PMC_IB2i_oppslag

Test av PMC IB2i

Dynamikmonstret

De här högtalarna kommer att få dina öron att börja blöda. Och du kommer att älska varje minut.

Plus

Kristallklar transparens.
Sagolik dynamik.
Mäktig djupbas.

Minus

Stora.
Måste ha stativ.

Jösses! Med de voluminösa PMC-högtalarna är det som att få ljudtrycket från en stadionrigg laddat med precisionen från en studiohögtalare. Det verkar inte som om det finns någon disciplin de här högtalarna inte behärskar. Och så högt som de kan spela – med en ordentlig förstärkare som motor – bör man akta öronen lika mycket som inälvorna.

Klart att det finns högtalare som mäktar med ännu högre maximalt ljudtryck, men det dröjer länge mellan varje gång jag hör en så här bra kombination av decibel och kristallklar dynamik. Hela vägen från djupbas till diskant. Här får man verkligen allt på en gång. Möjligtvis bortsett från flott design. Här får man nämligen leta efter de läckra linjerna, de välgjorda detaljerna och den handputsade ytan som många andra High End-högtalare har. Men så är inte IB2i någon designhögtalare heller. Den är en civil version av en stor studiomonitor för ljudtekniker som är beroende av ett verktyg som kan ge en bild av mixningen med kirurgisk precision i studion.

Ett helt unikt och massivt baselement i en transmissionslinje ruskar om golvplankorna när man drar på lite.

Efter att ha levt med högtalarna i ett par månader betvivlar jag inte att de bemästrar de egenskaper som krävs i en studio. Inte för fem öre. Och jag är egentligen väldigt glad för det, eftersom de här kompromisslösa högtalarna har varit ett ovanligt spännande inslag i testrummet. De har skoningslöst avslöjat bristande kvaliteter, från både musikinspelningar och elektronik, men för de mesta har de spridit mycken glädje. Och en hel del ringningar i öronen, lite magmassage och en helt ny inblick i många av mina CD- och LP-skivors inspelningstekniska kvaliteter.

En speciell högtalare
Även om utförandet inte direkt andas lyx är den massiva högtalaren gediget konstruerad och välbyggd. Och säljs med 20 års garanti. Den finns i fyra träutföranden: svart ask, ljus körsbär, ek och valnöt. Någon glänsande lack finns inte som standardutförande. Var och en av högtalarna väger 41 kilo, vilket är tämligen mycket för en ”stativare”. Men vikten har sin förklaring. Och då är det inte bara måtten 74 x 33 x 47 cm jag menar.

På insidan finns nämligen flera väggar som skapar en transmissionslinje som basljuden leds igenom. Den mynnar ut i den stora porten längs ned på framsidan. Transmissionslinjen är effektivare än en basreflexport i de lägre frekvenserna, men kan också uppfattas som lite trögare i reaktionen. Men inte i IB2i.

PMC:s variant på transmissionslinje har en specialanpassad dämpning som optimeras för varje kabinett och baselement. Och som eliminerar trögheten som är så vanlig i transmissionslinjekonstruktioner. Låt oss inte heller glömma basens motor, det 25 cm stora och platta baselementet med membran av kolfiber och Nomex. Membranet är superstyvt, har bikakemönstrad förstärkning på undersidan och är kopplat till en 19 cm stor magnet.

En sällsynt syn, vilket i hög grad beror på att det är en komplex konstruktion som inte är direkt billig att sätta ihop. Detsamma kan sägas om det speciella tretumsmellanregistret. Som har ett dome-format membran som också är en ganska så sällsynt syn i så stort format. Elementet är gjort av PMC själva och har – till skillnad från PB1i Signature som vi testade nyligen – en större och kraftigare magnet.

På toppen av allt detta sitter en 27-mm SEAS Sonolex-diskant som delas av vid         3 800 Hz mot mellanregistret. Som i sin tur delas vid 380 Hz mot det massiva baselementet. PMC har valt en ganska så brant delning mellan elementen, 24 dB per oktav, för att få kontroll på fasvinklar. Känsligheten anges till 89 och den nominella impedansen till 4 ohm, men jag erfor ändå snabbt att detta är en lättdriven högtalare.

Kraftkrävande
De stora elementen, med kraftiga magneter och generöst tilltagna talspolar, uppskattar hög effekt. Och de tål det mesta. Men det kräver sin förstärkare att styra allting optimalt, det är mycket massa som ska kontrolleras, framför allt när man drar på lite grand, och sådant ställer ännu högre krav på förstärkarens kapacitet.

