är alltså nummer fem i ordningen och nu har också namnet ändrats till det – rent kommersiellt? – mer gångbara namnet Soft Collective och själva modellen heter numer SC-05.

Enligt Gunnar är den här femte modellen i ordningen den näst mest kostsamma att producera, och är nu gjord i massivt trä. Den återspeglar ett mer moget och samtidigt också mer återhållet designspråk, med stark koppling till stilriktningen mid-century modern. Vi ”vanliga dödliga” skulle kanske säga ”less is more”!

Den unika kombinationen av ett mycket stilsäkert öga för design och teknisk kompetens, kommer i grunden från Arkitektskolan på KTH men också ett år av arkitektstudier i Ferrara i Italien, som satt sina spår gestaltningsmässigt, ett ord Gunnar ofta använder.

Intresset för ljud och teknik fick en boost under värnplikten som utfördes på FRA:

– De ytterligt svaga signaler vi spanade efter bland brus och störningar var på många sätt som att dyka in i ett separat universum av ljud. De äldre rävarna mindes med värme (!) den gamla tider när utrustningen var helt rörbaserad och hur mycket skönare ljudåtergivningen hade varit då, vilket också tände intresset för rörteknik, som har hållit i sig sedan dess, säger Gunnar.

Musikintresset kom som för så många andra från musikskolan, rockband och en storebror som inspirationskälla och guide i olika musikstilar.

– Det är dock yrkeslivet som arkitekt som har gett mig verktygen att väva samman mina intressen till färdiga produkter. Man befinner sig i en värld där gestaltning av allt från möbler till rumsligheter och hela byggnader är ständigt pågående frågeställningar man brottas med, och som man försöker lösa på nya och unika sätt varje gång. Det är en väv där man kontinuerligt behöver ta lika hänsyn till funktion, teknik och form, förtydligar han.

 

 

Soft Collective SC-05

Men nu går vi raskt över till testobjektet SC-05, och det första som slår en är hur snygga, diskreta och mycket möbleringsvänliga dessa högtalare är. De är inte särskilt höga och inte alls djupa, men är å andra sidan breda, men känns likväl hemtama i ett typiskt, lätt långsmalt vardagsrum på runt 25 kvadratmeter.

Själva ”ytterlådan”, som man ser med fronttygen fastsatta, är gjorda i solid, klarlackad björk medans de dubbla bafflarna, där elementen monteras, är gjorda i björkplywood.

Som sagt, de må se ut som konventionella högtalare, men är i princip så öppna och baffellösa som en högtalare kan vara, vilket man med eftertryck märker när front- och baktygerna tas bort.

På framsidan möter en då baselementets baksida och den gigantiska ferritmagneten samt dubbla mellanregister med grunda korgar och banddiskanten, ”närmast mitten”, så att säga. Tilläggas ska att högtalarna är spegelvända, med diskantelementen inåt.

Tillägas ska också att högtalarens topp och sidor består av rejäla björkstavar med mellanrum emellan, för att åstadkomma den här osedvanligt öppna konstruktionen.

Gunnar Hildén vill inte avslöja tillverkarna av elementen, men det handlar sammantaget om tre olika länder/världsdelar: USA, Europa samt Asien. Anledningen till förtegenheten är att ganska mycket tid och jobb har gått åt till att hitta just dessa element, och att de dessutom passar så bra tillsammans i den här konstruktionen.

En bärande grundtanke är att högtalarna ska ha en naturlig framtoning rent gestaltningsmässigt (där kom ordet igen!) och en naturlig återgivning rent ljudmässigt. I Gunnar Hildéns tolkning innebär det ljust, klarlackat massivträ med textilfronter (såväl framåt som bakåt) och såväl träkonstruktionen som tygen är hämtade från Sverige.

Mer konkret innebär det också samma funktionsprincip rakt igenom och liknande spridningsvinklar genom hela frekvensområdet, det vill säga utan övergångar från en typologi till en annan, samt användandet av ”mjuka” material i samtliga element. I begreppet naturlig återgivning lägger Gunnar och Soft Collective även in rörteknik och möjligheten att driva högtalarna med SET-förstärkare.

 

Element och filter

Elementen består av en 18-tumsbas, två stycken 7-tums fullregisters mellanregister samt en 2 tum stor, planarmagnetisk dipoldiskant.