Vidundret Musical Fidelity AMS35i lämnar bara 35 watt per kanal. Vilket räcker och blir över med de flesta högtalare, men är för lite för att driva IB2i på tillfredsställande volym i ett rum på 30 kvadratmeter. Men med McIntosh MA7000 blev det liv i luckan. Det ryms 250 watt under det svarta pansaret, vilket driver det mesta med enkelhet så den hade inga problem med att få ut mer musik ur högtalarna och att driva dem med full kontroll även på seriöst hög volym.

Ännu bättre kontroll, upplösning och transparens fick jag dock med Ayres nya 200-wattare VX-R, en förstärkare som nog kan vara lite overkill till IB2i, men med den och MA7000 fick jag ut mest ur PMC-högtalarna.

Eftersom IB2i är förhållandevis stora är det lockande att ställa dem nära bakväggen. Och det kan fungera fint, men jag fick tydligare djupkänsla och bättre balans i ljudbilden när avståndet till bakväggen passerade halvmetern. De ska för övrigt stå på stativ. Precis som gamla tiders monitorhögtalare som Yamaha NS1000 och JBL:s otaliga studiomonitorer.

Stålnäve med sikesvante
Den stora PMC-högtalaren har samma transparens som en elektrostat, kopplad till en stor subbas, och spelar lika högt som en rejäl PA-rigg. Relativt många egenskaper i en och samma högtalare, alltså. Men det säger en hel del om vilka kvaliteter de här högtalarna har. För de spelar inte bara högre och renare än de flesta, de ger också lyssnaren en djupare insikt i inspelningen. Och så har vi ju den fenomenala djupbasen.

Jämfört med PB1i Signature så finns det inget i praktiken som tyder på att IB2i går djupare, men de låter däremot olika i basen. Det stora och platta baselementet har lite andra egenskaper än de två mycket mindre elementen som sitter i PB1i Signature. Här är det mer tyngd i bastrummor, mer fysik i kontrabasars djupare toner och lite större tyngd i pianons lägsta oktaver.

Bas på hög nivå

När man skapar en transmissionslinje leds basen från baselementets kammare runt längs en lång kanal i kabinettet tills den slutligen mynnar ut i en port. Ungefär som en basreflexport. 

Men medan basreflexprincipen lägger till en halv oktav i basen så ger transmissionslinjen en hel oktav. Nackdelen med principen är att transmissionslinjens effekt varierar efter hur högt man spelar. Plus att kabinettvolymen måste ökas för att det ska ge någon effekt.

PMC har löst problemet genom att ha bättre dämpning i kabinettet. Helt enkelt för att högtalaren ska vara linjär i basregistret, hur högt eller lågt man än spelar. På insidan är kabinettet dämpat med ett material som absorberar alla frekvenser utom de djupaste. Det betyder att bara djupbasen leds genomkanalen och att man får en bättre räckvidd, mindre förvrängning vid låga frekvenser – och inte minst en hörbar bas även när man spelar lågt.

En vanlig basreflexport lägger som sagt till nästan en halv oktav till basens nedre gräns. Det betyder att till och med en liten bokhyllehögtalare kan öka sin räckvidd från 60 till 45 Hz – och det är inte alls obetydligt med tanke på att många instrument, från piano till röster, behöver sina undertoner för att återge musiken med realistisk fyllighet och klangkaraktär. För att inte tala om hur mycket trummor och framför allt kyrkorglar tjänar på att högtalaren kan återge djupa frekvenser.

Men om man kan ge en högtalare en HEL oktav i basen, från exempelvis 60 till 30 Hz eller från 50 till 25 Hz, då kan man BÅDE få en realistisk djupbas och skapa ett fundament i basen som man annars måste ty sig till en subbas för att få.

Inuti IB2i leds basen från baksidan av 10-tumselementet genom en 2,4 meter lång transmissionslinje. Basvågorna följer kanalen runt i kabinettet och när de släpps ut på framsidan utökar de räckvidden till hela 25 Hz. Det är mycket lägre än de flesta högtalare i samma storleksklass.

Kompressionen som orsakas av ljudvågorna i kabinettet reduceras markant, högtalarens känslighet förbättras och sist men inte minst får basen lite större räckvidd ungefär där baselementets verkningsgrad sjunker snabbt.

PMC-högtalarna lyckas fint med att måla upp en silkeslen ljudbild av vokalharmonierna i amerikanska Fleet Foxes vackra ”Bedouin Dress” samtidigt som kantslagen med trumpinnarna sitter som gjutna i rummet och trummorna skickar tryckvågorna rakt i magen. Allt görs med största självklarhet och fullständigt oansträngt. Till och med när jag spelar så högt att det gör ont. IB2i gör inte minsta snedsteg. Allt är precist kontrollerat, från topp till botten, och den dynamiska kontrasten är fantastisk.

Sista låten på John McLaughlins ”The Heart of Things” live i Paris, Acid Jazz, är rena uppenbarelsen. Lätta slag på cymbaler håller rytmen i ett slags metronomaktigt grepp, innan trummorna och basen hamrar loss mot lyssnaren. Ännu mer komplext blir det när saxofon och piano läggs på, tillsammans med McLaughlins gitarr. Många andra högtalare jag provat skulle falla på knä och be om nåd, men de här två bara fnyser åt musikens komplexitet. När jag spelar högt också. Det slutar med att jag sitter och vaggar fram och tillbaka som en patient på en sluten psykavdelning samtidigt som Acid Jazz-rytmerna rusar runt i mitt blodomlopp.

Engagerande? You bet! Men IB2i kan också teckna finare linjer och tar vara på små nyanser med största försiktighet. Det här är inga brutala rockhögtalare. Stråkarnas små klangnyanser i Viktoria Mullovas fina tolkning av Mendelssohns violinkonsert (E-dur op. 64) är så kristallklara att tankarna förs till elektrostathögtalares genomskinlighet och förmåga att få fram finare detaljer i ljudbilden. Ja, jag vet att det är en klyscha, men de har faktiskt samma egenskaper. Mullovas fiol står i fin kontrast till Academy of St. Martin In The Fields, som spelar övriga instrument, och ljudbilden är lika bred och djup som när man sitter i en konsertlokal. Pyttesmå nyanser från strängarna hörs tydligt, även de svagaste, fast av och till uppfattade jag mellanregistret som tunt i den nedersta änden, kring 400–600 Hz.

Det är ett intryck som förstärktes på Leonard Cohens ”Live in London” från 2008. Inte i Cohens röst, men i en del av instrumenten. Och på körtjejernas harmonier. Till exempel när de sjunger duett i ”Anthem”. Ett par B&W 802D har varmare klang i mellanregistret än IB2i men är inte lika genomskinliga och kan ibland uppfattas som trögare rent dynamiskt. Därför är det en fråga om vilka kvaliteter man värderar högst.

På bandurria-solot (ett instrument som påminner om en lutformad mandolin, fast med 12 strängar och väldigt kort hals) i början av ”The Gypsy’s Wife” håller gitarristen till i den ena kanalen medan resten av ensemblen sakta kommer in. Här är det lätt att få en känsla av hur stor lokalen är som inspelningen är gjord i. Millennium Dome växer sig stor inne i vardagsrummet, med en fulländad bild av den stora scenen och instrumentens placering, och man hör på klangen från applåderna att det inte handlar om en liten klubblokal.

Djupbas? Skojar du!? Den välter inte ut ur högtalarna som från en överdimensionerad subbas, i stället är den stram och väldefinierad, med en räckvidd som överträffar de flesta rivaler. Det du inte hör känner du definitivt i kroppen. Se bara på ringarna som breder ut sig i kaffekoppen när en kyrkorgels lägsta toner färdas genom rummet.

Sammanfattning
De är stora, kostsamma och krävande. Men i rätt anläggning och med rätt placering kan man få ut så mycket ur de här högtalarna att behovet för uppgradering knappast gör sig gällande de närmaste årtiondena. IB2i får enkelt de närmaste konkurrenterna att framstå som trista. Medan andra hänger i baren och surar över bristen på kvinnor är IB2i på dansgolvet, omgiven av kvinnor, oklanderligt klädd och med glimten i ögat. Om vi ska uttrycka saken metaforiskt.

Jag hade hemskt gärna hört en golvstående version. Den skulle fått plats med en ännu längre transmissionslinje, men som IB2i är nu är den ändå ett av de mest intressanta alternativen i den här klassen. Om priset inte av­skräcker bör de provas innan man gör sitt val i High End-klassen.


Kommentarer