Soft Collective undviker hårda membran av metall eller ännu styvare material, delvis för att kunna använda flacka filter och därigenom hålla uppe känsligheten så mycket som möjligt och bevara ett optimalt transientsvar.

Många moderna högtalarkonstruktörer har valt motsatt väg och använder superstyva membranmaterial och branta filter:

– Det tycker jag personligen dödar en del av ”livet” i musiken och dessutom omöjliggör det användande av effektsvaga rörförstärkare, påpekar Gunnar Hildén.

På tal om delningsfrekvenser ligger dessa vid 400 och 4 000 Hz, genomgående med första eller andra ordningens branthet (6 eller 12 dB/oktav). Inga konjugatlänkar eller linjärisering används i filtret i den här senaste konfigurationen, vilket likväl utmynnat i ett rätt harmlöst impedansförlopp.

Filtret är hardwirat utan kretskort med få men genomgående lika högklassiga som kostsamma komponenter, som exempelvis den stora spolen för basfiltreringen med 0,1 ohms serieresistans och effekttålighet på 3 kW.

Det som skulle komma att bli SC-05 demonstrerades för första gången på HEM i Stockholm 2024 men i ett (ännu …) mer slutgiltigt utförande på exempelvis Warszawa-mässan hösten 2025.

Förstärkarna under testet har varit den starka transistorförstärkaren Hegel H590 och den prisbilliga rörförstärkaren Cayin Jazz 80. D/A-omvandlingen har skett internt i H590 samt med en Volumio Preciso. Både den senare samt Cayin-förstärkaren är kommande testobjekt.

 

 

 

Lyssningen tar vid

Soft Collective låter fantastiskt öppna, lössläppta och överlag nära på helt okomprimerade, de känns verkligen så öppna och obehindrade i ljudet som den helt öppna konstruktion också är! Lägg till det fantastisk sammanhållning och en nära på perfekt balanserad tonal karaktär.

Men det är kanske ändå basen som imponerar mest och hur oproblematiskt den kopplar till lyssningsrummet, eller rättare sagt: inte krockar med det normala vardagsrummets vanliga begränsningar med utsläckningar och basnoder om vartannat i den rumsliga frekvensgången. Man skulle kunna säga att högtalarna spelar med, inte mot rummet.

Jag tror aldrig jag upplevt en så fullständigt homogent sammansatt stereobild målas upp framför mig, utan ens endaste antydan till glapp eller håligheter, samtidigt som det dipolärt omslutande ljudet sprider sig i lyssningsrummet.

Om det inte ska vara en lucka förstås, som på inledningen av titelspåret till Deacon Blues fantastiska ”Fellow Hoodlums”, med bara Ricky Ross röst i mitten och ensam, akustisk gitarr till vänster …

Eller den intima duoinspelningen med bara bas och saxofon med Ron Carter och Houston Person på ”Now’s the Time/Something in Common”, som presenteras precis så tätt och intimt som den en gång spelades in, där inte minst basspelet presenteras tydligt och följsamt.

Jag är redan frälst och har sett ljuset, om än det så klart är långt ifrån första gången jag lyssnar på en högklassig, öppen konstruktion.

De är nära på helt obekymrade över musiken de matas med, från jazzkvartetter, storskalig symfoniorkester till modern, elektronisk dansinriktad musik med tung syntbas i botten, som till exempel Baxter Dury (son till Ian Dury, kolla upp!).

Jag noterar att glasluckorna i vitrinskåpet inte skallrar när den tungt intensiva basgången på Dry Cleanings Anna Calls from the Arctic drar igång, som brukar vara det normala med ett par ”vanliga”, basreflexladdade högtalare, som exempelvis de Rauna Oden SC-05 efterträdde i lyssningsrummet.

Ett sju jäkla sväng blir det också med Chuck Prophets senaste fullängdare men också sången Bubby Fuller Died for your Sins, förstås, som spelas upp helt rätt, rytmiskt och överlag engagerande.

Öppna konstruktioner brukar ha en akilleshäl: lågbas. Så inte här. Okej, hela vägen ner spelar de så klart inte, men fullt tillräckligt djupt för att man aldrig någonsin ska sitta och sakna något i basåtergivningen, som dessutom är luftigt omslutande och extremt förlåtande gentemot rummets begränsningar.

 

 

Byte till rörförstärkare

Vid det här laget byter jag till den relativt sett prisbilliga rörförstärkaren Cayin Jazz 80, och det låter … Minst lika bra! En förstärkare för i runda slängar fyra gånger mindre pengar, spelar självklart upp musiken, som Gunnars egna favoritplatta med Houston Person & Ron Carter, Roxy Musics ”Avalon”, Deacon Blue, you name it, med kropp, värme, storlek men också detaljer i musiken som plötsligt lyfts fram på ett (än) mer självklart sätt.

Okej, större delen av H590-lyssningen skedde också utan den nu adderade, separata Volumio-DAC:en, men ändå, prisskillnaden är likväl avsevärd.

Basåtergivningen på titelspåret från Deacon Blues ”Fellow Hoodlums”, var nog lite tightare och mer strikt hållen med Hegel, men det finns annat här i livet än 100%-igt tight bas!

Triodläget är däremot inget för mig eller högtalarna, då musiken nära på helt tappar rytm och koncept, enligt mina öron, men det är klart, med en större, mer påkostad och troligen 2-delad triodförstärkning, som under Warszawa-mässan, funkar även det.

Att byta mellan 8- och 4-ohmsläget på förstärkaren är mer okomplicerat, där jag tycker att det senare läget möjligen gör att musiken presenteras ännu lite mer skarpskuret, men heller inte lika livligt. Men som sagt, den här skillnaderna är betydligt mindre.

 

 

Långa lyssningspass

Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och lyssna på Deacon Blue, som återges så fantastiskt tydligt, klart och rytmiskt pådrivande men också storslaget med SC-05 som högtalare.

Med rörförstärkaren inkopplad, påminner upplevelsen mig om en integrerad VTL-förstärkare och vilket fokus denne satte på Paul McCartneys basspel, och jag sätter därför på ”Sgt Pepper”, och det passar verkligen som hand i handske, och även här lyfts Pauls basspel fram, om än kanske inte lika kraftfullt som med VTL och konventionell basreflex. Bra tryck i kaggen dessutom på Lucy in the Sky with Diamonds!

Jag fortsätter spela musik av alla olika slag, som gamla välljudsfavoriter som såväl ”Communique” och ”Brothers in Arms” med Dire Straits, som presenteras med all den skarpskurna precision och storlek på ljudbilden som de verkligen förtjänar.

Finns det då ingen musik som inte passar? Till exempel är extremt grötiga ”No Sleep ’til Hammerssmith” med Motörhead väl inte förstahandsvalet, men å andra sidan: för vilken högtalare är den det?

Mer ”normal” rock med mer rytmiskt driv som exempelvis Thin Lizzy och Clash fantastiska dubbel ”London Calling” presenteras däremot på bästa möjliga sätt, med takt och engagemang väl bevarade i presentationen.

 

 

Jag skulle vilja göra en jämförelse med den på vissa sätt snarlika Audiovector Trapeze Ri. Snarlik så till vida att även denna bygger mer på bredden och sett till konfiguration. Men, det är en basreflexkonstruktion som ger mer tryck i återgivningen och exempelvis kan spela upp Holidays in the Sun med Sex Pistols med brutal kraft, som Soft Collective SC-05 av naturliga skäl inte fullt ut kan matcha.

Det är inga problem att spela den här typen av musik med SC-05, men musiken presenteras likväl lite snällare och snyggare.

En randanmärkning på en i övrigt nära på 100%-igt fulländad konstruktion med ytterst få kompromisser i bagaget. De kostar en slant, men ger å andra sidan en helt oproblematisk installation, lätt invinklade en bit ut från bakväggen. Och en helt gränslös musikåtergivning med luft, en homogent sammanhållen precision och storlek på musiken men också med rytm och driv intakt.

Slutsats

Jag skulle vilja säga att Soft Collective SC-05 är en unik högtalare, vars öppna konstruktion med dynamiska element lyckas kombinera precision, storlek och luftighet i ljudet med rytmiskt driv och en lågbasåtergivning som verkligen imponerar. Ja, inte minst det senare är nära på svårt att förklara, inte minst med tanke på den relativt sett ringa storlek vi pratar om här. Det är också ett par av de snyggaste högtalare jag någonsin stött på, som verkligen passar i vanliga rum, vilket inte minst också gäller hur väl de spelar med, inte mot rummets normala begräsningar.